Vinden viskar mitt namn. ( del 6 ) |
Då trodde jag förstås, att lovade man så lovade man, och ett löfte är ett löfte.
Men nu, tre år senare, vet jag att det inte alls är så. Ett löfte kan brytas, även om det är emot den osynliga lagen om att man håller ett löfte.
Min pappa kom aldrig på min födelsedag, och inte svarade han på telefonen.
Det var nog därför vi flyttade, jag och mamma. Vi orkade inte bo kvar där, med alla minnen ifrån en pappa som inte längre existerade i våra liv.
Vi väntade hela dagen på pappa, och när han inte kommit gick jag in på mitt rum och grät tills jag somnade, jag ville inte ens ha någon tårta, eller öppna mina presenter.
Cajsa och jag sågs inte heller något mer, fast ibland skriver vi brev. Och på lördag var det den fjärde oktober. På lördag fyller jag fjorton, På lördag är det tre år exakt, sedan jag slutade lita på någon, sedan jag slutade tro på löften.
Jag hade just slutat skolan, och var på väg till våran replokal, mitt bands replokal. Vi heter; the Bella’s. Ganska töntigt namn, men eftersom trummisen är ledande, tyckte de andra att det passade att trummisens namn var bandets namn, trummisen är alltså jag.
började med trummor gjorde jag väl för något år sedan, och sedan fortsatte det. Det var nog till en början en ursäkt för att få slå riktigt hårt på något, och en bra ursäkt var det också.
- Hej! Förlåt att jag är sen! Suckade jag när jag öppnat dörren. Emma satt på ett bord med basen i handen, Sofia, eller soffan som hon kallas, satt bakom synten och halvsov, Robin, som sjöng satt och sa konstiga saker i micken.
- Det var på tiden! Ropade hon när hon fick syn på mej. Mickens högtalare gav till ett tjut och Soffan skrek till.
- Herregud! Chilla lite! Jag försöker sova här… skrek hon och bankade huvudet i syntens kant.
- Emma, kan du stänga det där som piper, eller? Emma reste sej. Hon hade svart, rufsigt hår, hängiga jeans och en säckig t – shirt.
Ungefär så var väl alla i rummet klädda, jag hade häng på byxorna, och de hade de andra också. Dessa människor är mina bästa kompisar, sen två år tillbaka. Vi är väl som ett killgäng, kan man säga, fast vi är tjejer.
- Snälla Bella, kan du inte dra upp byxorna?! Brukar mamma tjata. Då ler jag åt henne, för hennes gammalmodighet är så gullig på något sett.
- Nej mamma, det kan jag inte. säger jag alltid, och hon suckar.
Utan mamma skulle jag inte klara mej, och utan mej, skulle mamma vara ett vrak.
Tillsammans var vi starka, vi klarade oss utan pappa, som jag nu mera inte kallar för pappa, utan jag har valt att kalla honom Leif, om jag nu måste nämna hans namn över huvud taget.
- Såja, nu ska de inte pipa mer, tror jag. Sa Emma och plånkade lite på basen.
- Ska vi köra då? Fråga Robin, och slängde med hennes korta hår.
jag satte mej vid trumsättet och slog trumstockarna emot varandra, och sedan började vi spela.
När vi lämnade replokalen stod det någon smal flicka med ryggen vänd emot oss och läste på en lapp. Hennes hår var blont, tuperat, och hennes kläder var modärna. Jag gav Emma en menande blick, och Soffan och Robin suckade.
jag slängde upp min säckiga väska över axeln, och drog mitt långa, trassliga hår bakom örat. Slutat borsta håret hade jag gjort för länge sen, och det tyckte inte mamma heller om, men hon lät det vara.
- Det blir ju i alla fall någorlunda urborstat av sej självt när du duschar, och det tänker du väl inte sluta med? Sa hon ibland.
Jag tittade förundrat efter mina skor, ett par svarta och röda tygskor, som var lite höga i kanten, men jag hittade dem inte.
- Skynda dej, Bellaaan! Tjöt Soffan.
- Aa, annars går vi utan dej! Skojade Robin.
- Men chilla! Jag måste ju för fan hitta mina skor! Sa jag och svängde runt.
Och så såg jag, att dom stod bakom den blonda flickans väska.
Jag stönade högt och sa;
- Ursäkta, men din väska står på mina skor, kan du mova? Blonda flickan vände sej förvånat om.
- Bella? Sa hon frågande. Jag gapade. Hennes kinder var smala, och hennes ögonfransar tjocka utav mascara, hennes ansikte, täckt utav något brunt kladd som jag inte visste vad det var.
- Cajsa?
|
|
|
|
