Vinden viskar mitt namn. ( del 5 ) |
- (del 5 )
-
Det gick en vecka, och nu var det bara en vecka tills min födelsedag.
Pappa hade inte hört av sej alls, men jag oroade mej inte, han hade ju lovat att komma på lördag! Och då skulle ju jag och mamma inte behöva vara ensamma hemma med mammas dator, och det eviga knattrandet skulle kanske få ett kort slut, lite oftare en vanligt. Lovar man så lovar man.
Ja lovar man så lovar man, och jag lovade Cajsa att vi alltid skulle vara bästa vänner, men såna saker är ju svåra att lova, eller hur? Men jag lovade det i alla fall, och jag försökte hålla det.
Och så blev det torsdag, den andre oktober, och jag kunde knappt bärga mej. Cajsa sa att hon redan köpt en present, och jag fick veta i smyg vad det var.
- Det är ett läppglans, med körsbärssmak! Sa hon glatt och stoppade i sej några chokladbitar. Jag log.
- Tack! Sa jag och gav henne en kram. Hon räckte mej choklad kakan, men jag ville inte ha. För jag skulle äta så mycket godis och tårta på min födelse dag, så jag behövde inget nu, tyckte jag.
Jag hade ringt till pappa, men han svarade inte, mamma sa att han kanske jobbade, och jag nickade sorgset.
Cajsa sa, att pappa säkert köpt ett jätte stort paket till mej, och jag skrattade glatt, när hon sa, att det säkert var en elefant.
- Inte kan det var en elefant han har köpt till mej, heller? Sa jag med tårar i ögonen, jag skrattade så jag nästan pissade i byxan när Cajsa imiterade en elefant och slängde med ”snabeln” emot mej.
- Joo då! Sa hon, och lät som om hon var täppt i näsan.
Visst skulle jag och Cajsa alltid vara bästa vänner, så var det ju bara! För utan Cajsa, skulle allt vara så himla tråkigt! För Cajsa är så busig, hon kan hitta på jätte roliga saker ibland.
En gång, gick vi in på en annans tomt och tog äpplen, och så såg dom oss och sa att dom skulle ringa till våra föräldrar. Jag blev lite rädd, men Cajsa bara ropade att;
- Vi bryr oss inte! För vi är bäst! Och så sprang vi hela vägen hem och slängde äpplena, för vi fick skuldkänslor.
och så ringde grannarna och skällde på våra föräldrar, som inte blev ett dugg arga, utan sa bara att vi säkert bara var hungriga. Det var pappa som sa så, för mamma blev lite arg, Men pappa… Han var så snäll, och så häftig när han sa det där och slängde på luren. En annan dag, sprang pappa och jag och Cajsa över till Grannarna, och tog ett varsitt, stort, grönt äpple. Sen lämnade vi en lapp, där det stod tack för de goda äpplena. Sen sprang vi, och jag och Cajsa skrattade åt pappa som var så rolig.
Men nu hade jag ingen Pappa hemma att skratta åt. För den pappan är så fruktansvärt långt borta, och Cajsas pappa var tråkig. Han ville bara se på teven hela tiden.
Och så blev det fredag. Och så blev det fredag kväll, och Pappa svarade inte när jag ringde, och mamma sa att han jobbade, och Cajsa sa att han fixade med elefant paketet.
Nu tyckte jag inte att det var det minsta kul, det var bara larvigt det där, med elefanten.
Och så blev det natt, och lilla Bella kunde inte sova.
- Lovar man så lovar man. Viskade hon ut i mörkret, och så regnade det på hennes kind, igen.
|
|
|
|
