Your Guardian Angel - 28 |
- Den här är i alla fall liite längre än dem andra, haha. Ska försöka göra nästa del lång, jag lovar! (Obs: försöka) Just nu sitter jag i bilen på väg hem från Öland - och vad passar inte bättre då än att skriva? ;) Aja, har börjat lite smått på del tjugonio, antar att det är bäst att fortsätta innan skrivlusten försvinner! Ha det bra, och tack för alla kommentarer - jag älskar dem! :D
Btw, är lite beroende av David Archuleta, annars är det lugnt. ;)
Del tjugoåtta
- I need you like a heart needs a beat
Plötsligt fick jag väldigt svårt att andas.
Koma?
Tänk om han aldrig skulle vakna upp? Tänk om han skulle ligga där på sängen, med en massa maskiner kopplade till sig? Bara ligga där... leva, men oförmögen till att reagera på saker och ting?
De där tårarna som hade hotat att tränga fram kom nu, och jag brydde mig inte om sjuksköterskans försök att lugna ner mig. Jag hörde svagt att hon pratade om att chansen fanns att han skulle vakna upp, bara det att det kunde dröja allt ifrån en dag till flera år.
Flera år.
Tanken skrämde mig.
Jag visste att jag skulle bli helt galen om han var borta i en dag eller mer, tänk då flera år?
”...Vi har folk som det går att prata med här på sjukhuset” informerade sjuksköterskan mig om. Hennes ena hand låg på min högeraxel. ”Det kanske skulle vara bra för dig att-”
Jag skakade på huvudet, reste på mig. Hon ställde sig snabbt upp, öppnade munnen för att fortsätta prata men jag vände mig om och gick därifrån med sprang iväg.
Fötterna styrde mig ut från sjukhuset, ut på trottoaren. Min syn var suddig av alla tårar, men jag fortsatte springa – tills jag krockade med någon.
Jag föll bakåt, slog i den hårda asfalten. Personen som jag hade sprungit in i hade lyckats stå kvar, men det låg en väska på marken.
”Oj, förlåt” mumlade jag och torkade bort tårarna. Jag kollade upp, tittande in ett kantigt men ändå snällt ansikte, med lite lätt skäggstubb och brunt, bakåtkammat hår. Han såg liksom ordentlig ut, där han stod med sin kavaj, sitt hår och väska.
”Det är okej” sa han. ”Men hur är det med dig?” Jag antog att han syftade på mina tårar. Jag mumlade ett kort ”bra”, reste på mig och skyndade vidare.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, utan gick bara. När jag stannade, var det utanför Karins lägenhet. Jag torkade mig under ögonen, kollade på min spegelbild som reflekterades i dörrglaset.
Jag såg förjävlig ut.
Hastigt slet jag upp portdörren och började gå upp för trapporna – bättre att skynda mig innan jag skulle hinna ångra mig. Jag tryckte på knappen innan jag ens hade hunnit stanna, men det dröjde innan Karin öppnade.
Men så fort jag mötte hennes blick, och hon förstod att något var fel var det något inne i mig som liksom lättade.
Karin sa ingenting, klev bara åt sidan så att jag kunde komma in i hallen och ledde mig sedan till köket.
”Vill du ha te?” frågade hon.
Typiskt Karin.
Jag nickade, drog en trött suck.
De närmsta minuterna var det knäpptyst, bara ett svagt ljud av musik kom ifrån något annat rum. När jag väl hade fått min tekopp och tagit den första klunken frågade Karin:
”Vad är det som har hänt?”
Det var den heta drycken som fick igång mig, det var jag säker på – för i nästa sekund satt jag och berättade allt in i minsta detalj, blandat med tårar och snyftningar.
När jag var klar var Karin också tårögd.
”Koma...?” frågade hon tyst.
Jag nickade. Jag hade hela tiden suttit och pillat på muggen, fingrarna hade rört sig över kanten på den, tumnageln hade skrapat mot färgen, händerna hade tryckt muggen mellan varandra och hållit kvar ända tills värmen blev outhärdlig.
Karin förstod. Hon höll tyst, rörde runt i sitt te. Jag satt och stirrade ner i bordet, utförde samma procedur med händerna och fingrarna igen och var innesluten i min egna värld, där jag inte hörde någonting annat än mina tankar.
Karin hade reagerat på samma sätt som mig. Även om hon inte hade sagt det högt, visste jag att hon hade tänkt det; tänk om han aldrig skulle vakna upp.
”Hallå?!” Jag ryckte till vid det plötsliga ljudet som hade stört mig, och kollade förvånat upp på Karin.
Hon bet sig i underläppen. ”Kommer snart” ursäktade hon sig, reste på sig och skyndade sig ut i hallen. Trots att hon pratade lågt, hörde jag vad hon sa. ”Vad gör du hemma?!”
”Jag har slutat, klockan är ju över fem”
”Du kommer inte särskilt lägligt” sa hon, och jag kunde inte låta bli att höra det irriterande tonläget hon använde.
”Öh... nähä...?” sa Robert och lät förvirrad. Karin suckade. ”Men vart ska jag-”
”Åh, men kom in då! Men du får hålla dig i sovrummet!”
”Ja, ja” muttrade han, och så kom Karin ut i köket igen.
”Ursäkta det där...” sa hon och satte sig ner. Jag nickade sakta på huvudet. Det knarrade till i en golvplanka, och min blick drogs automatiskt mot ingången in till hallen.
Och där stod Robert.
Mannen som jag hade sprungit in i tidigare idag.
”Jag skulle bara...” Han tystnade när han mötte min blick. Jag såg att han kände igen mig. ”Åh” Jag sneglade på Karin, som blängde på honom. ”Det är ju du...” slank det ur honom.
Karin rynkade pannan. ”Det är ju du?” upprepade hon frågande. ”Känner ni varandra, eller något?”
Både Robert och jag skakade på huvudet. ”Vi bara... sprang in i varandra idag” förklarade han. Jag satt tyst och lät de två prata.
”Jaså” sa Karin, men hon verkade inte helt övertygad.
När förvåningen i hans ansikte hade försvunnit harklade han sig, och kom in i köket.
”Ja, Robert heter jag” sa han och sträckte fram handen.
”Maja” svarade jag lågt.
”Jaha, så det är du som är Maja? Karin har berättat så mycket om dig. Jag är ledsen över det som hände med-”
”Robert! Jag tycker att det är dags för dig att gå nu” påpekade Karin högt. Robert gav henne en snabb blick, sa att det hade varit trevligt att träffa mig och försvann ut ur köket.
”Som sagt, du får ursäkta” sa hon. ”Jag bad honom att inte-”
”Det är okej” sa jag och kollade på klockan. Jag hade varit här i nästan en timme. Tänk om John hade vaknat upp nu under tiden jag hade varit här, och så hade inte jag varit närvarande...?
Tänk om han hade varit vaken en stund, och sedan hamnat i koma igen?
Den tanken skrämde mig något enormt.
”Tack för teet, jag måste gå” sa jag och reste mig så hastigt att stolen höll på att välta.
”Va?” Karin reste sig förvånat upp. Jag sprang ut i hallen, drog på mig skorna och jackan under Karins oroliga blick. ”Du, vad är det?”
Jag skakade på huvudet. ”Ingenting, jag måste bara... tillbaka. Till sjukhuset”
”Vill du att jag ska följa med?” undrade hon. Jag skakade våldsamt på huvudet. Hon nickade förstående, tog ett kliv närmre och omfamnade mig. ”Du vet att jag alltid finns här för dig” sa hon.
Jag nickade. ”Jag vet. Tack” Jag drog mig ifrån henne. ”Jag måste gå nu, vi ses” Jag öppnade dörren och klev ut i trappuppgången.
”Hör av dig” bad hon. Jag svarade inte, stängde bara dörren bakom mig och började gå ner för trapporna.
Jag gick tillbaka till sjukhuset igen. Inte lika fort som innan, men ändå så pass fort att folk flyttade på sig när jag kom. Jag grät inte på utsidan lägre, men inombords var hela jag fylld till bredden av tårar.
När jag kom in i sjukhuset igen var det inte samma kvinna som satt i receptionen. Hon som satt nu såg mycket yngre ut, hon var säkert jämngammal med mig.
Jag visste inte om jag bara kunde gå rakt in i hans rum, eller om jag skulle säga till eller göra något innan. Förut hade jag ju inte vetat i vilket rum han låg i, men det visste jag ju nu.
Tveksamt stod jag kvar, blicken flackade mellan receptionen och korridoren.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade tjejen i receptionen.
Jag bestämde mig för att spela ovetande och frågade vart John Dansson låg.
Hon kollade hastigt upp på mig, gav mig en osäker blick,
”Åh... Eh...” Hon började bläddra i några papper.
Hennes beteende gjorde mig nervös.
”Vad är det?” frågade jag. Hon kollade upp på mig igen.
”Jag vet inte... har du pratat med någon här? Innan, menar jag” Jag nickade kort på huvudet. ”När? Och med vem?”
”Jag vet inte med vem, men det var väl för en timme sedan ungefär” Jag försökte hålla mig lugn.
Det såg ut som att hon pustade ut. ”Han ligger längst ner i korridoren där, till höger”
Jag nickade, tackade och gick. Ju närmre jag kom dörren desto större motvilja fick jag till att gå in där – precis som tidigare. När jag var utanför hörde jag att det var någon annan där inne.
Personen pratade inte, men jag hörde de tunga stegen.
Jag klev in i rummet. Det var en man med en lång vit rock som stod där inne – en doktor alltså. Han hade ryggen vänd mot mig (stod och skrev på något papper som vilade mot en skrivplatta), och hade inte märkt att jag hade kommit in.
”Stör jag...?” frågade jag.
Doktorn vände sig om med ett förvånat uttryck i ansiktet. ”Nej då, jag tar bara lite prover och så”
Stolen som jag hade suttit på tidigare idag hade ställts tillbaka där den hade stått från början. Så tyst jag kunde gick jag fram till den och satte mig.
”Jag är klar alldeles strax” informerade doktorn mig om. Jag svarade inte, satt bara och kollade på Johns kropp som låg alldeles stilla under det vita lakanet.
Mannen var kvar i rummet ett par minuter till. När han var klar kom han fram till mig, tog i hand och presenterade sig som doktor Tor Eriksson, och sen så gick han.
Så fort han hade försvunnit ut drog jag stolen närmre Johns säng, så pass nära att jag kunde hålla hans hand i min. Jag flätade in fingrarna i hans, gav hans hand en lätt tryckning utan att gå någon tillbaka och slöt ögonen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till om han inte vaknade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sviken_1 - 6 okt 09 - 09:18 | DON'T KILL HIM!
han måste juh hjälpa henne >.<
men blir ju helt upprörd på andra sidan skärmen ^^,
det betyder att du skriver väldigt bra ;) | | Sansan - 2 okt 09 - 09:53 | | åh spännande ! :D | | kickan2212 - 29 sep 09 - 21:48 | MEN han ska vakna nu! oki?
Annars ligger dy risigt till!
Mejla nästa*^^ | Samme15 - 28 sep 09 - 18:35- Betyg:  | Mejla nästa :P blir alltid så glad när jag loggar in o har
fått ett mejl från dig att nästa del är ute :D asabra :D:D | | because - 27 sep 09 - 22:55- Betyg: | | bra :D mejla nästa (A) | | WalkingTheDemon - 27 sep 09 - 21:39- Betyg: | | Bra D: | | maaliinT - 27 sep 09 - 19:38- Betyg: | | men neej :( så hemskt, men bra skrivet och så tkr jag att du kan mejla nästa :D | | chulia - 27 sep 09 - 17:52- Betyg: | alltså åååh, Malin. det är så ... fint! <3
Jag blir helt kär och damp och pmsig när jag läser att jag bara vill.... skrika eller något. (kanske inte riktigt, men nästan xD)
Gaah. Jag ger upp det här med bra skrivning och roliga kommentarer. Du får mig att liksom glömma hur man gör.
Det var helt enkelt förbannat jävla bra.
Och det får duga som kommentar. | | the-rose - 27 sep 09 - 16:14- Betyg: | Ah han måste bara vakna, stackars Maja hon har verkligen lidit =((
Superbra skrivittt =) | | gbg_95 - 27 sep 09 - 15:48 | Åh, håller med de andra, han måste vakna snart!
Och det är ju mest synd om henne, och om han nu dör (vilket jag verkligen hoppas att han inte gör) så är det andra gången, sååå väck honom plz?!
Helt fantastiskt skrivet som alltid, och nej, jag kommer inte döda dig om han nu dör (men jag kommer definitvit att kidnappa dig och låta dig skriva om hela novellen)
ehm, som sagt, otroligt bra! <3 | | faktisssss - 27 sep 09 - 15:27 | | mejla :D | | JessicaKarlsson - 27 sep 09 - 15:22- Betyg: | ne de är ju hemskt :( han får inte dö! :o
stackars stackars maja!!
aaaaaaaaaaaaaasbra skrivit som vanligt iaf :D
mejla! | | saraarbast - 27 sep 09 - 15:21- Betyg: | Åh :(
DU MÅSTE FÅ HONOM ATT VAKNA ANNARS BLIR HON JU ALLDELES FÖRTVIVLAD :/
VAKNA JOHN, NU!
Du skriver lika bra som alltid :) <3 |
|
|
|
