Allt kan vända. |
allt kan vända.
om man inte har något att skriva om, då kanske man inte kan skriva något. Eller hur?
pappret mitt låg tomt och ensamt framför mig. hur skulle jag få ner det jag ville skriva på papper? jag satte försiktigt ner pennan mot det tunna pappret med ränderna. lite streck och fler streck som sedan blev en bokstav, av bokstäverna blev det en mening. den meningen dög inte. jag knycklade argt ihop pappret och kastade det framför mig. i samma ögonblick ringde det irriterat på dörren. jag var ensam hemma så jag hade inget val. dörrens öppnande ekade länge i trapphuset. ett obekant ansikte mötte mig i dörröppningen.
"hej, skulle jag kunna få låna lite mjölk?" sa personen med ett leende.
"visst, du kan komma in om du vill..." sa jag och stängde dörren bakom honom.
"ni är nyinflyttade va?" frågade han
visserligen kändes det som en ganska dum fråga, man märkte ju på alla kartonger som fortfarande inte riktigt var upplockade som stod överallt i den stora nya lägenheten.
"ja, ni är dom som bor mitt emot va?" frågade jag och räckte över mjölkpaketet.
"ja, det är vi. oartigt av mig, men jag heter Jens" sa han och räckte fram handen.
"Thea" svarade jag och skakade artigt hans hand.
"tack för mjölken, vill ni ha tillbaka resten?" fråga han i trapphuset
"nej, ta det du, vi har ett till" sa jag och log brett medan jag stängde dörren.
jag låste dörren och tassade in i mitt rum igen. hur skulle jag nu kunna skriva en novell, en novell som skulle vara inlämnad dagen därpå. jag satt länge med ett nytt tomt papper framför mig. jag blickade ut genom det stora fönstret till höger om mig. utan att riktigt veta om det satt jag uppflugen på den breda fönsterbrädan och lutade huvudet mot fönsterglaset. ute var molnen tunga och grå. solen hade inte en minsta chans att kunna få igenom sina glada strålar genom molnen, jag suckade djupt och hörde hur nyckeln vreds om i låset. jag brydde mig inte och fortsatte tugga på min penna. någon minut senare stack min mamma in sitt välbekanta ansikte i mitt rum. glatt hejade hon och pratade om att laga mat, tror jag. jag fortsatte grubbla på vad jag skulle skriva om. sekunderna gick, minuterna tickade och timmen slog. det ringde återigen på ringklockan. jag brydde mig inte om att öppna, det var mammas uppgift denna gång. men hon gjorde inte det och ropade på mig. lite irriterat hoppade jag ner och gick och öppnade dörren. till min förvåning stod Jens där igen med antagligen sin mor och far.
"hej igen" sa han och log sitt otroligt söta leende
"har ni redan träffats?" frågade hans mamma artigt
"ja, jens var över här nyligen och frågade om mjölk.." svarade jag med ett leende
"thea, det var tre timmar sen.." upplyste jens mig.
"åh, jag har helt glömt tiden.." sa jag och märkte hur jag rodnade. "förlåt, men välkomna in, för jag gissar nog på att mamma har bjudit er på middag.."
det var alltså det hon hade pratat om när jag inte riktigt lyssnade. artigt steg jens och hans föräldrar in och tog av sig skorna. några ytterkläder har dom ju inte direkt behövt på den korta vägen från deras dörr en meter från våran.
"thea, du och jens kan väl hitta på något i ditt rum? ni verkar ju redan komma så bra överrens!" sa mamma och tittade ovanligt glatt på mig
"visst, det är lugnt, ropa när det är mat bara.." sa jag och gick i riktningen mot mitt rum.
det var stökigt, men inte flyttstökigt, för jag hade tidigt slängt ut kartongerna med mina saker. jag vill känna mig som hemma så tidigt som möjligt. jens tittade sig runt omkring i mitt ganska stora rum.
"wow, detta är nog första gången i mitt liv en tjejs rum inte är städat och rosa..." sa han och skrattade lite
"jag har nog aldrig haft rosa i mitt rum och jag trivs när det är stökigt" sa jag och log
"äh, mitt rum ser värre ut, det lovar jag dig.." sa han och satte sig försiktigt på min säng.
jag kunde inte säga att jens var ful, för det var han verkligen inte. han var söt, riktigt söt och hur snäll som helst. jag var nog inte kär, men kanske på väg att bli. vi satt där inne och pratade om det mesta. middagen var inte stel som jag tänkte att den kunde ha blivit om varken jens och jag hade träffats tidigare. skolan väntade som vanligt nästa dag och jag tvivlade på att jens faktiskt gick i samma skola, fast om han hade gjort det hade jag nog märkt det tidigare. skolan var seg, seg som en seg råtta. jag hade visserligen smält in i klassen. men ingen orkade ta insiativ att bli en bra vän med mig, så jag tillbringade mycket tid med mig själv. min novell som skulle vara inlämnad idag var fortfarande oskriven och pappret sken blankt. min svenskalärare tog det inte så hårt som jag hade trott. men jag fick två veckor till på mig om jag lovade honom på hedersord att den skulle minst vara två A4-sidor lång och väldigt värd förseningen. jag kunde nästan hålla mitt ord.
hemma var det inte heller lika fridfullt längre, mamma hade tagit sig i akt dagen till ära att plocka upp resterande lådor och sedan storstäda hela huset, eller så gjorde hon båda sakerna samtidigt. jag visste inte om det gick under samma planering eller det bara blev så, man vet aldrig med mamma. ett pling hördes tyst från min ficka där mobilen ensamt låg. vem skulle vilja smsa mig en sådan dag från denna stad? numret visade sig vara från jens, men hur kunde jag ha det? hur kunde han ha mitt? jag hade inget minne av att vi bytte nummer igår. men han la säkert in det i smyg när jag inte märkte, den lille filuren. han undrade om jag ville komma över och dricka varm choklad i höstvädret och titta på en film. vem tackar nej till ett sådant erbjudande? jag kilade över utan att morsan märkte något, men hon skulle nog ändå inte bry sig. jens var ensam hemma. deras lägenhet hade nästan samma planlösning som vår. bara att dom hade nog bytt tapeter och såklart hade dom andra möbler. den händige mannen kokade varm choklad och jag fick äran att välja film.
jens var min enda riktiga vän i denna nya stora stad. den enda riktigt trevlige och mysiga vän som jag nu lärt känna. bättre start kunde man inte fått. bara en kick i baken som ett bevis på att man var värdelös. den kicken slapp jag. dom två veckorna gick, och visserligen hade jag fått ihop den där novellen som skulle vara inlämnad. jag var nästan själv förvånad över att den var så bra, kändes nästan overkligt. inte jag att bli klar med saker i tid.
jag satt i fönstret medan regnet piskade hårt mot fönsterrutan. jag var inte alls på humör för något, eller en person skulle kunna göra det bra nu. men jag har inte hört av honom på några dagar, men jag har inte heller själv pengar att kunna kontakta honom. oväntat öppnades dörren till mitt rum, jag vände inte blicken mot dörren för det var antagligen mamma som skulle lämna tvätt eller säga något.
det var tyst, så tyst att jag inte riktigt märkte att det satt en person vid mina fötter och log. det absolut finaste leendet, det leendet som lös upp hela rummet. just den personen som log så värmen steg från tå till topp. det var såklart jens. hans brunblonda hår var fuktigt och lockade sig gulligt och han log bara ännu mer. jag tittade honom rakt i ögonen och sedan tittade jag snabbt ner igen. han tog lätt tag om min haka och tryckte den försiktigt uppåt. återigen såg jag honom i ögonen. han lutade sig framåt och hans läppar mötte mina. en enkel kyss och sedan ett pirr som varade för evigt. jag kunde inte sluta le. jag kunde inte sluta med någonting. jag var nog den gladaste flickan i världen. för inget var som tidigare. inget var som jag trodde det skulle blivit. fast jag trodde nog att det skulle sluta i denna stil, fast såklart kunde man inte jämföra novellen jag skrev med verkligheten, för verkligheten var bättre.
|
| Kommentarer | | TokyoPop - 17 okt 09 - 21:27 | | jag skrev om den. efter kommentaren från min svenska lärare <: | | JessicaKarlsson - 12 okt 09 - 20:56 | | jag har läst denna förut. är de du som har skrivit om den, eller har du kopierat? |
|
|
|
