Your Guardian Angel - 29 |
- Jaa, hehe... What can I say? Jag är seg, det vet jag. Men våra lärare har typ fått världens damp och ba "Mohaha, nu bombar vi dem med läxor! (6)" och ja... Det är inte lätt att hinna med att skriva då, särskilt inte när jag tränar innebandy mellan två och fyra gånger varje vecka heller. Egentligen har jag ett jobbigt kemiprov imorgon som jag borde plugga till, men så fort jag kom hem från skolan satte jag mig framför datorn och började skriva på den här. (ja, det tog fyra timmar att skriva den här korta delen. Förstår inte vad det är med mig!) Men tack till alla er som fortfarande läser och kommenterar, trots min seghet! <3
Del tjugonio
- I'd never wish for anyone to feel the way I do now
Jag hade suttit kvar på stolen hela kvällen och hela natten, motstått lusten att krypa ner bredvid honom. Han hade inte rört sig en millimeter, bara legat där med slutna ögon och armarna längs med sidorna.
Det gjorde ont att kolla på honom.
Det hade kommit in doktorer (Tor Eriksson bland annat) och sjuksköterskor i rummet, både för att kolla till John men också för att prata med mig. När de kom in vid åtta-tiden på morgonen kom en sjuksköterska fram till mig, och uppmanade mig att åka hem och vila. Jag hade ju trots allt suttit här i lite drygt tretton timmar, utan att ha lämnat hans sida för en sekund.
Jag skakade envist på huvudet.
”Jag behöver inte vila” sa jag.
Hon nickade. ”Jo, det behöver du. Du måste sova” Jag vände irriterat bort blicken. Hon visste väl inte om jag behövde sova eller inte. ”Vi har sängar här” sa hon. Jag vände mig motvilligt mot henne igen. ”Men du måste hem och vila först. Hämta rena kläder och så, du kanske måste ringa någonstans också?”
Jag bet mig i läppen. Jag skulle faktiskt behöva ringa jobbet. Och Karin ville ju att jag skulle höra av mig.
Så jag gjorde som hon sa.
Jag reste på mig, drog på mig jackan och hissade upp väskan på axel.
”Lova att ni ringer om han vaknar” sa jag. Hon nickade, frågade om telefonnumret. Efter att ha gett det till henne gick jag fram till John.
”Jag älskar dig” viskade jag, böjde mig ner och kysste honom mjukt på kinden.
Sen vände jag mig om och gick ut från sjukhusrummet.
När jag kom hem till lägenheten letade jag reda på den största väska jag hade och började slänga ner kläder och hygienartiklar i den. Jag visste inte hur länge jag skulle behöva stanna där, men jag packade ner saker för åtminstone en vecka.
När jag drog igen dragkedjan på väskan kände jag mig plötsligt otroligt smutsig, och hungrig. Jag gick ut med väskan i hallen och satte ner den vid dörren, och fortsatte ut i köket. Jag öppnade kylskåpet, konstaterade att det inte fanns så mycket att välja på förutom ett filmjölkspaket som inte gick ut förrän om två dagar och lite smör. Det fick bli lite fil och flingor och en smörgås då.
När jag hade ätit upp satte jag in tallriken och skeden i diskmaskinen, och gick in i badrummet för att ta en snabbdusch.
Men när jag väl hade kommit in i duschen, och de varma strålarna träffade min hud glömde jag bort allting och bara stod och njöt. Jag förstod inte att det kunde vara så skönt att duscha. Efter vad som kändes som en timme (men egentligen bara var tio minuter) kom verkligheten ikapp mig – tänk om John vaknade upp nu, och så stod jag i duschen?
Snabbt schamponerade jag in mitt hår och tvålade in kroppen, lät vattnet skölja bort allting och så klev jag ut och svepte in mig själv i ett badlakan, och håret i ett annat. Jag tassade in i sovrummet, och satte mig på sängkanten. Jag gäspade.
Plötsligt kändes sängen otroligt bekväm, så bekväm hade den aldrig varit. Kuddarna tittade lockande på mig, duntäcket vilade varmt och behagligt mot madrassen och bara väntade på att jag skulle krypa ner under det. Och hela rummet var mörkt, månen gav inte ifrån sig mycket ljus alls, och det var helt knäpptyst i lägenheten.
En liten stund gjorde väl ingenting, tänkte jag, lyfte upp täcket och kröp ner under det.
Jag slog upp ögonen. Det var inte ljusskillnaden som hade väckt mig (det hade nämligen blivit riktigt ljus ute), utan det var något annat. Något som hade gjort ont i öronen på mig.
Ljudet kom igen.
Det var en telefon som ringde.
Jag flög upp ur sängen, sprang ut i hallen där närmsta telefon fanns och tryckte luren mot örat.
”Hallå?” sa jag andlöst och kände hur hoppet inom mig steg.
”Maja, vart tog du vägen igår?” Martins röst gjorde mig besviken, enormt besviken. Han var inte direkt den jag ville prata med nu, än mindre sitta och förklara varför jag bara hade dragit från jobbet.
”Jag fick ett telefonsamtal...” mumlade jag.
”Jo, jag vet” sa han, och jag hörde hur han drog en irriterad suck. ”Jag ringde säkert tio gånger igår, men du svarade ju aldrig! Vart var du?”
”Jag... var på sjukhuset” berättade jag.
”Sjukhuset?” Hans röst hade låtit lite tjurig och irriterad innan, men nu lät den mer orolig. ”Vad... eller varför...”
”Min-” Jag hade tänkt att säga pojkvän, men kände ingen större lust till att sitta och förklara allt för Martin just nu, så jag ändrade mig. ”En väldigt nära vän till mig är där, han mår inte bra alls...”
”Åh”
”Mm... Så jag tänker ta ledigt på obestämd tid, för jag vill vara där hos honom”
”Men-” Martin skulle precis börja protestera, men jag avbröt honom.
”Jag vet att man inte bara kan ringa och säga så, men jag måste. Antigen det, eller så... säger jag upp mig” Jag visste att han inte skulle kunna gå med på det sista, det var därför jag var så beslutsam i mitt tonfall och mina krav.
Martin tystnade, som om han tänkte över det hela. Tillslut sa han: ”Okej. Men jag drar in på din lön så länge du är borta”
”Ja, det är klart” sa jag. Det förvånade mig att han trodde att jag trodde att jag skulle få lönen ändå, trots att jag inte var där och jobbade. ”Tack så mycket”
”Visst” muttrade han. ”Hoppas att din vän mår bättre snart”
”Det hoppas jag med” suckade jag och lade på luren.
Jag hade inte en aning om vad klockan var, så när jag gick tillbaka till sovrummet passade jag på att kolla på klockan i köket som visade på strax över åtta.
Jag bestämde mig för att duscha igen och äta lite, och sedan kunde jag gå tillbaka till sjukhuset.
Jag skyndade mig i duschen, klev ut och torkade mig lite hastigt och drog på mig de byxor jag hade haft dagen innan och en ren tröja. I köket bredde jag mig bara en macka, för jag var inte så hungrig, och medan jag åt den gick jag ut i hallen och hämtade min tandborste som jag hade packat ner dagen innan.
Jag borstade tänderna lite snabbt, målade på mig lite mascara och bestämde mig för att slänga upp håret i en tofs och låta det självtorka. Jag slängde ner tandborsten i väskan igen, drog på mig ytterkläderna och gick ut från lägenheten.
När jag kom fram till sjukhuset var det samma tjej som satt i receptionen som hade suttit där igår när jag hade kommit in andra gången. Jag gick fram till henne, och hon log vänligt mot mig. Jag kastade en blick ner mot Johns rum, men såg att dörren var stängd.
Jag vände snabbt blicken mot henne. ”Eh...” Hon svarade innan jag hunnit säga något, som om hon hade kunnat läsa mina tankar.
”Dem håller på och gör lite tester på honom just nu, men de är nog klara vilken sekund som helst. Du kan sätta sig ner där borta och vila så länge”
Jag har vilat så att det räcker, tänkte jag men gjorde ändå som hon sa.
Under tiden som jag väntade satt jag och fingrade på allt jag kom åt. Jag petade bort smuts under naglarna, pillade på tröjkanten, borstade bort osynligt smuts från byxorna, knöt mina skosnören, skruvade en hårslinga mellan fingrarna. När jag tillslut trodde att jag skulle explodera av nervositet, såg jag hur en man och en kvinna iklädda vita rockar kom gående från korridoren där John låg. Jag kollade upp på tjejen i receptionen, men hon var upptagen med att prata i en telefon. Mannen och kvinnan gick fram till henne, hon lade på. De växlade några ord, sedan gick dem. Då som först kollade hon på mig, och nickade.
Lättat reste jag på mig och gick med snabba steg mot korridoren, ända ner tills jag svängde höger in i Johns rum och såg honom ligga där, lika stilla som igår kväll.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sansan - 13 okt 09 - 19:46 | mycket bra skrivet !
du skriver med inlevelse eller va man ska säga :) ! | murrwels - 12 okt 09 - 16:07- Betyg:  | | så jävla bra, är riktigt nyfiken nu! Säg gärna till när nästa del kommer :) | | LetMeJump - 9 okt 09 - 19:54- Betyg: | så jävla bäst..!
mejla nästa XD | | EnJulia - 8 okt 09 - 21:00- Betyg: | MALIN ÄR BÄST!
BÄSTBÄSTBÄST! | | kickan2212 - 7 okt 09 - 23:01- Betyg: | | mejla nästa :D | | the-rose - 7 okt 09 - 19:35- Betyg: | åhh jag vill att Johan ska vakna snart =((
Du skriver asbra,=) | | MoRoTpOwEr - 7 okt 09 - 07:13 | Den här berättelsen äger juuh (A)
Allvarligt jag trodde han hade vaknat och bara YIPPI fyrverkerier och en massa annat shit :_:
Men nej ond som du är ska du förstöra för oss alla trogna läsare vavava ?;o
Okej
För
EN
och
ENDAST
EN
Gång
förlåter vi dig , snacka om att vi människor är schysta (y)
Men du får ge oss något i gengäld snälla rara fina du
fixa ett lyckligt slut för annars kommer jag jaga dig med en toffla runt hela Sverige elr nåt !
Tro mig det är inte kul och vara bytet xD
// M o R o T p O w E r | | faktisssss - 7 okt 09 - 06:58 | | mejla | | maaliinT - 6 okt 09 - 21:43- Betyg: | han måste bara vakna snart, okej?
jätte bra skrivet :D mejla! | | JessicaKarlsson - 6 okt 09 - 21:01- Betyg: | men ååååååååh va braaa :D
de gör inget att du är seg ;) hah (:
mejla! :D | | WalkingTheDemon - 6 okt 09 - 19:35- Betyg: | | Bra D: <3 | | Samme15 - 6 okt 09 - 19:04- Betyg: | | Första kommentaren :D asabra :D:D mejla näst :P |
|
|
|
