Vinden viskar mitt namn. ( del 2 ) |
Jag hade skrivit det längst ner på listan, fast egentligen var det det jag ville ha mest, en pappa som flytta hem.
– Jag går ut…
Sa jag ut i tystnaden. Det nästan ekade i våran lägenhet, så tomt var det. Mammas knattrande upphörde för en sekund, och så började det igen. Det är så kallt, Där ute, det är så kallt här inne, det är så kallt i mitt hjärta, jag fryser om min själ.
Så tänkte jag, och så var det. Jag frös verkligen om min själ, det var så sorligt det här med att ha en pappa som inte bodde där han borde bo. Men på lördag, den fjärde oktober, då kommer pappan och hälsar på, och då kommer allt bli bra igen, för då kommer han förstå hur mycket han saknar mej och mamma och flytta hem direkt.
Jag drog på mej mina bruna, långa, stövlar och drog upp dragkedjan. I dragkedjan satt det två små söta bollar i ett snöre, men de va inte lika söta när de fastnade i själva blixtlåset, och det inte gick att få upp helt.
– Mamma! Tjöt jag. Skon har fastnat igen! Jag väntade på att få höra hur knattrandet upphörde, och hur mammas stol sköts ut, Jag väntade på att få se henne i dörröppningen, med ett snett leende.
Men det hände aldrig, hon hörde inte ens vad jag sa.
Det hela slutade med att jag slet av mej skon, som gick sönder, och en utav de ” söta ” bollarna rullade tvärs över golvet. Jag svor tyst, och letade reda på ett par andra, gamla skor.
Skorna klämde i tån, men det struntade jag i. Här kunde jag i alla fall inte stanna, hos en mamma som bara skriver, och en pappa som inte bor här. Och skor måste man ha, om man ska gå ut när det regnar, annars blir man våt om fötterna, och då kan man bli förkyld. Och sen sjuk, och sjuk ville jag inte bli.
Jag tog på mej min tjocka höst jacka, och min vita mössa, som också hade en liten boll på toppen. Jag sprang ut igenom dörren i trappuppgången och vidare till en skog som låg i närheten utav vårat hus där vi bodde, jag och min mamma, alltså.
för pappa bor inte här just nu, men han kommer snart hem, tror jag
– Bella! Ropade någon. Jag vände mej och såg Cajsa komma springandes. Hennes runda kinder var rosiga och hennes lilla runda näsa var snorig.
– Hej! Sa jag glatt när hon kom i kapp, vi började gå.
– Du springer då fort! Flämtade Cajsa. Hon var andfådd, och i hennes panna hängde det några svett droppar. Jag tyckte att det var ganska äckligt när Cajsa svettades så, men det kunde jag ju inte säga.
– Det gör jag väl inte? skrattade jag. Cajsa började hosta vilt, och jag klappade henne i ryggen för att hjälpa henne.
– Dumma *host host* hostan! * host*
– Är du inte sjuk? Frågade jag och torkade min egen näsa, som börjat rinna utav kylan.
– Joo, det är jag. Men jag skulle handla mjölk till mamma, hon ska baka.
– Vad ska hon baka?
– Jag vet inte, något mumsigt hoppas jag! Nej, nu måste jag springa *host* vi ses!
– Vi ses. Jag såg efter Cajsa där hon sprang. Hon borde inte äta mera mumsiga saker, tänkte jag elakt för mej själv, hon är redan så rund.
ett löv fastnade under min sko, och jag böjde mej för att ta bort det. Det började regna igen, det hade regnat så länge nu! I flera, flera dagar.
Jag var trött på regn. Världen behöver inte mera regn!
Jag sprang hem, och bytte till torra kläder.
Mamma hade inte ens märkt att jag varit borta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | lower-power - 1 okt 09 - 22:00- Betyg:  | du skriver verkligen bra tycker jag iaf :)
Skriv gärna när fortsättningen kommer :)) |
|
|
|
