[TwilightFF] - La tua Bella mi amore. Del 3. |
Här kommer en ny del :) Den är väääldigt lång, och den tog as lång tid att översätta.
Hennes engelska är så svår(A) Haha, men jag lyckades ganska bra tycker jag :)
Jag hoppas ni tycker jag är iallafall lite duktig som översätter den, haha :D
Kommentera <3
PS. har hållt på med den här hela veckan så kommentera extra mycket
Dödlig rädsla.
Porten var öppen.
Vi gick igenom den.
Porten stängdes och låstes bakom oss.
Att den låstes efter oss var inget stort problem, egentligen. Både Alice och jag skulle lätt kunna slå sönder dörren på en sekund. Dumma mänskliga uppfinningar som ett lås kunde inte hindra oss från att fly. Men, om jag och Bella skiljdes åt? Och om hon försökte fly.. Hon skulle inte kunna öppna dörren. Vad skulle hända med henne då? Vad skulle jag göra då?
Lugna ner dig, Edward.
Alice behövde inte Jaspers förmåga i den här situationen för att förstå hur jag kände mig. Det var uppenbart hur spänd, rasande och förtvivlad jag var. Och på tal om förmågor.. Jag måste fortfarande komma på något sätt att varna Alice för Aro.
Vi gick in genom en trädörr som jag hade gått igenom för lite mer än tolv timmar sen. Bakom dörren väntade en korridor, som de patetiskt nog hade försökt gjort ganska avslappnande. Jag stirrade på vår omgivning medan vi gick där. Allting var falskt, såklart. Inga fönster kantade de bleka väggarna, och den enda vägen ut därifrån var en hiss som ledde oss till Volturis viktigaste rum - Den ohyggliga och falska lobbyn, med Gianna och allting annat som fick det se mänskligt ut. Allting var avsett för att locka in människor. För att lura sina byten.
Jane stod bredvid hissen och väntade otåligt på oss. Hennes ansiktsuttryck förblev likgiltigt, men inuti var hon självbelåten - lyckligt underhållen över den makt hon hade över mig och Bella.
Kanske en liten lek innan avrättningen..
Hon föreställde oss ligga på marken och skrika av smärta, och be henne, med plågade röster, att göra slut på oss.
Bara det att hon tänkte så om min Bella, gav mig en sådan lust att rycka bort hennes vidriga huvud från resten av hennes kropp. Jag höll ögonen på Jane medan jag klev in i hissen med ett stadigt grepp runt Bella. Jag släppte inte Jane med blicken i hissen heller, det vågade jag inte.
Om du ens försöker skada henne. Bara försöker, så kan jag garantera att du kommer att bli aska innan hon ens hinner känna en ilning av ditt äckliga lilla knep.
Jane tog av sig huvan till sin kappa och vinklade blicken på mig med ett flin. Felix och Demetri följde hennes exempel, och jag kände Bella trycka sig närmare mig när hon såg deras röda ögon. Jag fortsatte röra min hand upp och ner för hennes arm, utan att våga säga någonting till henne. Och förresten, vad fanns det för mig att säga i en situation som denna?
Hej Bella. Det är verkligen trevligt att se dig igen efter så lång tid. Jag beklagar verkligen det här.. Det är lite olägligt, visst är det? Jag vet att ni kom ända hit för att rädda mitt liv, men jag är rädd för att ni kom försent. - Välkommen till helvetet, älskling. De här är de demoner som bor här. Men oroa dig inte, de är inte intresserade av någonting annat än att äta dig levande...
Naturligtvis kunde jag inte säga så, så det var bättre att jag inte sa någonting alls.
Hissen stannade alldeles för fort, och jag var tvungen att vända bort blicken från Jane när vi gick ut i entrérummet. Det var ett ganska vackert rum och det var varmt härinne. Det gladde mig, jag ville inte att Bella skulle frysa. Gianna satt bakom sitt skrivbord och väntade på att få hälsa på oss. Hon hade fortfarande samma spöklikt tomma uttryck i ansiktet.
"Hej, Jane"
Hon pratade artigt, samtidigt som hon log mot vår grupp, medan hon försökte att låta bli att inte se förvånad ut. Jane nickade kort.
"Gianna,"
Hmm, en människa så nära matdags? Hon är inte så mycket att se, hon har nästan bleknat bort.. Hon är ju bara skinn och ben.. Om jag var en av dem hade jag satsat på någonting lite mer.. fylligt.
Jag blockerade snabbt Giannas tankar. Det var faktiskt inte de tankar som jag borde fokusera på nu.
Vad jag behövde fokusera på, förutom Jane, Felix och Demetri, väntade på oss strax bakom trädörrarna. Alec. Han hade hört oss komma genom tunneln, och han hade lagt märke till Bellas bultande hjärtslag. Jag lyssnade själv på det också, dissekerade varje rytmiska slag.. Hennes hjärtslag var utan tvekan det vackraste och mest viktiga ljudet i min värld. Det var ett bevis på att hon verkligen var här, levande - med mig. Alec tänkte dock på det ljudet på ett helt annat sätt.
Han undrade när det skulle tystna, när hennes hjärta skulle sluta slå. Jag försökte desperat att inte undra samma sak. Bella kan inte dö. Hon ska inte dö. Hon ska komma ut härifrån levande och välmående. Jag ska göra allt i min makt för att göra detta möjligt.
Åh, va snygg han är!
När Felix passerade henne, blinkade han åt henne och hon fnissade. Jag märkte att Bella tittade nyfiket på henne, så jag drog snabbt med henne därifrån. Det var inte de levande döda som bara var monster, det visste jag mycket väl. Jag hade träffat mer än tillräckligt mänskliga monster i mitt liv, och jag tänkte inte låta Bella komma i kontakt med någon av dem.
Fast de monster som väntade på oss på andra sidan dörren var inte bättre.
"Jane,"
Alec suckade och sträckte sig efter sin syster och omfamnade henne.
"Alec,"
Jane suckade. Jag lyssnade på Alecs tankar men de var inte lika 'allvarliga' som Janes, även om han föreställde en kamp. Ingenting så intressant som min ankomst hade hänt i Volterra på flera århundraden. Det är sällan han får chansen att använda sin förmåga efter sin fulla potential, men det hoppades han att Aro skulle tillåta honom göra nu. Han kysste Jane på kinden innan han vände sig mot oss. Jag kröp ihop av hans val av ord.
"De skickar ut er efter en, och ni kommer tillbaka med två.. och en halv. Bra gjort"
Hans röst var beundrande. Han sneglade på Bella och när han gjorde det drog jag henne snabbt närmare mitt nakna bröst, med en kort varning brummande i halsen. Jane skrattade bara åt min reaktion och en antydan om hot bröt sig igenom hennes annars charmiga fasad.
"Välkommen tillbaka, Edward"
Alecs röst var artig, även om uttrycket i hans tankar lät mer som ett hån.
"Du ser ut att vara på bättre humör"
"Något"
Jag gjorde inget försök att dölja den hårda tonen i min röst längre. Jag är inte på humör för att prata om vardagliga ting medan Bellas liv fortfarande hänger på en tråd. En tråd som kan komma att klippas av när som helst.
"Och det här är orsaken till alla problem?"
Han tittade skeptiskt på Bella, och jag log. Alec dömde henne efter utseendet, och kunde inte förstå skönheten i vad han såg. När han såg den vanliga, fega flickan som klamrade sig förskräckt fast vid min sida, såg jag en kraftfull, modig och ung kvinna, som frivilligt reser till Volterra för att betala priset för min dumhet. Jag såg skönheten i hennes ansikte, hennes fysiska och jordiska instabilitet, medan han såg en människa som var totalt värdelös om det inte hade varit för hennes blod, som han ville skulle vara en del hans måltid.
På tal om måltider..
...Så klar, nästan genomskinlig.. Jag kan nästan känna smaken... Ja, jag kan definitivt ha kul med den här...
Jag stelnade till. Ögonblicket senare hörde jag Felixs röst.
"Pax för den"
Hans röst var hånande, och en inre syn av en scen blev tydlig i hans tankar. Bella, instängd och rädd i hans hänsynslösa grepp när han smekte hennes hår, som en älskare, som för att smaka på doften innan han dödade henne.
Jag vände mig om med en morrning medan Felix sträckte upp en hand och vinkade åt mig, han ville att jag skulle komma. Jag skulle precis ta ett steg framåt, mot honom, när Alice tog tag i min arm.
"Tålamod"
Det var det enda hon sa högt, men hennes tankar fortsatte prata med mig.
Ha bara tålamod, Edward, och håll huvudet lågt. Han försöker bara provocera dig. Låt dem tro vad de vill, men det finns en god chans att vi kommer klara oss. Du, jag och Bella. Felix får önska sig vad han vill, men det kommer inte hända. Jag ser inte att Bella skadas. Ser du?
Jag såg. Men det var faktorer bakom Alices bristande syn som hon antingen inte tog hänsyn till eller avsiktligt undanhöll för mig. Och jag visste att Felix inte bara försökte provocera mig, jag kunde se hans entusiasm för den ohyggliga fantasin som löper genom hans huvud.
Det finns ingenstans i hennes framtid, Edward.
Alice "tankeröst" var bestämd nu.
Ingenstans. Oavsett vad Felix tänker på, så kan han inte få det utan Aros tillåtelse. Lugna ner dig. Vi kan komma härifrån ikväll, utan uppoffringar.. Du måste bara ha tålamod. Låt dem håna dig, låt dem ha roligt.
Jag ville påpeka för henne att den enda anledningen till att hon inte såg Bella död berodde på att Aro inte var medveten om att hon fortfarande var vid liv. Men jag höll tyst och vände mig bort från Felix, och tog ett djupt andetag för att lugna mig själv.
Tack.
Då förstod jag att Alice hade varit riktigt orolig för min reaktion. Min stig hade vinglat osäkert in i en farlig framtid. Om det skulle bli en strid mellan oss och de mest ansedda av Volturis vakter skulle det tydligen inte båda så gott för vår överlevnad. Aro behövde Demetris gåva för att kunna spåra oss.. Vilken gåva det nu var.. Jag letade igenom hans huvud och lagrade mina slutsatser på hans talang för framtida bruk. Någonting som skulle kunna hjälpa Bella.. Någonting..
"Aro kommer att bli glad över att få träffa dig igen"
Alec pratade utan minsta antydan till ett hot i varken rösten eller tankarna, som om han valde att ignorera mitt beteende.
"Och han ska inte få behöva vänta"
Jane var ivrig och jag nickade kort. Nej, vi var här nu, och det skulle inte vara bra om vi väntade. Jag skulle göra som Alice bett mig och ha tålamod. Min kropp och mina tankar fungerade fortfarande, jag kände giftet i mina ådror pumpas runt i min kropp. Det drev mig framåt. Jag var inte ute efter en möjlighet att fly längre. Jag var redo att slåss, men jag visste att jag var tvungen att hålla mig lugn. Jane och Alec höll varandra i händerna medan de gick tillsammans genom nästa utsmyckade korridor. Deras tankar synkroniserades när de funderade över deras roll i vårt öde. Oavsett vad Aro hade i beredskap för oss, ville de vara en del av det. De tänkte i kör om vad som var möjligheterna, eftersom de ledde oss till det rum jag hade förväntat mig. Rummet som jag vetat att vi blivit ledda till hela tiden.
Deras så kallade matsal.
Jag stannade. Och Alice pratade med mig med sina tankar igen. Varnade mig.
Edward. Det spelar ingen roll. Vi har inget val. Snälla...
Nej.
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag höll på att bli patient. Jag accepterade mitt öde och valde att möta Volturi ännu en gång. Jag hade även tagit med mig en ängel ner till deras djävulska håla. Men jag skulle inte låta dem slita henne i stycken. Jag skulle inte låta dem skada henne.
Jag ville bara lägga mig ner och snyfta. Var inte detta anledningen till att jag hade lämnat henne från första början? För att skydda henne från den oundvukliga smärtan och lidandet från min sort. Och nu är vi här, omgivna av de onda som skulle kunna döda henne när som helst. Hur lätt som helst. Precis som jag hade vetat att det skulle bli om hon var tillsammans med mig. Vilken bitter ironi, att trots mina försök att skydda henne från min sort, måste hon stå öga mot öga med döden ytterliggare en gång. Och om jag inte hade lämnat henne från början så skulle vi inte vara här nu. Då hade vi varit i Forks..Hemma.. Och Bella hade varit säker. Åtminstone säkrare.
Edward, du har inget val.
Alice påminde mig oroligt. Knappt en sekund hade gått, och en människa skulle förmodligen inte ha upptäckt att jag stannat. Men Volturi var långt ifrån människor.
Alices tankar blev skarpare.
Du gjorde ditt val för sju månader sen, Edward. Jag sa åt dig att inte göra det, men du lyssnade inte. Det går inte att ändra på det nu. Det är försent.
Jag sneglade på min syster och det gjorde ont när jag såg in i hennes ögon. Jag såg än en gång att även om hon fortfarande älskade mig och gjorde sitt bästa för att inte bara arg, hade jag sårat henne djupt med mitt beteende sen september. Och mer än så, hon beskyllde mig för den sorg och smärta hon hade gått igenom efter sina fruktansvärda syner om både Bellas och min död. Och hon hade all rätt att göra det.
Jag tittade bort, och gick genom dörren med Bella medan jag tyst lovade mig själv att gottgöra Alice om vi någonsin kom ut härifrån.
Det är du skyldig mig.
Alice hade såklart sett mitt beslut så fort jag hade bestämt mig för det. Jag vände tillbaka mina tankar till folket omkring oss. Om de nu verkligen kunde kallas för folk. Rummet var så mörkt och vidrigt som jag hade föreställt mig. Tre stora stolar, likt troner, stod placerade vid de runda väggarna. Doften av både färskt och gammalt blod från urminnes tider genomsyrade rummet. Rummet i sig var städat, men doften gick inte att få bort. Även utan att läsa Demetri och Felixs tankar var det uppenbart vad det här rummet användes till. Brunnslocket i mitten av golvet var bevis nog. Och vampyrerna som stod samlade runt de bleka väggarna, ivriga inför deras nästa måltid, lämnade mig utan några tvivel.
"Kära Jane"
Aro jublade.
"Du är tillbaka!"
Han omfamnade henne ungefär på samma sätt som Alec gjort, men med en snabb kyss på hennes läppare istället för hennes kind. Jane log när han drog sig tillbaka, hon hade lagt märke till ögonen som tittade till henne. Hon var stolt över att vara Aros favorit.
"Ja, herre. Jag tog honom levande, precis som ni önskade"
Det slog mig att i min förtvivlan och koncentration hade jag glömt vilka instruktioner Aro hade givit sina vakter. Han ville ha mig levande. Men varför?
"Åh, Jane. Du är en sådan tröst för mig"
Aro vände sig ivrigt mot mig, och hans dimmiga ögon drogs till kvinnorna vid min sida.
"Och Alice och Bella!"
Han klappade händerna.
"Vilken underbar överraskning! Fantastiskt!"
Jag drog ihop mina ögon till små springor, medan Alices ögon blev större. Jag hade väntat mig att Aros tankar skulle vara som när jag senast träffat honom, taktiska och giriga, trots sin charm. Men nu menade han exakt vad han sa. Den enda frågan var: Varför?
"Felix, var snäll och meddela mina bröder att vi har sällskap. De vill nog inte missa det här"
Felix fnös inombords över tonen i Aros röst. Han tyckte inte om att bli behandlad på det sättet av sin herre, som om han var en favorit brorson till en äldre och excentisk faster. Ändå visste han bättre än att säga emot Aros beordran.
"Ja, herre"
Den hulkliknande vakten nickade och försvann från vår grupp. Aro väntade tills han var utom synhåll innan hans blick vände sig mot mig igen.
"Ser du, Edward?"
Aro sjöng orden, med en nedlåtande ton.
"Vad var det jag sa? Är du inte glad att jag inte gav dig vad du ville ha igår?"
Igår hade jag bett om att bli dödad. Jag hade bett Aro att uppfylla min enda önskan - att återförenas med Bella. Och nu var jag det. Och ännu en gång stod jag här, nu med Bella vid min sida, ansikte mot ansikte med dem. Och en bit av mig önskade att jag inte var det.
"Jo, Aro, det är jag"
Jag höll själviskt med honom. Jag hade tagit med mig Bella ner till deras håla, och det var oförlåtligt. Men om jag var död, skulle jag inte hålla om henne i det här ögonblicket. Och om Bella inte var vid min sida, med sin söta doft som tog bort den fuktiga doften av flera hundra år gammal blod, skulle jag säkerligen inte ha viljan att behärska mig.
"Jag älskar lyckliga slut. De är så sälsynta"
Aro suckade glatt, och rynkan i min panna fördjupades. Han överdrivde sin entusiasm, hans tankar förrådde hans upphetsning lika mycket som hans ton.
"Men jag vill höra hela historien. Hur gick det här till?"
Han vände sig om, praktiskt taget studsande på plats, mot min syster. För ett ögonblick verkade hon chockad, eller så förbluffad över hans sätt att se på henne. Hon verkade ha hittat någon att konkurrera sin natur för, i samma ögonblick som hon i hennes existens var minst excentisk.
"Alice?"
Han sjöng ut hennes namn.
"Din bror verkade tro att du var ofelbar, men det måste tydligen ha uppstått någon sorts missförstånd"
Föreställde jag mig bara den desperation och besvikelse som virvlade runt i hans tankar? Jag såg ännu en gång Aros extrema intresse för Alice, och hans engagemang för att skapa en mäktig armé av begåvade, starka vampyrer. Var detta hans motiv?
"Åh, jag är långt ifrån ofelbar"
Med ett nervöst leende mot mig, försökte Alice försäkra honom. För alla andra, skulle det ha känts som ett helt naturligt och bekymmersfritt leende, men jag kände min syster bättre än så.
"Som du ser idag orsakar jag problem lika ofta som jag löser dem"
Bra gjort, Alice, tänkte jag medan jag log för mig själv. Aro funderade över vad Alice hade sagt. Det var mycket klokt av henne att ha förstått sig på en av Aros svagheter: girighet. Aro ville ha det bästa, och om det bästa var att göra misstag...
"Du är allt för blygsam"
Aro protesterade och blinkade vänligt mot henne.
"Jag har sett några av dina häpnadsväckande bedrifter och jag måste medge att din talang är unik - makalös"
...Va? Edward? Vad menar han?!
Alice vände sig frågande mot mig, men hur kunde jag förklara för henne varför Aro var så övervänlig? Aro hade över femtio år av mina minnen av henne lagrade i sitt sinne. Han hade sett henne genom mina ögon, genom ögonen på en stolt bror. En bror som såg sin favoritsyster och bästa vän använda sin gåva till stöd för vår mänskliga fasad.
"Ursäkta mig,"
Aro hade märkt att Alice hade tittat på mig.
"Men vi har visst inte blivit ordentligt presenterade. Det är bara det att det känns som att vi redan är bekanta och jag går ofta händelserna i förväg. Din bror presenterade oss igår, på ett besynnerligt sätt. Jag har nämligen en förmåga som liknar din brors, men som är begränsad på ett sätt som hans inte är"
Han skakade avundsjukt på huvudet, han hatade verkligen sin talangs begränsningar.
Jag hade insett vad han inte hade. Han förstod fortfarande inte, eller åtminstone vägrade han acceptera varför han var begränsad på ett sådant sätt.
"Och avsevärt mäktigare"
Med de orden försökte jag nonchalant varna Alice. Och hon, som var en väldigt kvicktänkt kvinna, snappade upp det omedelbart, och jag skyndade mig att förklara.
"Aro behöver fysisk kontakt för att höra tankar, men då hör han mycket mer än jag gör. Du vet ju att jag bara hör vad någon tänker på just då. Aro hör alla tankar personen i fråga någonsin har tänkt"
Allting?
Alice funderade med höjda ögonbryn i förvåning.
När du säger mäktig.. menar du inte bara hans gåva, eller hur?
Jag böjde mitt huvud som svar.
Aro missade det inte.
"Men att kunna höra på avstånd"
Han suckade.
"Det vore så praktiskt"
Alices röst tvingade sig in i mitt huvud.
...Edward, jag kan se det. Jag kan se vad han vill, men Edward, jag lovar, det kommer aldrig att hända. Aldrig. Jag låter det inte hända. Åh, Edward. Jag kommer inte! Edward! Nej...
Nej.
I Alice och Aros tankar, avslöjades omfattningen av hans grymhet och makt för delar av en sekund. Alice och jag, klädda i mörk grå kappor med blanka, tomma uttryck i ansiktet, stående på varsin sida av våran herre. Och vi kunde inte klaga. Vi kunde inte komma loss. Han hade Chelsea, Jane och Alec som skulle se till att det aldrig skulle kunna hända, att vi aldrig någonsin skulle kunna fly ifrån dem.
Våra ögon var uttryckslösa. Tomma.
Så de skulle döda mig vänligt. Slita bort det som hade gett min tomma existens så mycket mening och kraft, och tvinga min hand att vända sig till dem i lojalitet. Ett halvt liv. Halv död.
Jag behöver inte vara en tankeläsare för att veta vad Aro tänkte på nu.
...Låt oss vara offer, inte slaktare, Caius... Låt oss döda honom djärvt, men inte med fullt av vrede...
En uppoffring av kärlek, liv.. mot min existens. På samma sätt som för stackars Marcus, menade de att offra min lycka men rädda mig från döden. De skulle inte slakta min kropp, de skulle behålla mitt tomma skal som ännu en trofé i deras stora samling.
De hade något mycket värre än döden i beredskap för mig. Jag såg Marcus dimmiga gråa ögon, en reflektion av mig själv i Aros tankar. Aro brydde sig inte om personlighet, kärlek eller något annat som gjorde livet värt att leva. Han såg vakterna som ägodelar.
Bakom hans mask, var han det sannaste monster jag någonsin träffat, även under de år som jag tillbringade med att jaga sådana varelser. Inte ens mitt eget självförakt kunde konkurrera med det bittra hat jag kände för den här mannen, och jag visste att han skulle kunna se det om han rörde mig. Men jag brydde mig inte. Jag ville att han skulle se det.
Aros gåva är också hans största svaghet, och även om ingen skulle erkänna det högt, var det en förbannelse. För min engen telepatiska förmåga gav mig chansen att förstå tankarna hos de omkring mig. Det var inte något jag var stolt över, och större delen av tiden gjorde jag mitt bästa för att inte använda min förmåga mot omvärlden. Men Aros gåva hade en subtil skillnad, eftersom han inte förstod personerna i fråga. Han såg sina män som precis det - män. Han såg inte skillnaden mellan Felix och Demetri, eller Jane och Heidi. Han såg en vakt, en annan vakt och ytterliggade en. De var meningslösa för honom, och deras tankar var ett frågetecken för honom sålänge han inte rörde vid dem.
Aro förstod inte dem som han inte var i närheten av. De närmaste personerna i hans hjärta, var de enda som han verkligen förstod. Och som vampyr hade den gåvan överlåtits i både en bildlig och fysiskt bemärkelse. Med en rörelse, kunde han läsa deras tankar. Men personerna längst bort från hans hjärta var fortfarande oläsliga för honom.
Och det var därför han hade sagt nej, när jag hade bett honom om frihet från det här livet. Han visste att jag skulle göra ett försök, han visste hur mycket jag hade lidit, men han vägrade. Eftersom han inte förstod mig. Det krävdes en tankeläsare för att förstå att det fanns mycket mer än bara ens egna tankar. Mina intressen fanns inte i Aros hjärta, det gjorde inte jag heller. Och i detta fallet, även med hans förmåga, kunde Aro inte fullt ut förstå mina känslor för Bella. Han underskattade familjebanden mellan mig och Carlisle, eftersom han inte förstod vad det innebar att vara en familj. Mannen som en gång dödat sin syster i utbyte mot makt över hennes älskare, förstod inte kärlek.
Det var därför hans gåva var så begränsad. För att han inte förstod den, och det skulle han aldrig göra.
En ny röst drog mig ur mina rasade och förtvivlade tankar.
...Edward, igen. Jag undrar vad det är för dregel som han har kommit hit för nu. Igår var det kärleken och döden. Idag.. Hat och glädjeämnen i livet, kanske? Om ja så antar jag att det finns en plats för honom här, trots allt.
Jag kände igen Cauis röst bara ett ögonblick innan han gjorde sin närvaro känd, med Marcus och Felix bakom sig.
"Marcus, Caius, titta!"
Aro halvsjöng i förtjusning, medan han tittade ivrigt på sina bröder.
"Bella lever trots allt, och hon har Alice med sig! Är det inte underbart?"
Nu när jag visste om Aros exakta planer för vårt samarbete med hans vakter, fick de charmiga orden en illavarslande, dödande ton. Speciellt med tanke på att Bella på något sätt var en viktig del i Aros planer. Jag såg en glädje i hans virvlande tankar, märkte rösten glida över Bellas namn med en förändring av stigningen. Han var verkligen intresserad av henne.
Jag kunde inte avgöra om det var bättre eller sämre för hennes framtid. Om han inte var intresserad av henne, var Bella värdelös för honom. Men om han ville ha Bella lika mycket som han ville ha mig och Alice, kunde hon möta någonting mycket värre än döden. Och självisk som jag var, kunde jag inte låta det hända. Jag behöver henne. Marcus och Caius skulle inte vara mycket till hjälp i Aros beslut, vilket jag redan visste från min bön igår. Caius intresse var fixerat på oss, men han kämpade med att inte uttrycka sin entusiasm. Han tyckte att Aros entusiasm var pinsam nog för dem båda.
Marcus...
Marcus drömde.
Jag försökte, för att respektera hans privatliv, att inte älta det.
"Berätta nu historien!"
Aro nynnande glatt orden, och jag skulle inte ha blivit förvånad över att se honom hoppa runt i kammaren.
Åh.
Marcus var tillbaka till verkligheten, och jag koncentrerade mig på honom.
Han vände sina molniga och tanklösa ögon mot mig. Han höll kvar min blick, och för en bråkdel av en sekund flödade en hel svärm av känslor genom hans ögon och tankar. Kärlek, hat, svartsjuka, nyfikenhet, ilska, lycka... Ett spektrum av känslor virvlade genom dimman som täckte hans syn medan han stirrade på mig.
Och sedan gled hans ögon ner till flickan vid min sida.
Didyme!
Hans tankar blev extatiska.
Didyme, älskling.. Åh, Didyme...
Innan jag förstod vad som hände, var Marcus ögon plötsligt skarpare, mer definierade och de stirrade intensivt på Bellas ansikte. Och sedan, så snabbt att jag inte ens kunde vara säker på att det verkligen hade hänt, så hade hans bleka tomma ansikte förvridits i smärta, det första uttrycket som han visat under många årtusenden. Det var konstigt att se känslor i ett ansikte som sedan länge varit uttrycktslöst likt en staty. Men en sekund senare stirrade han på Bella utan uttryck igen.
Nej...
Nej, det är inte hon...
Jag rynkade pannan. Bella såg inte alls ut som den leende unga kvinnan från Marcus ungdom.
Inte hon, inte hon!
Marcus klagan var bitter.
Åh, men jag trodde.. Jag trodde..
En flod av känslor svällde ur hans sinne, då han plötsligt tittade på mig ännu en gång. Och den här gången upptäckte jag vad han hade sett. Han, som kunde läsa relationer och känslor.. Han hade inte sett Didyme. Han hade inte ens sett Bella, inte på riktigt.
Han hade sett kärlek.
Som en ung pojke hade han känt igen känslor så perfekt att det var en gåva för honom. Han förstod vrede, rädsla och hat.. Men också kärlek, glädje och tillbedjan. Den enda känslan som han inte hade känt som människa, kunde han inte förstå. Han förstod relationer. Men han förstod inte ensamhet.
Så när han, bara några årtionden senare, hade träffat sin älskade Didyme, visste han precis vad han upplevde. Han hade upplevt kärlek förut. Vad han inte förstod var hur stark hans kärlek till henne var. Han hade dragits till henne direkt - den snälla och kvicka systern till hans nu odödliga vän.
Men hans lycka förkortades. Han hann knappt leva tre århundranden med sin kärlek, innan hans partners drömmar om en härskanska klass starka vampyrer växte fram. Och bara ett decenium senare efter att han hade bestämt att rymma med sin älskade Didyme, var hon borta. Det fanns bara aska kvar av den brinnande kvinnan som han älskade så mycket.
Marcus förstod det inte, ty alla månader han bad om att slippa känna de känslor som plågade hans kropp. Att de var oigenkännliga gjorde allting mycket värre. Han hade förlorat sin älskade Didyme. Och han vägrade förstå den förlust han inte längre stod ut med att känna.
Hur som helst hade han villigt bundit sig själv till Volturi och börjat drömma bort sin sömnlösa existens med tankar på Didyme, och de känslor han visste att han aldrig skulle få känna igen. Inte medan han var instängd i Aros underjordiska stad.
För över två tusen år sen, tänkte jag för mig själv, och sänkte mina ögon från Marcus, med respekt. Ja, det hade gått en lång tid sedan Marcus hade känt en kärlek lika stark som hans hade varit för Didyme.
Knappt några sekunder hade gått och Caius gled iväg mot sin tron-liknande stolt utan ett ord, naturligtvis otålig efter en förklaring. Marcus började följa efter honom, men stannade sedan vid Aro, medan han funderade över det hårda sättet som hade dragit tillbaka honom till verkligheten.
Marcus sträckte ut sin hand mot Aro, för att röra vid hans handflata.
På ett ögonblick visste Aro allting. Han såg så mycket på en gång, men han hade blivit skickligare med tiden, och nu hade han finjustrerat sin gåva så väl att han omedelbart kunde skilja den nya informationen från tidigare tankar.
Omöjligt.. Sådan styrka.. Sådan känsla.. Det är omöjligt..
Jag fnös inombords. Aro hade hittat mitt motstånd till det som jag hade visat honom igår. Han förstod inte min relation med Bella, och han kunde inte förstå hur jag kunde motstå. Kärlek var en främling för honom, och det var jag också. Även nu, när han har sett min kärlek till Bella genom ögonen på den enda personen i rummet som verkligen kunde förstå djupet i den, förstod han inte.
Aros tankar fylldes med glädje, och jag fnös högt den här gången med ett hån, eftersom det var löjligt hur Aros tankar verkligen fungerade.
Aro trodde att han skulle använda vårat band - min kärlek för Bella, och även min kärlek för Alice, för att sammanlänka oss med dem. Eftersom det inte fanns något chans att jag någonsin skulle vilja vara utan Bella, trodde Aro att jag skulle tillåta henne bli en av dem, bara jag fick behålla henne.
Bella fanns nu med mig och Alice i hans tankar om framtiden i Volterra.
Hade han inte lärt sig någonting från mina böner igår? Jag skulle hellre dö än se min Bella kontrolleras av den här mannen.
Alice och Bella tittade nyfiket upp på mig, men jag sa ingenting.
"Tack Marcus. Det var intressant"
Marcus svarade inte. Hans tankar hade fullt upp med att koncentrera sig så han inte skulle tappa kontrollen. Istället gick han iväg till en annan stol, och återvände därmed till sitt drömtillstånd igen.
"Fantastiskt"
Aro andades, i löjlig vördnad över den förvåning att min kärlek till Bella var starkare än min törst.
"Helt fantastiskt"
Om jag inte hade varit så spänd, skulle jag ha tyckt att den frustrerande blicken som Alice gav mig, var komisk. Hon hatade att inte förstå saker som hände. Hon hatade att befinna sig i ett mörker, fullt med frågor.
"Marcus ser relationer"
Jag pratade snabbt.
"Han är förvånad över intensiteten i vår"
"Så passande"
Aro mumlade för sig själv innan han vände sig mot mig igen med ett flin.
"Det krävs en hel del för att överraska Marcus, ska ni veta"
Jag svarade inte, jag var fortfarande arg för att han ens vågade tänka på min relation med Bella som en praktiskt metod för att göra oss båda till sina slavar. Att han kunde hänvisa till den man han kallade sin bror med samma nonchalans fördjupade bara mitt vrede. Men jag visste att jag måste vara försiktig. Jag måste ha tålamod.
"Det är bara så svårt att förstå, till och med nu"
Aro fortsatte medan hans ögon brann av iver.
"Hur kan du stå så nära henne?"
"Inte utan ansträngning"
Jag svarade honom kort. Han hade redan sett den ansträngningen bakom mina handlingar, men misslyckades med att placera kärleken som tyngd bakom dem. För honom var kärleken ett tyngslöst och outgrundligt mysterium.
"Men ändå. La tua cantante! Vilket slöseri!"
Rummet omkring oss började plötsligt surra. Jag hörde italienska tankar svärma genom tystnaden, de många vakterna som omringade oss var som en enda.
La suacantante? È impossibile! Così forte…
Jag skrattade.
"Jag ser det mer som ett pris"
Medan jag pratade, rörde Bella nyfiket på sig i förvirring över de italienska orden. Även denna enkla rörelse riktade en ny smärtsam stråle av eld mot min hals. Jag kanske har övervunnit min önskan efter hennes blod, men det ändrar inte det faktumet om att jag var vampyr och hon en människa. Och jag hade dessutom inte jagat på flera veckor. Aro märkte att jag var spänd, och när han pratade igen var hans ton skeptisk.
"Ett väldigt högt pris"
Jag skyndade mig att svara.
"Sådana här tillfällen är inte gratis"
Aro skrattade lätt. Hans lättsamma karaktär var svår att förstå, och jag gillade det inte. Jag önskade att han bara skulle gå rakt på sak. Straffa mig.
Och släpp Bella fri.
Men i djupet av mitt hjärta visste jag, trots Alices försäkringar, att Bellas chanser var små.
"Om jag inte hade känt hennes doft genom dina minnen, hade jag inte trott att någons blod kunde locka så starkt"
Han fortsatte prata.
"Jag har själv aldrig upplevt något liknande. De flesta av oss skulle ge mycket för en sådan gåva, men du..."
Han slutade, han ville inte såra. Men jag visste, som alltid, vad som var osagt.
"...slösar bort den"
Jag avslutade hans mening sarkastiskt.
Aro skrattade igen.
"Åh, som jag saknar min vän Carlisle! Du påminner mig om honom på många sätt - men han var inte så arg"
Jag bet ilsket ihop mina tänder, arg för att Aro pratade om min far som om han tillhörde vår familj.
"Carlisle överglänser mig också på många andra sätt"
"Jag trodde väl aldrig att någon skulle överträffa Carlisle när det gäller självkontroll av alla saker som du ställer honom i skuggan"
"Knappast"
Jag var otålig. Varför krävde Aro att vi skulle fortsätta komma tillbaka till denna punkt? Vad hade min törst efter Bellas blod med hans planer för vår framtid att göra, undrade jag. Ville han helt enkelt dra fram vårt besök, eller planerade han något med denna informationen? Att dömma av hur han tänkte, hur han funderade över varje ord jag uttalade, medan Jane och Chelsea var på sin vakt, trodde jag att det måste vara väldigt viktigt. Och det skrämde mig.
"Jag är väldigt nöjd över hans framgångar"
Aro fortsatte prata om Carlisle.
"Dina minnen av honom är något av en gåva för mig. Även om de också gör mig väldigt häpen. Det förvånar mig hur han... glädjer mig genom sina framgångar på den ovanliga väg han har valt. Jag trodde att han skulle försvagas med tiden och jag fnös åt hans planer att finna andra som skulle dela egendomliga vision. Men av någon anledning, glädjer det mig att jag hade fel"
Det var jag som var förvirrad nu. Aro verkade faktiskt vara nöjd med Carlisles framgångar. Naturligtvis kunde det bara vara så att han var glad för sin gamle vän, men det var mer än så. Han var glad för sin egen skull också. Eftersom Carlisle hade fört oss samman, och för att jag hade lett Alice till honom. Jag tyckte inte om att älta det.
Aro verkade vilja älta ämnet i synnerlighet, när han än en gång tog han upp ämnet om min törst.
"Men din motståndskraft!"
Han utbrast orden och suckade ännu en gång. Aro var en sann underhållare samt en ledare.
"Jag visste inte att sådan styrka var möjlig. Att utsätta sig för en så stark lockelse, inte bara en gång, utan om och om igen. Om jag inte hade känt det själv, skulle jag inte ha trott det"
Jag kämpade för att hålla inne mitt förakt, medan jag tog in Aros ord och jämnförde dem med hans tankar. Aro var smart, mycket smartare än vad jag först hade trott. Jag insåg vad han gjorde nu, varför han fortsatte dra min uppmärksamhet till Bellas blod. Han ville att jag skulle ge upp, att ge efter för frestelsen. Han trodde dumt nog att han kunde få det att hända.
Men varför? Varför skulle han vilja en sådan sak, här, mitt i hans rättegång mot våra liv?
"Blotta minnet av hur hon lockar dig,"
Aro försökte ännu en gång.
"Det gör mig törstig"
Han väntade, och plötsligt förstod jag. Aro ville ha oss alla tre, men Bella var inte till någon nytta som människa. Hon skulle behöva förändras. Och Aro, med sin vänlighet, trodde att om han tillät mig att genomborra hennes strupe var en kapitalförsäkring om att jag skulle bli ännu en av hans slavar. Han trodde att det skulle vara någon sorts gåva för oss båda två. Jag skulle få Bellas blod. Hon skulle bli odödlig. Vilket underbart lyckligt slut - för honom ändå.
Men fastän jag var spänd, sa jag ingenting. Jag gjorde ingenting. Jag kunde inte låta Aro se hur arg jag var. Jag kunde inte slita honom i stycken, hur mycket jag än ville göra det.
Tålamod. Jag var tvungen att ha tålamod.
"Oroa dig inte, jag vill henne inget illa. Men jag är så nyfiken. Speciellt på en sak"
Han lyfte sin hand, i ivrig tro om att få experimentera med henne.
"Får jag?"
Lika mycket som jag avkydde mig själv för att låta ett sådant monster komma i kontakt med Bella, visste jag att vi egentligen inte hade någon valmöjlighet. Aro fascinerades av Bellas immunitet, och är minst sagt angelägen om att testa om den var till fördel mot hans talang också. Dessutom, med tanke på vad Aros gåva kunde göra, var det ingenting jämfört med de andra fasorna som stod i kö för henne.
"Fråga henne"
Min röst var tonlös, kall.
Aro log brett, innan han svarade.
"Givetvist! Så oförskämt av mig!"
Han vände sig mot Bella.
"Bella, jag är fascinerad av att du är enda undantaget från Edwards imponerande talang. Vilket intressant fenomen! Och eftersom våra förmågor liknar varandras på så många sätt, undrar jag om du vill vara vänlig nog att låta mig prova - se om du är ett undantag också för mig?"
Jag tittade ner på henne, för att se hennes ögon möta mina. Dessa ögon - så djupa och själfulla, stirrade in i mina och tycktes söka efter ett svar, och jag sökte i hennes också, och tog in allt jag såg. Hennes rädsla, förvirring, intresse.. Tillslut var det förtroende hon visade, och jag förstod att hon väntade på svar från mig. Jag nickade uppmuntrande en gång. Det fanns trots allt inget annat alternativ. Hon accepterade blint mitt beslut som om det varit hennes eget och höjde en darrande hand för att möta Aros.
Aro sträckte ivrigt fram handen, som om han verkligen såg fram emot vad han skulle se i Bellas tankar. Min enda svaghet, redo och villig att utnyttjas. Han frossade självbelåtet med blicken på Bella, medan alla andra tittade på. Här skulle han bevisa sin överlägsenhet, att mina fel och brister endast var mina, och att Bellas tankar var öppna för honom.
Han slöt hennes hand i sin. Bella flämtade till, och hon frös sedan till när hans hud mötte hennes egen. Hon gjorde ingen rörelse för att dra bort sin hand, men hennes ögon vidgades när hennes kropp darrade. Jag tittade ner på henne, och lyssnade efter Aros utvärdering. Självisk varelse som jag var, medan jag kunde se Bellas obehag, hoppades en liten del av mig att Aro kunde läsa hennes tankar. Eftersom jag längtar efter att läsa hennes tankar själv. Och det Aro kunde se, var även öppet för mig.
Men sekunderna tickade på, och Aros förtroende sviktade när det stod klart att Bellas tankar var lika hemliga för honom som de var för mig. Han rynkade pannan i både ilska och skam.
Omöjligt.. En vanlig människa.. Med en såndan makt.. Otroligt..
Han komponerade sitt ansikte medan han drog tillbaka sin hand från hennes.
"Så väldigt intressant"
Jag kunde inte låta bli att le. That's my girl. Hans tankar virvlade, och hans besvikelse förvandlades till glädje, medan han föreställde sig Bella som en stark, känslokall medlem i sin vaktstyrka. En ersättning för de svaga. Han antog att Bella, precis som skygga Renata, skulle bli tio gånger så kraftfull efter sin förvandling.
Han skakade sitt huvud för att få kontroll över sina tankar.
Ett till expriment skulle behövas först..
"Det var första gången"
Hans ögon glänste och han talade så fort att jag inte ens såg i vilken rikting hans tankar hade fört honom förrän det var försent.
"Jag undrar om hon är immun mot våra andra förmågor.. Jane, kära vän?"
Nej.
Nej!
Det var det enda ordet jag kunde tänka på nu. Jag kanske till och med hade sagt det. Jag visste inte. Jag brydde mig inte. Jag skrek och sprang fram för att ställa mig framför Bella, för att skydda henne mot dem. Jag kände ett ryck i mina armar, men slet inte mina ögon från Aro, och jag kunde inte slita mina tankar från Janes. Den lilla stackaren tittade upp på sin husse med sina stora, hemska röda ögon, medan de pratade med varandra. Men i min ilska kunde jag inte höra vad de sa. Den skrikande och ångestfulla Bella som vred sig på golvet i plågor under Janes blick var inbränt i mitt huvud. Det var allt jag kunde se, allt jag kunde höra. Tusen tankar, visioner och röster vimlade bakom mina ögon, men jag kastade dem åt sidan. Jag ville inte veta Alices uppfattning om framtiden nu. Jag ville inte ha synpunkter från vår publik och jury nu. Jag försökte komma på någonting för att sänka den där hemska häxan från jordens yta.
Jag hade känt mig så levande efter min olycksaliga återförening med Bella - så redo att göra något, vad som helst. Springa, hoppa, fly. Brådskande förvandlades känslan nu. Jag var inte vid liv. Jag hade inte varit vid liv på snart nittio år. Men Bella är. Känslor som sorg, smärta och glädje virvlade känsloladdat och brådskande runt i mina tankar. Det var bara Bella. De senaste tjugo timmarna hade jag tänkt mig henne död, men nu när jag såg henne här verkade det omöjligt. Hon kunde inte dö. Hon skulle inte dö.
Brådskan omvandlades. Jag skulle inte vänta på att dem skulle döda henne. Jag skulle döda dem först. Jag skulle börja med den bitchen som föreställde sig Bella ligga på marken i plågor, skrikandes på hjälp.
Jane först. Sen Aro. Sen Felix.
Det fanns ingen tanke, åtminstone ingen rationell tanke bakom mina snabba planer. Mina tankar drevs framåt av raseri och Janes bild av Bella som brände genom mina ögonlock. Jag spottade och morrade, men jag brydde mig inte. Realistiskt visste jag att jag inte kunde lägga ett finger på henne, men nu tänkte jag inte realistiskt.
Jane vände sin glittrande genomträngande blick mot min Bella, och jag skakade av mig den hans som höll mig kvar på plats.
Någon grät när jag kastade mig framåt, medan varelsen som ansvarade för ropen försvann från mina tankar. Inte ens en sekund hade gått innan jag rycktes tillbaka till marken av ett osynligt slag.
Och så började de riktiga skriken.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MonsterBunny - 24 okt 09 - 16:04- Betyg:  | Skulle man få kunna läsa den engelska? Orginalet då.
Jag läste liksom hela Twilight-sagan på engelska, så jag har vant mig vid deras historia skriven på engelska... ^^
I can write the comment in english so that you, Evvi, can spend more time translating the story rather than the comments.
Well, I love this Fanfiction. You can really feel the story deep inside your soul. It's like reading the...second book of Edwards POV.
Amazin FF. 5/5 | | jerra - 17 okt 09 - 19:05 | | Igen: Otroligt lyckad! Den riktigt dryper av ironi... | | Papa_Noel - 8 okt 09 - 16:49- Betyg: | | JAG ÄLSKAR DEN HÄR FFen DEN ÄGER! jag har läst den typ 5 ggr nu men den e bäst! | | Papa_Noel - 7 okt 09 - 22:53- Betyg: | | ÅÅÅÅÅH, jag vill ju bara hoppa in å gosa ner mig i berättelsen för den känns ju så levande å är så sjukt detaljerad att det är inte sant! | | becxa - 7 okt 09 - 17:48 | åååh översätt en till del (a)'
älskar novellen! ;o känns som det är stepehnie myer som skrivit dom :o | | Sandra353 - 5 okt 09 - 20:14- Betyg: | Oh riktigt bra, verkligen jätte bra. Och duktiga du som orkat översätta allt.
En guldstjärna till dig. Men det är bra att u översätter för oss som inte kan *host orkar inte läsa* engelska.
Men verkligen jätte bra :)
Hälsa och tacka till henne (:
Kram <3 |
|
|
|
