[M/M] Slices of Life - (6) |
Sjätte delen av mina så kallade "original stories". Personliga, korta och kanske med ett uns mer drama/komedi/sorg/koherens tillagt för läsningens skull, men fortfarande helt autentiska. Det är ingen följetång på det viset, utan mest ett sätt att få ut frustration de gånger det känns jobbigt personligen. No required reading heller, och är egentligen inte dependent på hur många kommentarer jag får på de olika delarna. Det är i princip oväsentligt.
2007
Jag kommer ihåg att det regnade. Att himlen var blyfärgad och att Stockholm låg som under ett grått och tungt täcke den kvällen. Regndropparna spelade sin dystra symfoni mot asfalten och husförsternas glas där jag gick, tyngd av den gråskiftande verkligeheten runtom mig. Av mitt eget samvete.
Jag blinkade inte ens när jag klev rakt ner i en stor vattenpöl som bildats i rännstenen. Orkade inte. Det fick mig att tänka på den där scenen ur Stephen Kings “It”, när den där dödsdömda lilla pojken i gul sydväst leker med sin pappersbåt i regnvattenströmmarna på gatan utanför sitt hus. Sparkade frånvarande i pölarna med mina genomsura Converse. Huttrade till lite och suckade. Jag var i alla fall inte på väg att bli förtärd av någon obehaglig gammal clown med fucking huggtänder. Även om jämförelsen fick mig att dra på smilbanden lite: jag var på väg till någon som, enligt sin profil på Qruiser.se, inte var ett ondskefullt monster utan tall, dark and handsome, och hade bra med pengar på fickan.
Gold-digger är kanske inte den rättmätiga definitionen av mig, men just den här gången var det dåligt med pengar, och jag kunde behöva lite. Det ganska snart.
För, hey, som studerande på gymnasiet behöver man alltid extra cash.
Dock var det inte till Allboys-tidningar eller en expresso mellan matten och svenskan som de här pengarna skulle gå till. Nej, snarare till andra godsaker; annat beroendeframkallande skit som jag då var så benägen om att få tag i, och som jag var villig att stämma träff med en okänd man på en internetsida för att få.
Jag stannade upp framför en orange-grå tegelbyggnad. Kisade genom regnet mot den lilla upplysta skylten bredvid ingången där namn och våningsnummer stod.
Våning 13, rum 23. Got it.
Jämförde med namnet på den fuktiga lappen jag fiskade upp ur byxfickan, för säkerhets skull. Slog sedan in koden jag hade fått, och klev in i huset.
I hissen satt det en spegel längs väggen. Jag granskade mig själv i den smutsiga ytan, min reflektion våt och sammanbiten framför mig. Jag brukar inte göra sånthär.
Mitt smink hade runnit lite, men det var ingen big deal. Jag tvekade på att han skulle bry sig så mycket om min foundation var vattenfast eller inte. Mina ögon såg nästan grå ut i hissbelysningen, eller så var det helt enkelt jag som var blek – vilket som, jag gillade det inte. Skakade på huvudet åt mig själv och tog ett djupt andetag. Andades ut. Svalde.
Hissen stannade på våningen under, så jag fick gå i trappor sista biten. Mina blöta Converse lät när jag gick. Sedan stod jag plötsligt framför en vitmålad dörr med bronsnumret 23 uppspikat utanpå. Herr Jag-gillar-pojkar-som-du-så-vad-sägs-som-att-tr ffas-för-lite-snabba-stålar? på andra sidan, väntandes. Mina knän började nästan skaka samtidigt som jag höjde handen för att knacka, försiktigt, på det vita träet.
Tre andetag, sedan hördes ett svagt klick och dörren öppnades. Jag andades inte. Bara stod. Väntade. Ett leende hälsade mig välkommen. Ett par uppskattande ögonkast och en kraftig handskakning senare stod jag i hallen och blev ombedd att ta av mig mina ytterkläder.
Jag kommer inte ihåg mycket av konversationen, men jag vet att vi satt i soffan och rökte ett par cigg för att komma i stämning innan han tog mig i handen och ledde mig till sovrummet, med dubbelsängen och de ljusblå lakanen. Minns att jag fick ställa mig på alla fyra på sängkanten och att han sekunder senare var innuti mig. Minns att jag nästan kollapsade efter ett tag, att mina ben och armar började skaka av utmattning så kraftigt att de inte längre klarade av att bära min kroppsvikt.
Minns att jag svor åt honom och att han fortsatte efter det att jag kollapsat ner på mage och andades så snabbt att mitt hjärta höll på att hoppa ur mitt bröst.
Han var stor och hård och kanske en aning överkurs för en sjuttonårig kille med nyblekt hår och foundation, men när han var färdig fick jag ligga kvar tills jag hade hämtat andan och tills jag återigen var vid mina sinnens fulla bruk. Fick en snärt på bakdelen och en kyss i nacken.
Först efter en timme kunde jag röra på mig obehindrat igen, och började klä på mig – det ömmade att dra jeansen över de stramande låren och den smärtande bakdelen.
Jag kommer ihåg att jag fick ett par hundra i handen innan jag gick, innan jag klev in i hissen igen och än en gång granskade min spegelbild: den här gången var det mer än sminket som var defekt. Håret stod åt alla håll, kinderna var rosiga av skam och upphetsning och händerna darrade. Så jag vände mig om. Undvek spegeln och personen som stirrade tillbaka på mig.
Steg ut i regnet och hoppades att Stockholm skulle vara mindre grått imorgon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | alexz_th - 12 okt 09 - 23:18 | | OMG | NeMriA - 12 okt 09 - 22:37- Betyg:  | jag dör inte alls.
absolut inte. | | Mp3 - 12 okt 09 - 21:48 | Ditt sätt att skriva på är helt fantastiskt.
<3 |
|
|
|
