Vinden viskar mitt namn. ( del 4 ) |
På pappas bil som han var så nöjd över, som mamma tyckta kostade för mycket pengar, hade han ett par fina vindrutetorkare, som gick på utav sej själv, eller något i den stilen.
Mina ögon hade inte några vindrutetorkare, och därför fick jag använda fingrarna att torka tårarna med istället. Jag var fortfarande lite snörvlig när det ringde på dörren. Det var tjockis Cajsa och hennes mamma.
- Be Cajsa om förlåtelse! Sa Mamma surt när jag kom ut igenom dörren, jag blängde på henne och vände mej sedan till Cajsa och sa:
- förlåt för att jag bet dej i armen för att du tog min hemliga dagbok! Sa jag surt, och gick sedan in på mitt rum. Mamma suckade högt, jag tror Cajsa började gråta, men det struntade jag i, jag tog istället min blåa glitter penna och började skriva ett brev till pappa.
- Hon är hopplös! Suckade mamma ute i köket.
Hej pappa.
Mamma tycker att jag är hopplös.
Jag saknar dej jätte mycket! Och vet du? Jag kan knappt bärga mej tills på min födelse dag! Jag önskar mej inget annat en att du ska komma hem!
Jag tittade sorgset på texten jag skrivit, och knölade ihop pappret, kastade det i papperskorgen och stönade högt.
- Bella?
Cajsa öppnade dörren.
- Jaså du har blivit frisk nu. Suckade jag och lade armarna i kors. Hon nickade.
- Förlåt för att jag tog din dagbok, sa hon och såg ner på sina fötter.
- Min Hemliga dagbok! Envisades jag. Hon nickade.
- Förlåt i alla fall. Sa hon.
Sedan lekta jag och Cajsa att vi jobbade på ett viktigt kontor, och vi använde min pappas gamla kontors stol, mina glitter pennor och ett varsitt kolegeblock att skriva i.
Ibland lekte jag och Cajsa töntiga lekar, men det var en hemlighet. Cajsa viste, att om hon sa det till någon annan en hennes katt ( för hon hade nämligen sett oss leka ) Så skulle jag slå henne allt vad jag kunde, och tvärt om.
Men så ropade Cajsas mamma att hon skulle hem, och Cajsa gick utan att städa, och så fick jag städa undan allt, som vanligt.
När jag kom ut till köket en stund senare satt mamma och knattrade igen. När hon såg mej i dörröppningen slutade hon knattra.
- Är ni vänner igen?
Jag svalde mackan som jag tuggat på.
- Mm, bästa. Sa jag, och gick för att borsta tänderna.
Det gick en vecka, och nu var det bara en vecka tills min födelsedag.
Pappa hade inte hört av sej alls, men jag oroade mej inte, han hade ju lovat att komma på lördag! Och då skulle ju jag och mamma inte behöva vara ensamma hemma med mammas dator, och det eviga knattrandet skulle kanske få ett kort slut, lite oftare en vanligt. Lovar man så lovar man.
|
|
|
|
