lyckan rinner som sand mellan mina fingrar..-* |
Det här är mer som ett dagboksinlägg. Jag var tvungen att skriva av mig lite..
___________________
Okej. Nu ska jag försöka att skriva ner mina känslor på den tomma dataskärmen, och fylla alla tomrum som liksom skrattar åt mig.
Dina brinnande ord krossade mig. Förgjorde mig. Gjorde mig till livlös aska. Jag är tillbaka på botten av alla ändlösa bottnar igen, och det är som om höstkylan som nalkas fyller ut min kropp från insidan och bildas vassa iskristaller som skaver och orsakar mer smärta än vad jag egentligen skulle behöva uthärda. Och mörkret som faller tidigare och tidigare liksom rubbar min sinnesstämning ytterligare. Jag blir låg och förlorar orken till allt och alla. Tankarna som egentligen borde riktas mot kemiprovet eller engelskaredovisningen har snöat in sig på att spela upp alla scener en gång till i min redan så söndertrasslade tillvaro, och jag får absolut ingen ork över till alla måsten som ligger på hög.
Jag isolerar mig från vänner genom att skylla på läxor (som jag inte ens gör), och jag tar avstånd från familjen genom att alltid låsa dörren från insidan och dra ned persiennerna (fast det redan är mörkt ute). All kontakt med omvärlden kapas av och jag får ännu mer tid över till att plåga mig själv i ensamhetens famn.
Det är som om min söndervittrande själ inte vill att jag ska må bra, som om jag ständigt söker mig till mer och mer smärta. Varför? (Jag vill ju må bra.) Jag vill kunna skratta igen och jag vill kunna känna andra känslor än smärta, sorg, ensamhet, hat och ilska. Men det går inte. Så fort någonting går bra så gör jag något dumt så att jag halkar ner och misslyckas igen. Den känns liksom som om någonting är fel när jag mår bra, och hur dumt låter inte det? Sjuka jävel...
och jag har gråtit många floder
för dig, vackraste du
jag trodde att våra hjärtan bodde
i olika världar
och att du endast var en vacker
och ouppnåelig dröm
som aldrig skulle gå i uppfyllelse
jag bergavde mig i tron om att
det aldrig skulle gå,
och nu när verkligheten närmar sig
med stora kliv
så blir jag plötsligt l i v r ä d d
varför kan jag inte bara våga
hålla fast vid mina drömmar?
|
| Kommentarer | | LipsOfAnAngel - 10 okt 09 - 22:17 | du vet att jag finns här för dig.
skicka iväg ett sms när du känner att du behöver det,!<3 | | LikeBefore - 7 okt 09 - 18:58 | alltså, herre gud louise... jag fattar inte hur du gör, men det blir så sjukt och otroligt vackert, underbart, skört, smärtfullt och underbart.
du är inte ensam <3 | | idantica - 6 okt 09 - 22:10 | | jag gråter. jag vet inte om jag kan säga så mycket mer | | Diva_94 - 5 okt 09 - 23:08 | Skitfin och hoppas verkligen att det reder ut sig.
känner likadant! |
|
|
|
