Jag och syster Fredrika och vår barndom |
Jag och lillasyster lekte Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump när vi var små.
Då var jag Emil och hon Pippil och vi hade glasskalas uppe på jordkällaren.
Vi byggde kojor i skogen och vi åkte pulka på dungen på gärdet utanför huset.
Vi gick runt i mörkret, trampade spår i snön och lyste med varsin ficklampa då vi letade efter jultomten.
Jag var så snäll mot lillasyster dagarna innan julafton då vi var ute och byggde snölyktor,
jag tänkte att tomten kanske skulle kolla lite extra på min önskelista då.
Vi målade teckningar som vi skulle skicka med ballonger.
Lillasyster skulle skicka hennes teckning till Gud och jag skulle skicka min till vargen i skogen.
Vi fäste teckningarna i ett snöre, blåste upp ballonger och släppte sedan ut dem genom fönstret.
Nästa morgon hittade vi dem utanför fönstret i trädgården och blev så besvikna, att inte Gud och vargen hämtat dem.
Vi cyklade våra rundor.
Engång cyklade jag omkull och skrapade upp ansiktet och knät.
Fina lillasyster frågade hur det gick, jag hade ont och skrek att hon kunde sticka hem och hon cyklade fort sin väg.
Jag kände hur jag saknade henne och ropade och genast vände hon om.
Det är så vi alltid gör lillasyster och jag,
vänder om, när saknaden blir för stor.
Då vi inser att vi faktiskt är av samma kött och blod,
trots att våra olikheter nu för tiden är många.
Minns hur vi sprang runt i skogen och plockade kantareller som vi sålde till gamla tanter
som inte själva orkade gå ut i skogen och plocka.
Vi tittade på Rederiet och åt popcorn som lillasyster poppat,
Jag saltade - alltid för mycket, med flit.
Vi bestämde att vi bara fick dricka vatten när våra favorit skådespelare var med i programmet,
men tillsist fick vi sluta plåga oss själva och drack då mest hela tiden.
Minns en sommarkväll på en Gotlands färja då vi satt på ute på däck,
lillasyster och jag och vi åt Zoo apor som syster köpt.
Allt var inte alltid rosen rött.
Lillasyster retade mig alltid till vansinne.
Jag slog henne, rev henne, bet henne, slet loss stora tuvor av hennes hår.
Jagade ut henne ur huset då vi var ensamma hemma,
ofta ångrade jag mig efteråt men kanske glömde jag säga ordet förlåt.
Lillasyster har inte alltid haft det lätt med en storasyster som jag.
Jag undrar om hon någonsin kännt sig älskad av mig?
jag har ofta varit så elak, därför att jag varit avundsjuk på henne.
Jag har alltid önskat att jag varit mer som hon.
Då det känns som hon alltid haft det så lätt och alltid varit så rätt.
Men jag älskar henna av hela mitt hjärta och jag minns vår barndom med glädje. '
Idag är vi väldigt olika syster och jag.
Hon blev som mamma och jag blev nog ( tyvärr) mer som pappa.
Men vi ses och hjälper varann självklart när vi kan.
Jag minns engång då jag fick henne att springa naken på stenmuren framför grannen,
då vi lekte simskola och jag var hennes lärare,
mamma ropade in henne och var sur, jag skrattade där ute och hade så jätte kul.
Jag minns hur jag och lillasyster pysslade och väntade inför jular då vi var små.
Minns en dag i Mars då lillasyster fick körkort, jag gratulerade henne, var glad ställde frågor.
Men plötsligt lipade jag och förstörde hennes glädje. Sade att jag aldrig skulle klara det.
I Juni då jag tog mitt körkort, köpte lillasyster svindyra blommor och graulerade mig, kramade och sade att hon var gladare då är när hon själv tog körkort.
Förlåt syster att jag är så dålig på att ge tillbaks allt fint du ger mig.
Du ska veta att jag alltid älskat dig.
Minns stunder då jag tassade fram till systers säng i pyjamas tyg och med nallen i handen,
då vi delade rum som små.
Jag hade drömt något otäckt och ville bara se att hon levde och andades då och alltid blev jag lika glad att se att hon levde.
Så att vi skulle kunna leka också nästa dag.
År 1999 försvann pappa ur våra liv, för en stund, för alltid kanske, beroende på hur man ser det.
Jag har en pappa idag också, samma pappa.
Grejjen var bara den att han lämnade mamma och oss barn för att umgås väldigt intimt med en annan kvinna en stund,
nu som vuxen inser jag att det inte var första gången han gjorde det, umgicks så.
Det var bara det att vår pappa försvann, helt ur våra liv.
Jag saknade honom så att det gjorde ont, jag grät varje kväll, jag ville ha en pappa som brydde sig precis som alla andra i min klass hade.
Jag blev som en sten som inte kunde visa känslor, jag ville bara kasta sönder allt omkring mig.
Lillasyster blev så rädd. Hon grät och vågade inte åka till kompisar och sova över, hon var rädd att också mamma skulle överge oss.
Jag fick min första stora deperission, elva år gammal, jag tror inte att den lämnat min kropp ännu.
Syster kanske pratade mer med mamma, visade sina känslor, jag kunde inte, Jag ville vara stark, verka oberörd, ibland kan jag ångra det.
Kanske gjorde jag mig själv bara en stor björntjänst genom att tiga och rista sönder mina dagböcker och gråta tusentårar i ensamheten med en freestyle i öronen.
Jag gjorde fel, jag gick mot mamma. Jag blev elak mot henne. Älskade lilla mamma, hur kunde jag?
Jag anklagade henne, sade elakheter och skrattade när hon grät.
Vilket litet monster, precis som min far!
Men inom mig grät också jag och kramade mamma, där kramades vi alla tre, jag mamma och lillasyster,
mina andra småsyskon var så små att de inget minns och därför kanske inte riktigt kunde förstå.
Pappa flyttade hem igen efter några år,
men för mig blev inget sig likt igen.
Jag har saknat min pappa sedan den dagen han lämnade oss, men jag har slutat klandra honom.
Numera tycker jag bara synd om, och med panik inser jag att jag har blivit så gott som likadan som han.
Jag har nog fortfarande som syster hade då,
svårt att lita på, svårt att tycka om, är så rädd att något ska försvinna i mitt liv, att allt inte ska duga.
Känns som lillasyster gått vidare i livet, hon har pojkvän, vänner, bra kontakt med mamma, hon skrattar och är glad.
Mitt liv känns tyvärr en aning komplicerat ibland, vill inte skylla detta på mian föräldrar,
men visst måste min barndom delvis ha präglat mig att bli den jag är.
Mamma har iallafall lärt mig det vackraste själv, jag bryr mig alltid om andra människor och är mån om mina medmänniskor.
Jag känner mig oftast hel, jag kan dra upp dragkedjan över mina ärr så ni slipper se .
Och trots att tiden hunnit ikapp lillasyster och mig,
att barndomen är över och vi står på snurriga vuxna ben,
så ska vi gå hand i hand och le genom livet,
för innerst inne älskar vi varann.
<3 Fredrika Elin Johanna.
7 / 1 - 1990
Du är världens bästa syster.
JAG ÄLSKAR DIG
// Evelina Towe Josefin
24 / 3 - 1988
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | - 12 jul 11 - 23:08 | Hello.
My name is Mis loveth ,i went through your profile to day and i wish to continue relationship with you if nature will permit we have a long way to go.
to tell you more about myself and including some pictures of myself too. I will like you to get back to me through my private email (lovethowo@yahoo.com)
Thanks,
Loveth | karlek97 - 1 okt 09 - 14:39- Betyg:  | | rörande. <3 du skriver sjukt bra. |
|
|
|
