Vem hade trott? |
[Jag har ingen aning. Oneshot eller ej, jag bara skriver. På dikta kommer man bara åt en del, i alla fall.]
Jag kramade hennes hand. Våra handleder var så hårt pressade emot varandra att dom lika gärna skulle kunna smälta ihop till en och samma arm. Våra kompisarmband, de vinröda med namnen "Louise" & "Patricia" på förenades åter igen. Det var helt sjukt. Här stod jag, hon, vi, tillsammans. Starka. Okrossbara. Vi hade överkommit varenda hotande hinder som möjligen kunde tänkas komma. Skolan. Vännerna. Släkten. Men inte föräldrarna. Hennes höll om varandra. Omfamnade varandra som bara Hollywood-par gör. Mina tålde inte varandra. Satt i varsin ända av det stora vardagsrummet. Hennes föräldrar grät. Mina föräldrar sa ingenting. Undrade innerst inne vad dom hade gjort för fel. Men jag brydde mig inte. Inte sålänge Patricia är min. Inte sålänge hon verkligen är min. Bara min. Jag kramade hennes hand så hårt att mina knogar blev vita. Hon kramade tillbaka, minst lika hårt. Jag visste att hon skulle gråta senare. Jag visste att vi skulle ligga i varandras famnar senare, och dela hatet för våra föräldrar.
Världen hade accepterat oss som de vi var. Varför kunde inte dom vara en del av världen? Var det så svårt? Vi hade ju redan intagit våran plats. Jag och hon. Tillsammans.
Vem hade trott?
Vem hade trott att det skulle bli vi tillslut? Alla rykten och sneda blickar - kanske var det dem som ledde oss till varandra. Alla missförstånd och bråk... kanske var det dem som väckte kärleken?
Vår kärlek?
Vem hade trott?
|
|
|
|
