Vars tid har kommit |
Läs gärna och glöm inte å kommentera! ;)
”Evighet är ett fruktansvärt begrepp
för vart ska det hela sluta?”
Det regnade ute och vinden slog hårt mot träden utanför. Den lilla staden såg tom och grå ut. De grå pyjamas byxorna och det svarta linnet hade hon struntat i att byta till vanliga kläder. Hon hade ju vaknat mitt i natten och kunde inte somna om. Rummet var mörkt och belystes bara av de gula skenet som kom från gatulamporna utanför. Hennes säng var stor och mjuk, men hon ville ändå inte sova. Tanken, eller rättare sagt funderingarna på vart han hade tagit vägen höll henne vaken. Han hade inte kommit hit denna natten, vart var han? Han kom alltid hit varje natt för att få hjälp. Från ett ämne till ett annat kom hon på att om en vecka kanske hon inte skulle komma ihåg de här händelserna lika klart, det kanske var bäst att skriva ner dem? Hon reste sig upp och tog pennan som låg på nattduksbordet. Papper hade hon i skrivaren jämte datorn i rummet bredvid. Snabbt och lätt tassade hon in i datorrummet och tog ett papper. Eller det kanske var bäst med flera? Hon tog ett antal stycken och satte sig i sängen igen och skrev...
”Allt började för två månader sedan, när jag hade varit på väg hem från jobbet. Jag hade precis blivit nyanställd på ett företag som fraktade saker runt om i världen. Det var ett kontorsjobb vilket inte var min dröm men det fick duga så länge. Egentligen ville jag jobba med hundar, starta ett eget hund-dagis där folk kunde komma och lämna deras hundar över dagen eller om de skulle bort en längre tid. Men för det var jag tvunget att skapa en budget genom att jobba vart som helst egentligen för att få in pengar. Jag hade på sig en svart skjorta och mörka jeans. Mitt långa blonda hår satt uppsatt i en hästsvans. Jag hade också fått en namnskyllt som hon hade satt fast på skjortan. Jag sneglade neråt och det stog; Miranda Sollenhag, Kontorist. Men nu eftersom jag var som jag var så tog jag av mig namnskylten och lade den i fickan. Varför skulle okända människor få veta vad jag heter och vart jag jobbar? Jag gick på den långa gatan med sina små och stora affärer, det var allt från mat till kläder. Trotts att det var höst och de många löven hade ramlat av sina platser på träden så sken solen och skänkte den sista värmen innan vintermörkret. Det var så härligt att jag luta mitt ansikte upp mot solen och blundade. Och för ett kort ögonblick ändrades allt. Ett skri från bildäck som nödbromsade hördes längre bort på gatan och innan jag hann öppna ögonen igen var min blick fylld av vimmel. Saker flög, jag föll, det gjorde ont, jag såg en skugga, och sen försvann jag. Jag vet inte vart. men det var mörkt och varmt. Jag trodde att jag var död. Jag funderade på hur min familj skulle reagera när de fick reda på att jag var död. Vad skulle mina kompisar säga? Men jag släppte genast tanken på att jag var död när saker och ting började tyna fram i mitt synfält igen. Jag såg konturer och kunde urskilja byggnader och människor. Och en skugga. Skuggan stog framför mig där jag låg på asfalten, men ingen annan tycktes märka den. Alla gick runt utan att titta på den. Den började prata med mig, men rösten, den var inte len och vänlig. Tvärt om. Den var dov och välkomnande, mörk och raspig.
-Du ska följa med...
Jag nästan skrattade vid tanken på att det skulle vara döden som hade kommit för att hämta mig. Så klassiskt och egentligen dumt. Jag småskrattade i mina tankar och tänkte att visst hämta mig, för det var så skrattretande löjligt. Men skuggan försvann och mitt synfält kom tillbaka. Sjukvårdare var redan där och nyfikna människor stog runt och tittade på mig och undrade om jag var ok. Jo, jag var ok otroligt nog. Inga skador på det fysiska. Men så började det. Nästa dag när jag vaknade ganska tidigt på morgonen för att gå ner till affären och köpa färskt bröd så såg jag en skugga fladdra förbi i min ögonvrå. Snabbt ryckte jag till och tittade. Det var fullt av folk, men ingen som var svart. Utan att bry mig så gick jag vidare. Men jag fick liksom ingen ro, jag kände mig iakttagen och förföljd. Ständigt vände jag mig om för att försäkra mig om att ingen följde efter mig. Pulsen höjdes och jag kände hur jag mer och mer fick känslan av panik. Vad var det som hände? Jag som alltid brukar vara lugn även i de mest krävande situationer. Jag måste stanna och lugna ner mig. Det är säkert inget, varför skulle någon följa efter mig? När jag kände att min puls var nere igen och jag var lugnare så fortsatte jag. Men genast när jag börjat gå igen så fick jag tillbaka känsla va panik och förföljelsemani. Jag snurrade runt frenetiskt för att hitta den som följde efter mig. Alla var misstänkta. Folk måste börjat undra så som jag snurrade runt. Skuggan susade från min ena ögonvrå till den andra, vad var det för något? Varför verkade ingen annan lägga märke till den? Varför såg ingen den? Jag vände om och sprang tillbaka till min lägenhet på tredje våningen. När jag hade kommit innanför dörren så började det falla ett lätt duggregn. Jag tordes inte vänta på hissen, jag sprang så fort jag orkade upp för trapporna. Snabbt som attan låste jag upp min dörr, gick in och stängde. Jag kände efter så att det var låst ordentligt. Och för att riktigt vara på den säkra sidan så kollade jag ut genom det runda hålet i dörren men det var ingen där. Jag gick in i mitt sovrum och drog för draperiet för fönsterna. När jag satt och funderade ville jag alltid ha mörkt, det var lättare att tänka då. Jag satte mig i min stora säng och började fundera på vad det var som hade hänt där ute. Min blick for genom rummet och fastnad på trädet utanför mitt fönster som slängdes hit och dit i vinden och piskades hårt av det regn som nu föll från himmlen i en väldig fart. Folk utanför tog upp sina paraplyn och började att springa mot någonstans där de kunde få skydd och hålla sig torra. Med ens kände jag hur det blev kallare i rummet. Jag kröp ner med huvudet under täcket. Så släcktes ljuset.. Jag trodde bara att det var något elfel eftersom det regnade så utanför, men när jag hade rest mig upp ur sängen så såg jag att alla andra som bodde i huset hade ström. Jag tog min telefon som jag hade på nattduks bordet och ringde han som hade hand om huset som skötte el och värme.
Mja, det är Olof... sa det tillslut.
Hej! Det är Miranda Solenhag, jag har ingen ström till min lägenhet, men alla andra i huset har el..
Ok, vänta lite så ska jag kolla på min dator..
Jag väntade en stund och hörde fingrar som knappade på ett tangentbord.
Det står på min data att du har el...
Men det är ju ganska uppenbart att jag inte har det! Svarade jag lite irriterat.
Det kan ju vara någon propp eller säkring som har gått men då hade det stått på datorn. Du kan ju kolla så att du inte bara har glömt huvudströmbrytaren som är innan för ytterdörren.
Ja, jag ska kolla jag hör av mig igen om det inte är det..
mmm, hej..
Jag lade på luren och gick ut i hallen. Där var det ett litet skåp där det lyste en grön eller röd knapp beroende om strömmen var på eller inte. Och den var på. Jag blev lite mer frustrerad och tänkte att jag var tvungen att ringa Olof igen. Men så blev det inte. När jag vände mig om stog det någon i mitt sovrum. Han stog och lutade sig mot väggen. Jag tänkte att han kanske inte har sett så jag hinner gömma mig. Men det var innan han vände huvudet och tittade rakt på mig. En kall kår gick längs min ryggrad. Vem var han? Han hade svarta jeans, svarta kängor och en lång lägerrock med en huva som gick långt ner på ansiktet. På händerna hade han handskar. Anledningen till att jag såg att det var en man var att personen var lång, bred liksom maskulin och kraftigt byggd. Fötterna var för stora för att vara en kvinna och händerna lika så. Skakigt fick jag otroligt nog fram frågan:
Vem är du!?
Fortfarande med blicken föst på mig vände han sin kropp mot mig. Nu stog han inte längre lutat mot väggen.
Jag är den som är den sista du träffar. Jag är också den som alla träffar men aldrig är välkommen.
Det lät som en gåta. Vad menade han? Han fortsatte:
Du vet vem jag är, du har ju sett mig.
Är det du som är skuggan? Hur fan kan du vara så snabb!? Varför lägger ingen annan märke till dig, varför är det bara jag som kan se dig!?
Ingen som inte har haft en nära-döden upplevelse kan se mig. Så du vet vem jag är.
Nu började jag småle, lite road faktiskt. Så han ska försöka få i mig att han är döden... Ja sure, det låter så löjligt! ”Jag är döden” tillåt mig att skratta.
Jag är inte döden.
Jag stelnade till och slutade småle. Han hörde vad jag tänkte. Ok, nu började det att bli läskigt igen.
Jag är en dödsängel. Jag hämtar sådana vart tid är ute.
Så jag ska dö nu??
Det är inte upp till mig att bestämma. Jag bara hämtar. Och du ska hjälpa mig.
Glöm det...
Du vägrar alltså?
Ja
Du vet...
Nu började han sakta gå närmare mig, kylan blev starkare. Stegen han tog var långa och tunga.
Det finns ett lätt och ett svårt sätt att få dig att hjälpa mig. Men jag vill bara nämna en sak, ju svårare du väljer att göra desto roligare blir det för mig.
Han blottade ett leende med vassa tänder. Nej, inte överdrivna huggtänder som man kan se i vampyrfilmer. Han tänder var som människors fast lite vassare bara. Vad menade han?
Du kan göra vad du vill jag kommer inte att hjälpa dig.
Nu lät jag väldigt heroisk sådär som man alltid gör på film, men jag kom inte på något bättre att formulera meningen på. Han log ännu mer och gick närmare mot mig. Han sträckte fram sina armar och tog tag i mina axlar. Antagligen måste han vara väldigt start för jag hade inte en chans i världen att komma loss hur mycket jag än försökte. Jag slog och sprattlade, men ingen rubbade honom. Han kom äckligt nära nu, så att jag kunde känna hans andedräkt. Nej, jag ville inte komma nära någon! Han tittade mig i ögonen, hur jag kunde veta det vet jag inte för han hade fortfarande luvan på sig. Men jag kände det, inne i skuggan fanns det ögon som tittade in i mina.
Dina minnen...
Sade han.
Är inte som en vanlig människas. Det låter intressant.
Ja-jag jag kan berätta om det är allt du vill, stammade jag fram
nej, det finns ett mycket bättre sätt. Ett sätt som jag föredrar.
Han log mot mig, men inget trevligt leende. Han visste vad som skulle hända och han skulle njuta av varje sekund. Han riktade nu blicken som min hals.
Du har inget nöje av att bita mig du är inte vampyr, fick jag fram.
Han tog försiktigt undan mitt långa hår.
Det du säger är sant. Men det finns mer än en sak som gömmer sig i blodet.
Och för mig gick det upp ett ljus och jag kunde inte röra mig. Paniken var för stor. Han satte munnen mot min hals, men ner han jag inte känna förrän jag var i mina minnen. Jag var bokstavligt talat I DEM! Jag återupplevde allt igen lika klart som en film som spelades upp framför mig. Minnen från länge sedan, minnen för bara några månader sedan. Minnen av mobbing, panik, okontrollerat hat. Minnen av rakblad som smeker min handled, ärr som aldrig kommer att läka. Frustration över att ingen hjälper, alla blundar. Minnen av att ha förlorat någon som inte orkade mer. En vän som inte orkade mer tack vare vad de andra sagt och gjort. En vän som hoppade för att aldrig leva mer. En annan vän som skar sig så illa att hon nu ligger på sjukhus. Och med ens kom alla känslor tillbaka och vällde över mig som en våg. Känslor som jag inte tagit itu med som har varit för stora eller för jobbiga. Som jag bara lagt i en låda och försökt glömma. Det höll på att mörka för ögonen och innan jag försvann hörde jag bara en viskning ”I blodet finns minnen”.
När jag vaknade låg jag i min säng och klockan var 02.34. Jag tårar började rinna ner för kinderna. Jag kramade om täcket och grät. Grät hela natten, grät mig till sömns.
Nästa morgon när jag vaknade visste jag inte vad jag skulle göra eller ta mig till. Jag gick inte ut, det vågade jag inte. TV:en fick bli min kompis idag. Fast jag orkade inte bry mig om att lägga stor vikt vid att sätta mig in i ett program. Den var mest bara på för att det inte skulle vara så tyst. I mitt huvud snurrade tankarna. Vem var det? Varför var han här? Vad var han för något? Istället för att sitta vid TV:en så gick jag till min dator. Jag gick in på google och sökte på döden. Jag fick fram ett antal sidor, men på en hittade jag vad det var jag letade efter. Det var en sida om ”dödsänglar” det stog,
”En dödsängel är en sorts ängel som nödvändigtvis inte är ond, men kallas för det därför att han/hon hämtar människor på jorden vars tid är ute. De som blir dödsänglar har inte varit förberedda på sin död eller dött en fridfull död. Ofta har döden skett plågsamt, snabbt och/eller förhastat i någon form av olycka. Döden var inte önskad eller beredd.”
Men varför ville han ha hjälp av mig? Och varför just mig? Jag fortsatte att läsa och hoppades att jag skulle hitta ett svar.
”En dödsängel som hämtar själar från jorden har ett speciellt område som han/hon tar hand om, och för att ta själen med sig så måste han/hon hitta personerna vilket ibland inte är så lätt i tätbebyggda städer. De som har varit med om nära-döden upplevelser och sett dödsänglarna kommer för alltid att se dem om D.Ä väljer att de ska göra det. Med andra ord, en D.Ä som behöver hjälp att hitta människor kan välja att en person som har haft en nära-döden upplevelse kan se dem och därmed kan D.Ä be dem om hjälp att hitta de som de ska ta med sig. Människan kan vägra, men det slutresultatet blir alltid att D.Ä får hjälp eftersom de har övertygande egenskaper.”
Han måste vara en sådan han bad ju mig om hjälp, men jag måste nästan skrattgråta när jag läste ”övertygande egenskaper”. Jag stängde av datorskärmen och gick där ifrån och satte mig vid TV:en som visade någon gammal såpa. Så han har valt mig att visa honom vart alla bor som han ska ta med sig. Tiden gick, men inget klokare blev jag. Jag satt i sängen till sent in på natten, tills det var dags att stänga av TV:en och försöka sova.
Jag vaknade av att det var en isande kyla i rummet och till en början trodde jag att det var för att ett fönster var öppet. Men hur dum kan man bli, såklart var han här igen. Jag låg kvar under täcker och slöt ögonen i hopp om att han skulle tro att jag sov och kanske låta mig vara ifred.
Jag vet att du är vaken.
Just det ja, han kunde ju läsa tankar... Fan! Jag satte mig upp i sängen och tittade på honom där han stog lutat mot samma hörn som han hade gjort när han första gången hade dykt upp. Han tittade på mig, men som tur var inte med det leendet. Jag fattade mod och frågade:
Du är en dödsängel, stämmer det?
Det kan man kalla det om man vill...
Vad kallar du det?
Jag kallar det inte något, huvudsaken är att jag vet vad jag ska göra, vad ni kallar sådana som mig bryr jag mig inte ett skit om.
Du ska be mig att visa vart de är som du ska hämta..?
Mm..
Tänk om jag nu inte råkar veta vart de bor.
Om du ljuger så vet jag det.
Men om du kan läsa mina tankar varför gör du inte bara det och tar reda på vart de är utan att jag säger det?
Han suckade djupt precis som om han , varför måste hon vara så dum bara för att hon är dödlig?
Det heter ”tankeläsning”. Med andra ord om du inte tänker det kan jag inte läsa det.
Varför skulle jag hjälpa dig efter vad du gjorde sist?
För annars så gör jag det igen.
Och jag såg hans självsäkra och irriterande leende komma tillbaka. Men denna gången blev jag inte rädd, jag blev arg.
- Vem FAN har gett dig rätten att bara rota igenom mina minnen sådär!! VEM FAN har gett dig rätt att bara komma in i mitt liv och ta fram minnen jag har försökt att glömma!! VEM ger dig rätt att ta reda på saker som tillhör det förflutna!?
Och innan jag visste ordet va det så stog jag upp och gapade så mycket jag bara orkade. Jag var så arg så jag nästan skakade, jag var så arg så tårar letade sig ner för mina kinder. När minnen kommer upp igen, som man inte vill minnas. Hans leende försvann. Kylan i rummet blev starkare och allting blev mörkare. Nu var jag inte lika arg längre, mer rädd. Han tog sina långa tunga steg mot mig. Jag backade och backade till jag stog med ryggen tryckt mot väggen. Han ställde sig lika nära igen, så att han precis inte nuddade mig, men det var betydligt för nära för min smak ändå. Han började prata med en mycket mörkare och argare röst;
- Tro inte att du är den enda här med mörka minnen som man inte vill komma ihåg.
Han stog kvar och tittade mig i ögonen, och trotts att jag inte kunde se dem, hade han en glöd. En glöd i sin röst, i kroppsspråket som inte fanns där innan. Efter vad som kändes vara en evighet så backade han lite. Spänningen i rummet släppte en aning och han sa:
Nadin El Nagar, det är henne jag ska hämta.
Hon bor, om man går upp för
Nej förklara inte, visa mig.
Jag vågade inte säga emot. Jag gick försiktigt och tyst ut genom ytterdörren och ut i trapphuset. Det var lite kyligt om mina bara fötter mot det hårda stengolvet. Lätt tassade jag iväg med honom bakom mig. Jag gick upp för två trappor och till höger om mig när jag precis hade gått upp för sista steget så pekade jag på dörren. Jag sa till honom:
Det är bara hon där inne så jag behöver inte följa med in. Men hur hade du tänkt att komma in, det är säkert låst.
Han sneglade lite på mig och tog tag med handen på dörrhandtaget och öppnade dörren. Jag kunde inte förstå hur det kunde vara öppet?? Eller kunde han låsa upp dörrar...Dörrar som egentligen var stängda för alla andra? Jag vet inte hur, jag vet bara att han gjorde det. Han gick in stängde dörren, gjorde det han skulle och gick ut igen. Jag vet inte hur han gör när han dödar dem och det är nog tur det. Han sade ingenting och jag vände mig om och gick. Jag kände att jag hade honom bakom mig ända tills jag kom ner till min ytterdörr och precis hade öppnat dörren. Då försvann hans energi, han fanns inte där. Jag orkade inte koncentrera mig mer på det som hade hänt, jag måste orka upp till jobbet imorgon.
När jag vaknade den morgonen var klockan 04.30 och jag hade en fruktansvärd migrän. Jag gick upp trotts känslan att jag kunde svimma vilken sekund som helst och tog en tablett. Jag svalde den med lite vatten. Jag satt ner på en köksstol och tänkte, jag går inte till jobbet idag. Det kan ta tre dagar minst innan migränen är helt över. Men receptionen som tar emot sjukanmälningar är inte öppen förrän 07.00. Jag satte mig vid TV:en och såg på något meningslöst program. Då kom han tillbaka. Han satt jämte mig i soffan. Nej, jag blev inte rädd för honom. Jag blev rädd för att han skulle tränga sig in i mina minnen igen. Jag är rädd för att släppa in människor, men han brydde sig inte. Han var ett hot mot min rädsla. Jag frågade kallt:
Vad gör du här?
Jag ska hjälpa dig.
Vad menar du!?
Du är rädd och jag ska hjälpa dig.
Innan jag visste ordet av det hade han satt sina tänder i min hals igen. Minnena vällde över mig, men denna gången så spelades de upp långsamt så att jag han förstå och titta på dem noggrannare än innan. Jag såg honom inte men jag kunde höra hans röst och känna hans närvaro. Jag blev arg och skrek å honom:
Varför GÖR du SÅHÄR!? VARFÖR tränger du in i mina minnen såhär!?
För att du inte längre ska vara rädd. Titta på dina minnen.
Nej, jag vill bara ha allt som vanligt igen!
Som vanligt... Jag antar att du syftar på att vakna upp mitt i natten av ett skrik som kom från dig av drömmarna om dina minnen. Att skära sig i handlederna därför att du är rädd? Vill du ha det så? Vill du ha det som vanligt?
Ännu en gång rann mina tårar. Han hade rätt.
Nej... jag vill inte ha det som vanligt... vill inte ha det så mer...
Titta då! Titta på dina minnen, övervinn rädslan!
Jag stog fortfarande och blundade, men nu var han här i rummet och han tog tag i mitt huvud. Han tvingade mig att vända mig om och titta. Filmen om blod som rann, skrik dränktes i tårar, kvävda rop på hjälp som ingen hör
Snälla sluta!! Skrek jag, men han släppte mig inte.
Filmen fortsatte, om vänner som svek, mitt liv tynade bort, jag försvann mer och mer för varje sekund, drömmar om att få sluta leva, drömmar om att få börja om igen... Allt var där...
När filmen var slut rann mina tårar mer än någonsin. Han släppte inte taget om mitt huvud, istället så tog han mitt huvud och lade mitt huvud mot hans bröst och pratade med en varm röst:
Rädlsa är bara en känsla, den kan aldrig döda dig...
Sedan försvann jag igen, mitt grepp om verkligheten försvann. Allt försvann.
Jag vaknade i min säng men struntade i att gå upp. Vad hade egentligen hänt igår?
Då mindes jag ”Rädlsa är bara en känsla, den kan aldrig döda dig”.
Och här är jag nu. Jag bara väntar på att han ska ta kontakt igen. Klockan är sent på natten, han borde ha kommit hit nu. Men något säger mig att han gjorde det han var menad att göra här och han kommer inte komma tillbaka. Han hjälpte mig över rädslan att öppna mig och se mina minnen så att jag kunde gå vidare. Det var egentligen inte han som kom hit för att få hjälp, han kom hit för att hjälpa. Och fastän jag kanske en dag går vidare, en dag kanske jag kan le och se världen på nytt, så kommer jag aldrig att glömma honom. Jag är starkare nu och har förändrats, till det bättre. Jag ska inte göra honom besviken. Jag ska komma över sorgen, hatet, minnena och gå vidare, och leva vidare. Om jag inte kan göra det så är mitt liv redan bortkastat. Och jag tror det var därför han kom. Jag var på tur, men istället så hjälpte han mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Jillzaan - 20 jun 10 - 19:41- Betyg:  | | Riktigt bra! :D | | Timsann - 1 okt 09 - 16:44- Betyg: | jättebra! en av de bästa novellerna jag har läst:)
och verkligen lång xD |
|
|
|
