Det löser sig Olivia [del 5] |
Dom följande veckorna var en ren pina.
Men som tur var, var Erik myndig, så vi kunde bo kvar i huset mitt i ingenstans.
Dom första dagarna var både han och jag hemma, bara vi två, för att bearbeta våra föräldrars dödsdom.
Men till slut var vi tvugna att återgå till vardagen, så gott det gick.
Erik verkade ta det hela lite lättare än jag.
Under mattelektionen torsdagen efter sjukhusbesöket började jag gråta okontrollerat. Den lektionen slutade med att Yngve, matteläraren, och min allra bästa kompis, Helena, ledde mig med armarna omkring mig till sjuksyster där jag gick sitta bredvid Helena och lugna ner mig.
Detta upprepades ett antal gången dom följande fyra veckorna, dagligen, ibland mer.
Tillslut förbjöd Erik mig att gå till skolan, jag fick vara hemma, vilket bara gjorde allting mycket, mycket värre.
Minnet av mamma och pappa fanns överallt.
Jag grät, skrek och skärandet blev bara värre, jag skärde mycket djupare nu, jag tror inte jag skulle överlevt den svåra tiden utan Erik och Helena.
Helena kom hem till mig så ofta hon kunde, med läxor och saker jag skulle jobba ikapp, hon stannade och hjälpte mig.
Vi satt även en gång och pratade om allt som hänt det senaste året, vi satt i flera timmar.
Isabell, Maja och Ulrika kom även så ofta dom kunde, men alla tre gick i hockey, vilket betydde ständigt tränande.
Vi satt alla fem runt köksbordet och dom försökte tvinga mig att äta upp min alldeles förstora portion spagetti dom lagat åt mig - jag hade slutat äta nästan helt - en eftermiddag när Erik kom hem från sitt jobb, sliten.
"Hej." Han, försvann upp för trappen, och några minuter kunde vi höra duschen vridas på, han kom inte ner förens två timmar senare - då hade duschen tystnat för länge sen.
Då hade jag faktiskt fått i mig hela min portion och våran farmor och farfar hade kommit.
Dom två och mina fyra kompisar tvingade i oss ännu mer mat, sen satt vi tysta och tittade åt olika håll runt köksbordet.
"Jag har pratat med begravningsentreternörn," meddelade farfar tyst.
"Nästa lördag," sa farmor. "Det blir inte stort, men den blit av, i alla fall."
"Så bra." Eriks röst var tjock och dämpad.
Allt jag kunde göra var att bara gråta ännu mer, lutat i Helenas famn.
Nästan det ända jag hade tänkt på ända sen den dagen var att jag inte sagt "Hej då! Jag älskar er!" till dom.
Nej, istället hade jag gått runt och hoppats på att dom hade blivit påkörda, precis vad dom hade blivit också.
Efter några månader försvann det värsta för tillfället.
Både Erik och jag hade pratat med en spyktant, det hade faktiskt hjälp, lite gran, att få prata med någon som inte kände oss.
Vi hade fått övningar att göra för att bearbeta tragedin, och en natt i slutet av november somnade jag utan tårar, den första sen den dagen då mina föräldrar dog.
|
| Kommentarer | | Livija - 27 sep 09 - 21:12 | | så typ.. föräldrarna hade varit döda i kanske en månad och inte blivit begravde ännu? Hur länge kan man ha lik i en frys? :D |
|
|
|
