[M/M] Slices of Life - (5) |
Femte installationen av mina original stories. Personliga, korta och kanske med ett uns mer drama/komedi/sorg/koherens tillagt för läsningens skull, men fortfarande helt autentiska. Det är ingen följetång på det viset, utan mest ett sätt att få ut frustration de gånger det känns jobbigt personligen. No required reading heller, och är egentligen inte dependent på hur många kommentarer jag får på de olika delarna. Det är i princip oväsentligt.
2008
Tre timmar.
Jag har suttit här i tre timmar.
Rökt tre paket Winstons, ett i timmen, och hyperventilerat mig igenom den senaste trettio minuterna.
”Weatherall?”
Jag hoppar till vid ljudet av rösten bakom mig. Vänder mig om med andan i halsen. Jag skulle ha besvarat mannen som står några meter ifrån mig, iklädd en vit rock med en namnlapp på, men jag är för uppe i varv och mitt hjärta slår för hårt och fort för att jag ska kunna få fram ett enda ord. Mitt ”ja” fastnar i halsen, och på darriga ben ställer jag mig upp och inväntar vidare order.
Läkaren ler försäkrande åt mig. Han är rätt söt. Fint leende i alla fall.
Fint leende. Tja. Det hade han också. Och se vart det tog mig.
Glittrande blå ögon, ett leende som fick vissa delar av min anatomi att gå på högvarv och en vältränad kropp som kunde fått vilken kille som helst på fall. Efter bara några glas var vi i baksätet på hans bil och för upptagna med att röra vid varandra för att tänka på något annat.
Som skydd, till exempel.
Helvete.
Varför ska jag alltid vara så jävla oansvarig?
”Den här vägen,” säger mannen i den vita rocken lugnt.
Min hjärna ger resten av min kropp signaler om att röra på sig, men av någon anledning står jag kvar. Rör inte en muskel. Läkaren stannar upp när han inser att jag inte är bakom honom och tar istället ett par steg närmare.
Jag ger ifrån mig en ursäktande imitation av ett skratt, och torkar av mina svettiga handflator på mina jeans. Läkaren ler igen, och jag väntar tills han har börjat gå igen innan jag följer efter.
Mitt bröst gör ont. Mitt hjärta slår så hårt mot insidan av det att jag antagligen skulle få blåmärken om det hade varit möjligt. Otåligheten sticker i hela mig, och jag kan inte vänta på att få det överstökat. Kan inte vänta på att höra vad han har att säga.
”Så... Randall, är det?”
Jag nickar, fortfarande för spänd för att använda min röst.
”Jag heter Johannes Tyrström.”
Skakar hans hand, nickar artigt. Hans namn går in på ena sidan av mitt huvud och ut på andra.
”Jag har dina testresultat här, Randall.”
Håller andan.
”Och de ser bara bra ut, så du kan andas ut. Du är helt ren.”
All luft går ur mig som ur en sprucken ballong och jag känner hur mitt hjärta hoppar över ett slag.
Du är helt ren.
”Helt ren” som i negativ. ”Helt ren” som i du har inte Det.
Skulle inte läkaren ha varit med mig skulle jag ha gråtit. Jag skulle ha lagt mig ner och gråtit av lättnad. Men jag gör inte det. Jag står kvar, andas djupt. Mina ögon bränner lite. Blir tårögd. Men jag gråter inte.
”Öh. T-tack,” för jag tillslut fram, och får en bit rosafärgat papper i handen.
Negativ.
Negativ.
Negativ.
Jag har aldrig varit så glad att se det ordet upprepat så många gånger förut.
”Men jag kommer skicka med en sån här broschyr,” säger han, Johannes Tyrström, och ser på mig med en outgrundlig blick.
Jag nickar och tar emot. Mina händer darrar fortfarande.
”Säkert sex. Kom ihåg det i framtiden.”
Jag vet inte vad jag ska svara. Men han ler mot mig igen (fanfanfan varför ska jag vara så svag för killar med vackra leenden?) och blinkar åt mig. Jag ler svagt tillbaka. Känner mig dum.
När jag kommer ut från kliniken är det redan mörkt ute. Decembervädret biter i mitt skinn och får mig att huttra. Jag håller fortfarande pappersbiten i ett hårt tag i handen. Gatulamporna är de enda källorna till ljus där jag går, sulorna på mina Converse skrapar mot den frostiga asfalten, och det känns som om vinden tar i extra hårt för min skull.
Jag orkar inte oroa mig över vad som kommer hända när jag kommer hem. Vet inte riktigt vad jag ska säga till Magnus när jag dyker upp med rosiga kinder och snöflingor i håret.
”Var fan har du varit?!”
”Ute.”
”Vad fan har du gjort? Jag har väntat på dig i timmar, Randall!”
”Ingenting.”
”Vadå ingenting?!”
Axelryckning.
Jag kommer få skit för det. Jag kan känna det på mig. Men jag kanske förtjänar det lite.
Eller ganska mycket.
Jag klämmer ihop pappret i min hand till en liten boll, hårt nog att mina knogar blir vita. Jag är negativ. Det är allt som räknas.
Det kunde ha varit värre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | alexz_th - 12 okt 09 - 23:14- Betyg:  | | tar andan ur en! | | WalkingTheDemon - 7 okt 09 - 22:13 | | bra :) | | NeMriA - 6 okt 09 - 22:05 | jag älskar sättet du skriver på
<3 |
|
|
|
