Vampyrkärlek? |
Vinden blåste kallt i den även annars kalla oktobernatten.
Det var en underlig plats med två vägar och två gångtunnlar under dem. Båda vägarna hade staket på sidorna och det var meningen att båda gångtunnlarna skulle vara bra upplysta.
Men idag var den ena tunneln upplyst bara av månen, som ibland gömde sig bakom de mörka molnen.
I den tunneln stod det sex killar, kanske 17-åringar i en halvcirkel runt en annan pojke, som var lite mindre. Han såg smal ut och han hade ljust hår som räckte honom till axlarna. Han skakade och pressade sig så långt in mot väggen han kunde.
En av killarna gick lite närmare och böjde sig ner med ett elakt leende. Han hade svart kort hår och han var lång och vältränad. Han hade en svart skinnjacka och ett par mörka jeans på sig.
”Nå, har du pengana vi bad om förra veckan? Ge hit femtusen, David.”
”D... D... Det v... var väl t... tretusen?”
”Tretusen? När var det det? Femtusen sa vi, eller hur grabbar?”
”Ja, självklart”, svarade en av de andra killarna.
”Hör du?” Killen, som verkade vara ledare i gruppen, gick ännu närmre. ”Ge hit pengarna!”
David tog livrädd upp sina tretusen ur fickorna på sin tjocka höstjacka. Han räckte dem med darrande händer till den andra killen.
”Hörru David. Sa jag inte femtusen? Varför ger du mig bara tre?”
”J... Jag har i... inte mer just nu! K... Kan du inte vänta lite, Erik? Snälla?!”
Killen tog tre snabba steg fram till David och lyfte upp honom i kragen.
”Hur många gånger ska jag behöva säga att jag inte heter det längre?! Jag heter Johnny!”
Johnny släppte ner David på marken och knöt sin högra hand. Han lyfte den och smällde till David på näsan. Han föll till marken.
”Kom och hjälp till! Han har inte med sig tillräckligt med pengar och han vågar förolämpa mig! Han förtjänar att bli uppklådd!”
De fem andra killarna kom fram och alla började sparka på David. David kröp ihop och försökte skydda huvudet och skrevet. Det hjälpte inte särskilt mycket.
”Vad håller du på med? Du måste ju slå tillbaka. Dumma människounge.”
Rösten kom någonstans snett uppifrån. Man kunde höra att det var en mans röst, men den lät lite konstig. Den liksom raspade lite grann och lät djup på något sätt och även om rösten var låg hörde man den lika tydligt som om någon hade pratat rakt in i ens öra.
Johnny och hans killar slutade sparka på David och såg sig omkring i den mörka tunneln. De såg att uppe på staketet vid kanten av vägen över den andra tunneln satt en man. Han var lång och klädd i en lång, svart slängkappa, med huvan uppfälld och ihopknäppt där fram. Man kunde nästan tro att han körde Halloween i förväg och klädde ut sig till vampyr.
”Vem är du?!” ropade en av killarna hotande.
”Åh, ingen ni känner. Jag tyckte bara lite synd om David”, ropade den mystiske mannen tillbaka.
Man hörde att det var samma röst, men den var inte riktigt likadan. Rösten var inte lika djup längre.
Mannen hoppade ner från staketet och landade perfekt två meter ner. Han gick mot killarna och hans fotsteg hördes tydligt i mörkret.
”David, res dig upp och spring härifrån. Oroa dig inte om mig”, sa han. Utan att fundera på hur mannen visste vad han hette eller vad han tänkte göra när det var sex mot en reste David sig upp.
Ingen av killarna gjorde något. Alla stirrade som hypnotiserade på mannen i svart.
David sprang det fortaste han kunde därifrån, men när han kommit ut ur den ganska långa tunneln förstod han att han inte var förföljd. Han undrade varför och ställde sig vid hörnet så att bara hans panna och ögon skulle synas vid kanten.
När han stack fram huvudet såg han att gänget fortfarande stirrade tysta på mannen. David undrade varför de inte gjorde något. Om det hade varit en vanlig kille som gjort vad mannen i svart gjort skulle han antagligen legat i koma vid det här laget.
Men den här mannen var inte vanlig. Det var som om han hade en hotfull aura som strålade ut från honom.
Mannen gick fram till Johnny, som fortfarande inte rörde sig, och lade sina händer på hans axlar. Han böjde sig fram som om han tänkte krama honom och vad han gjorde sedan fick David att flämta till. Mannen böjde sig framåt och lät sina sylvassa tänder sjunka ner i Johnnys hals.
De stod så en stund innan Johnny liksom sjönk ihop och mannen i svart lyfte munnen från hans hud. Han var blodig runt munnen.
Mannen lade ner Johnny på marken och började gå mot en av de andra killarna. Alla stod fortfarande som fastfrusna i marken.
David visste att mannen skulle göra samma sak med den andra killen, som han nu var framme vid, men han kunde inte slita blicken därifrån. Han såg fascinerat på hur mannen i svart bokstavligen sög livet ur Johnnys gäng.
Han blev förskräckt när han märkte att han faktiskt njöt av det.
När mannen försiktigt lagt ner den sista killen på marken slet David blicken därifrån. Han vände sig om och skulle smyga sig därifrån när han kände att han behövde nysa. Han fick panik och höll för näsan. David lyckades hålla nysningen tillbaka, men han tappade balansen och ramlade med ett litet utrop.
Mannen, som suttit sig ner, flög upp på fötter med alla sinnen på helspänn. Han fick syn på David och fick ett konstigt ansiktsuttryck som David inte kunde tyda.
Mannen sökte upp Davids blick och började gå mot honom.
David kunde inte röra en muskel. Han undrade om det var så här mannen gjort när han fick Johnnys gäng att frysa till is. Sedan tänkte han att mannen kanske tänkte dricka hans blod också. Mannen var ju faktiskt en vampyr.
När mannen var framme hos David stannade han utan att göra något. Det var som om han funderade på vad han skulle göra med honom. När han talade hade den där djupa rösten kommit tillbaka.
”David. Jag vet att du såg allt jag gjorde. Och jag kan inte bara släppa iväg dig. Frågan är bara vad jag ska göra med dig. Jag vill inte tömma dig på blod i onödan.”
David kände hur förlamningen släppte. Han skulle ha kunnat springa därifrån men det gjorde han inte. Han var nyfiken.
”Varför vill du inte dricka mitt blod? Du drack ju deras.”
”Det är för att jag inte vill att du ska dö.”
David undrade vad mannen ville med honom. Han var ju bara en vanlig sextonåring. Ganska kort, lite feg, inte särskilt modig eller stark. Inte så smart.
”Vad vill du med mig? Varför vill du inte att jag dör?”
Mannen var tyst en stund.
Han tog tag om Davids axlar och lutade sig fram tills deras ansikten var bara några centimeter ifrån varandra. David trodde att han skulle dricka hans blod.
”För att jag älskar dig”, viskade mannen och kysste honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sandra353 - 5 okt 09 - 19:13- Betyg:  | Ohh du måste fortsätta med denna. Jätte bra :D:D:D
Mejla nästa ^^ | | Swejk - 3 okt 09 - 19:23- Betyg: | | AAAA!!! FORTSÄTT SKRIVA PÅ DENNA!!! maila nästa?<33 |
|
|
|
