Vinden viskar mitt namn. |
Vinden viskar mitt namn, för de färgade bladen dit de inte vill, till marken.
Vinden drar ner dem till marken, istället för att få sitta högt över huvudena på oss människor som går förbi.
Ett löv som sakta ringlar ner för mitt fönster,
Träffas utav en droppe ifrån skyn,
Och ringlar snabbare till marken.
Jag följer lövet med ögonen,
känner hur jag sjunker ner tillsammans med det.
Öppnar fönstret, känner hur dropparna faller på min tunga.
Hör hur vinden viskar i mitt öra,
Hör hur den skriker till världen.
Känner hur jag lyfts utav vinden, och for upp, och runt, som de förvirrade löven,
Innan jag faller till marken, för att vänta på nästa storm,
Nästa vind som ska lyfta mej, Och ta mej till en annan plats.
|
|
|
|
