En säng av rakblad. |
Har nyligen börjat på en ny roman (vilket jag är väldigt duktig på) men den här tror jag att det blir något av, läs och komentera.
Det här är bara ett kapitel.
Nästa lär komma inom två dagar. :)
Första kapitlet (Förloraren)
Om man förlorar allt är man en förlorare.
Hon lutade sig mot fönstret och blundade hårt. Ingen på bussen visste vad hon nyss hade gått igenom. Ingen förstod hur jobbigt allting kändes just nu. Hur hon hade prioriterat allting i livet. ”En dag vaknar man och inser att allting suger.”
Det var som om att vattendropparna som för tio minuter sen rann längst hennes nacke väckte henne. För en dag vaknar man och inser att allting suger. Man inser att personen man älskade så högt, aldrig var speciellt bra. Och man inser att mamma bara brydde sig för att det var en skyldighet, och man inser att alla lögner man trodde så innerligt på, faktiskt bara var lögner. Man inser så mycket på några få sekunder. Och när man har insett det betyder ingenting någonting. Det betyder inte ens någonting att hon sitter på helt fel buss, åt helt fel håll. Och det betyder inte ens någonting att mobilen vibrerar i hennes ficka för trehundraelfte gången, och det spelar ingen roll vem det är som ringer. Även fast hon tydligt kan se hur hon tar upp mobilen och displayen visar: ”Johan” Ingenting betyder någonting. Inte ens att hennes smink är utsmetat, att hennes nagellack börjar flagna, att hennes hår är dyngsurt, att hennes nya tjocktröja är förstörd eller att hon nyss hade sönder hennes finaste byxor. Allting har tappat mening, helt enkelt. Hon tittade ut mot fönstret och kom plötsligt på att hon inte hade någon jävla aning om vart hon var. Hennes ben höll på att domna bort. Så hon reste sig upp och började gå mot busschauffören, skulle kanske fråga hur mycket klockan var, vad som var slutstationen, vilken del av Stockholm hon befann sig i, eller vad som helst. Bara hon fick en anledning till att resa sig upp. Hon började långsamt gå mot busschauffören, och bet sig i sina torra läppar. Kanske skulle hon bara fråga hur hon tog sig till centralen, så hon kunde gå förbi plattan. På vägen hem kanske köpa en Cola, någonting i alla fall. När hon var framme vid chauffören så skulle hon precis påbörja sin mening när hela hon brast, och tårarna bara började rinna. Hon tänkte på måndjuren mamma brukade göra när hon var liten, och hon tänkte på Johans varma kramar, och hon tänkte på Elins kärleksmums, hon tänkte på hennes trasiga mp3, och på hennes blåa paraply med stjärnor på, hon tänkte på skolans sönderkokta potatis, och hon tänkte på all ångest som fanns på bussen, hon tänkte på hennes trasiga kropp, hon tänkte på mammas jävla måndjur, hon tänkte på allting i detalj. På den bruna soffan med kaffefläckarna på i Johans lägenhet, på hans vita lilla säng från Ikea, dom rosa blomlamporna i Elins lilla rum som också var köpt på Ikea, hon tänkte på att hon för en vecka sen tyckte att dom skulle sälja muffins på Ikea, hon tänkte på Ellos tjocka kataloger som mamma alltid la ut på bordet innan hon vaknade, hon tänkte på den trasiga bandspelaren Johan sa gav tur, hon tänkte på hennes blåa silkeslinne, hon tänkte på hennes gamla sylärare, hon tänkte på mormors pannkakor med grädde på, hon tänkte på pappas gravsten, hon tänkte på hennes gamla dagis med dom gröna stolarna och den stora sandlådan, hon tänkte på hennes första marsvin Mr.Smith, hon tänkte på dom tråkiga reklamerna på teven, hon tänkte på Martin Svenssons ”du är så”, hon tänkte på alla Stockholms tråkiga gator, hon tänkte nog på allting på en minut.
”Ville ni någonting?” fräste busschauffören
”Ursäkta mig, men vart är vi på väg?”
”Sofia. Något mer?”
Hon skakade på huvudet och kände hennes blöta hår mot kinderna, det kändes som piskor. Sen satte hon sig längst bak. Hon saknade mammas måndjur. Och hon var rädd för att allting var slut nu. Hon hade förlorat kontrollen över sitt liv. Hon saknade allting som hon någonsin haft. Hon saknade allting som hon slängde bort. Och inatt var allting slut. Det var som en oskriven regel: Man lever tills man förlorar allt. Och det var precis det hon hade gjort. Hon hade förlorat mormors pannkakor, hon hade förlorat Johan, och Mr.Smith, hon hade förlorat mamma, och hon hade på något sätt likaså lyckats förlora sig själv, och hon hade förlorat hennes trasiga mp3 som bara spelade samma låt om, och om igen: Nightwhis – Nemo. Hon hatade låten, men hon älskade hennes mp3. Hon hade förlorat pappa. Vad kunde man mer förlora? Hon hade förlorat livet, och allt där till. Hon hade åkt vilse på 2:an, mot sofia. Som hon alltid tog när hon skulle åka till pappa, som går förbi slussen. Hon hade inte ens med sig sin väska. Och hon hade ingen Cola. En förlorare. ”En sån som jag.” tänkte hon. En sån som Stella. Så hon bestämde sig för att aldrig sluta åka och nynna på Kents låt ”Stoppa mig Juni” även fast hon hatade Kent. Även fast hon hatade att Johan lyssnade på dom varje gång dom skulle sova. Och hon hatade Jockes texter, hon hatade att dom träffade precis där dom skulle, hon hatade att han kunde beskriva hennes liv i några meningar, hon hatade att Johan kunde alla deras låtar utantill, och hon hatade att Johan gick på varje konsert och hon hatade att Kent ens fanns. Fast ändå kunde hon låtarna utantill. Och det gjorde ont att sjunga. Det gjorde ont att veta att Johan antagligen låg under hans svettiga, äckliga täcke och sjöng på samma låt, och grät lika mycket som hon. Och det gjorde ont att hon visste att han inom 10 minuter kommer ringa igen, och spela in ett nytt meddelande, och det gjorde ont att hon satt på 2:an och sjöng
” Tar 2:an sitter ensam längst bak
Lilla Ego sitt still
Jag har gått i dina fotspår hela dan
till Hagnesta Hill
Den första snön har fallit allt är halt
och min halsduk blev kvar
på en hållplats
utanför stan...”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PussEmma - 8 mar 11 - 20:16- Betyg:  | | Läsa mera..Melja..eller fortsätt på ngn av dina noveller iallafall XD..Dem e ju bra | | illas - 24 sep 10 - 22:31 | | Du är skjukt bra på detta :). Måste få läsa mer från dig :) | | LikeBefore - 21 okt 09 - 16:02 | oj, det här var verkligen jättebra. du skriver så att man fastnar, man måste bara få fortsätta läsa. och allting har så fitn sammanband även om man inte riktigt förstår vad alla personer och saker har för betydelse för henne.
riktigt bra <3 | | angel_wings - 8 okt 09 - 19:09 | | den var bra... | | SoGetLost - 8 okt 09 - 19:01 | | tyckte den var väldigt bra:) fortsätt:) |
|
|
|
