*- dettakanintevaraslutet [one-shot] |
Innerst inne så älskar jag dig oerhört mycket, men det är långt inne.
Jag tror egentligen inte att någon av oss ville att det skulle gå såhär långt, att det skulle spåra ur totalt och att vi inte visste vilka vi är längre. Du var den som lyste upp mitt liv, min alldeles egna, personliga stjärna och livsglädje. Men nu är jag inte så säker på det längre, och det verkar som om min stjärna har försvunnit och är ersatt av ett tomt svart hål.
Jag har så många minnen med dig, så många bilder sparade på datorn. Men lika många minnen som bilder har jag också gråtit tårar, om inte fler tårar än just minnen och bilder. Nu kanske det blev lite för komplicerat och för svårt att förstå, men det är egentligen en perfekt beskrivning på vår vänskap. Lite för komplicerad och för svår att förstå.
Allting har ett slut, också vi har ett slut. Jag vet inte vad jag ska känna riktigt. Ena halvan av mig vill hålla dig hårt, skrika och svära och aldrig släppa taget. Min andra halva vill släppa taget om dig, blunda och hoppas på att du är borta när jag öppnar ögonen. ”Lyssna på ditt hjärta” brukar det ju låta, men av mitt hjärta återstår det bara ett tomt svart hål så jag antar att det är rätt så omöjligt att lyssna på sitt hjärta om det inte finns något att lyssna på.
Vår vänskap står och lutar över ett stup just nu, men du tar ändå alla risker som kan få den att ramla över kanten, krossas och förstöras. Det är svårt att hitta balansen och komma över på rätt sida om stupet, men jag vet att om vi båda försöker lika mycket så kan vi ta hjälp av varandra och komma långt, långt bort ifrån det stupet som nästan blev vår död. Eller, blev? Blir kanske jag ska säga, för i nuläget är det bara jag som kämpar för att inte falla.
Om jag har presterat med någonting jag är riktigt stolt över så ska du anstränga dig för att kunna göra det ännu bättre. Jag vet inte om det är vänskap att kämpa febrilt för att alltid ligga en nivå högre, att vara ett steg längre eller en nivå högre upp. Om det är det som krävs vet jag inte vad jag ska tro, tycka eller tänka längre. Det är inte bara stupet det är svårt att finna balansen i, utan också dina känslor. Om man är glad och sprallig ska man bara hålla käften. När man väl håller käften är man sur och kan dra åt helvete. Gränsen däremellan är hårfin, och jag har aldrig någonsin lyckats med att stanna kvar på den gränsen. Vem vet, kanske att jag gör det. Någon dag. Någon gång. Men, chansen är rätt liten och det vet både du och jag. Att trycka ner mig verkar få dig att må bättre, och jag vill inte att du är olycklig, men det är bara det att jag har ställt upp på det i år nu, och nu är det min tur att säga stopp.
Men jag kanske har fel. Kanske är det tid från varandra som vi behöver nu. Då kanske vi inser hur små och hjälplösa vi är utan varandra och kommer krypandes tillbaka. Vi kanske inte behöver vara ett avslutat kapitel, en dålig bok man läst som man sedan slänger undan för att slippa läsa den igen. Vi kanske kommer närmare varandra än någonsin. Vi kanske kommer att vara starka och hoppa över alla hinder på vägen. Vi kanske äntligen ser ljuset i slutet på tunneln. Ja, kanske blir det så. För innerst inne älskar jag dig oerhört mycket, och innerst inne vill jag nog inte ens tänka tanken på att släppa dig.
Bästavän, det här får inte vara slutet.
|
| Kommentarer | | ilenna - 7 okt 09 - 16:37 | jätte bra! det var fina beskrivningar och du är duktig på att skriva :)
bara en grej: men mitt av mitt hjärta
antar att det ska vara 'men av mitt hjärta' ;) |
|
|
|
