Vinden viskar mitt namn. ( del 3) |
Det blev måndag, och skolan började.
Jag gick, bredvid Cajsa som nu var frisk, och nynnade på en sång som jag hört på radion någon gång. Cajsa åt på en macka, en macka med ost och korv, den luktade jätte äckligt, men det kunde jag inte säga.
– Är mackan god? Frågade jag istället. Hon nickade i mellan tuggorna.
– Jaa då! Sa hon och log.
Cajsa åt för mycket, men det kunde jag inte heller säga.
– Om jag bjuder Cajsa på mitt kalas, kommer hon att äta upp hela tårtan! Sa jag till min mamma när jag skulle fylla åtta. Men då visste jag ju inte bättre, nu vet jag att man inte säger såna saker, även om det är sant. Då hade jag en pappa som bodde hemma, då behövde jag inte oroa mej för något, förutom att min mulliga kompis skulle äta upp min tårta.
Nu har jag mera saker att tänka på… För mycket saker att tänka på.
Jag tog upp ett antecknings block ur väskan och började skriva, men det gick inte så bra när vi gick, Texten blev sne och ful, men jag skrev ändå
” Cajsa är en liten fet knopp, dagbok. Men det får du inte säga till någon, för då blir mamma arg, och då blir Cajsa ledsen… ”
Plötsligt ryckte Cajsa åt sej min dagbok, och började skratta.
– Men Cajsa, lägg av! Ge mej min bok! Tjöt jag. Hon höll den över mitt huvud.
– Haha, du kommer inte få tag i den! Nu ska vi se vad det står här.
Oh nej! Inte bra, Cajsa får inte, inte, INTE läsa.
– Sluta! Skriker jag och hoppar upp och ner.
Men så ville inte Cajsa ge mej boken, och då gjorde jag vad som behövdes, för hennes egna bästa, liksom. Jag bet henne i armen, fyra stora, röda märken blev det. Cajsa började gråta då, och sen sprang hon hem.
Men det var ju för hennes egna bästa, eller hur? Så jag sprang inte efter. Jag tog bara boken ifrån marken och lade den i väskan igen, och gick till skolan.
Det blåste kallt, och vinden tog tag i mitt hår och svepte det över mitt ansikte.
Jag var på väg hem ifrån skolan, teknikern hade inte lyckats laga felet, så vi fick ledigt en dag till. Jag hoppades på att få ledigt hela veckan, då skulle jag ligga i min säng och titta upp i taket, och skriva elaka saker om alla dumma på min skola.
När jag kom innanför dörren hemma, hörde jag inget knatter ifrån mammas rum. Jag tänkte, att hon var på toa, men när jag gick in i köket för att ta ett glas mjölk, satt mamma där, med armarna i kors.
Hennes röda hår var uppslängt i en slarvig boll på huvudet, hon såg arg ut. Min mamma brukade inte se arg ut.
– Borde inte du vara i skolan? Frågade hon. Jag gick till kylskåpet och tog ut mjölken.
”borde inte du ta hand om din ensamma dotter?”
– Nej, vi fick ledigt. Mamma granskade mej, Vad ville hon?
– Bella lilla, bet du Cajsa i armen? Jag började skratta.
– Jaa, tänk för att jag gjorde det.
– Det är inte roligt! Snäste mamma.
nej, det är inte, inte, inte roligt detta! Det är inte kul att inte ha någon pappa.
– Hon tog min bok, det var för hennes egna bästa.
– Du får inte ha din bok, något mer, om du håller på så.
– Du kan inte ta min bok.
– Kan jag inte? Mamma reste sej. Kan jag inte!? skrek hon. Hon stormade ut i hallen och tog min väska, vände den upp och ner, så att alla mina fina glitter pennor, mina skol böcker, min dagbok, allt. Ramlade ut. Och så tog hon boken med sej, och låste in sej på sitt rum.
Jag stod kvar i hallen, och satte mej sedan på huk på golvet.
Min finaste, lila glitterpenna, hade gått sönder. Jag snyftade till.
– Åh nej! Suckade jag.
Jag reste mej i alla fall sen, efter någon timme, när mammas knatter startat igen. Hon hamrade hårt på tangenterna.
Jag låg i min säng, upp och ner och tittade ut igenom fönstret. Det regnade ute, och det regnade på min kind.
|
|
|
|
