[TwilightFF] - La tua Bella mi amore. Del 1. |
Här kommer en ny novell serie, men den är INTE min.
Jag har bara översatt den till svenska, och jag har fått tillåtelse av författaren att göra det.
Den här utspelar sig i New moon, det här ÄR new moon.
Från Volterra tills sista kapitlet, men ur Edwards POV.
Den här är grym, jag verkligen älskar den,
tyvärr är jag rädd att jag inte har översatt den lika bra som orginalet.
Men ah, kommentera :D
OPS! Jag har inte boken på svenska så en del repliker kan vara lite fel.
Dödslängtan.
Solen brukade värma min hud behagligt.
Nu skiner solen ner på min kalla och döda kropp, och reflektionen från solens strålar får min hud att gnistra likt diamanter, som endast presenterar hemska mördaren från mitt förflutna. Solens sken tröstade mig, men det påminde även om att jag fortfarande är det där monstret som måste mörda för att överleva.
Förra året förändrades allting. Jag fann det mest dyrbaraste som finns, jag fann det jag hade letat efter under hela min existens, jag fann min mening med livet. Jag hade funnit kärlek. För första gången hade någonting varit viktigare än mig själv. Det hade varit så viktigt att jag hade bestämt mig för att genomlida en hel evighet utan henne, för att jag inte skulle kunna skada henne. Jag var den jag var, jag är den jag alltid kommer att vara. Ett monster. Att tänka på det nu, att påminnas om mina synder.. Det gör ont.
Bella var min nya sol, men hon var också så mycket mer än så. Hon levde i sin egna bubbla, så långt bort från alla andra, men ändå så nära. Hon hade släppt in mig, min familj och vår natur i sitt liv - i sin egna bubbla. I hennes bubbla där hon var trygg. Gång på gång hade jag varit nära att spricka den. Och hur mycket jag än gjorde för att skydda henne, verkade det bara som att jag kunde utsätta henne för fara. De senaste sju månaderna hade jag levt utan min sol, men tanken på att hon fanns där borta fick mig klara av det. Men att möta evigheten utan sol skulle vara svårt. Men att möta evigheten utan Bella skulle vara outhärdligt.
Vilket inte gav mig något val.
Det är 86.400 sekunder på en dag.
Isabella Marie Swan dog igår. Och jag intalar mig själv att det är 996 sekunder kvar tills jag själv dör. Det verkade alltför länge. Men jag är en ond, farlig och grym varelse. Jag förtjänar den här smärtan.
Bella har alltid älskat min hud i solen. 'Vackert', hade hon sagt. Hon hade alltid fått mig känna mig så vacker. Så mänsklig.
Bella.
Mänskliga Bella, dödliga, vackra Bella. Bellas bleka hud, hennes rosiga kinder när hon rodnade, hennes ansikte, hennes kropp, hennes chokladbruna ögon.. hennes tankar som jag inte kunde höra, hennes vackra leende, hennes smittsamma skratt, hennes förlåtande natur, hennes dumma och lekfulla ilska.. hennes kärlek.
Hennes krossade hjärta. Hennes döda livlösa kropp.
Död.
Och varför?
På grund av mig. På grund av mina dumma, tanklösa och känslolösa åtgärder. Bella - anledningen till min existens. Bella - var död.
Men varför?
Varför snurrar jorden fortfarande? Varför ler fortfarande dessa värdelösa och dumma människor? Varför lyser solen fortfarande på himlen när min egna midnatts sol hänsynslöst har tagits ifrån mig? Slocknat.
Varför upphörde inte universum att existera det ögonblicket som hon tog sitt sista andetag?
Turister vimlade på Volterras gator, och bara bad att betala priset för universums misslyckande. Jag tyckte att jag skulle krossa deras skallar för att de ens vågar andas när Bellas hjärta för all evighet har slutat slå.
Nej. Esme hade inte velat det. Carlisle hade inte velat det.
Bella hade inte velat det.
Nej, jag skulle inte döda. Om Bella älskade mig, var det för skönheten med min sort, inte för det barbariska med oss som vi så gärna utnyttjar. Solen skulle ta bort min smärta. Jag ville dö så som jag var älskad av henne. Hon älskade mig i solen. Jag skulle dö av solljuset, där hon älskade mig, och inte för mord på några osyldiga människor som inte är medvetna om universums undergång än.
Inte för den första gången i min existens - och absolut inte för den första gången de senaste sju månaderna - önskade jag att jag kunde gråta.
Jag föreställde mig min himmel. Jag undrar om jag skulle kunna gråta där? Kunde jag hålla min Bella - omfamna henne så hårt och älska med henne som jag hade önskat att jag hade kunnat göra hela tiden. Skulle jag kännas varm mot hennes hud, skulle jag behaga henne, skulle jag kunna ge henne minst en tiondel av den lycka hon förtjänar? Gud, det hoppas jag.
Snälla, Gud. Snälla.
Åh, Gud. Åh Gud, Bella. Bella, Bella, Bella, Bella, Bella.
Döden var nära nu. Skulle jag skickas till himlen eller helvetet? Jag trodde att himlens portar var stängda för min typ, det hade jag alltid trott. Jag kunde känna det på mig. Även om jag hoppades att himlen hade en plats till mig - för då skulle jag kunna vara med Bella. Men jag skulle med glädje acceptera dödens famn och en evighet i helvetet, om det innebar att jag kunnde fly från vad livet har blivit.
Helvetet skulle vara himlen för mig nu.
Himlen.
Jag skulle dö. Det borde inte spela någon roll om jag tänkte sådana här smärtsamma tankar nu.
Himlen. Jag ville dit. Jag ville träffa Bella en sista gång.
Jag kunde föreställa mig det; jag kunde nästan höra hennes ljuvligt mjuka röst likt en ängels - kalla in mig i hennes himmelska famn. Kunde nästan känna värmen från hennes hud - en värme så makalös att den värmde mig som solen på himlen. Kunde nästan känna den där obeskrivliga, berusande doften.. En doft som bara betydde en sak för mig.
Himlen.
Jag slöt mina ögon och blundade, och en änglalik illusion av Bella som hade jagat mig under de senaste sju månaderna brände bakom mina ögonlock.
"Edward!"
Hon grät. Bella i mina tankar var förtvivlad och rasande för att jag gav efter.
Shh. Gråt inte. Snälla, gråt inte. Det är snart över.
Klockan slog ett slag som ekade ut över torget, och marken under mina fötter skakade. Jag log. Snart.
"Edward!"
Min vanföreställning ropade igen, och hennes röst kolliderade med klockorna.
Det var dags. Jag tog ett steg.
"Edward!"
Och ett till.
“Edward!”
Shh. Jag försökte trösta henne. Min illusion log det där perfekta leendet jag drömt om under så många sömnlösa nätter, men hennes skrik tystnade inte. Det kom inte från den änglalika visionen i mitt huvud längre. Men ljudet av hennes skrik borrade fortfarande sig in i mitt huvud. Var det möjligt för till och med sådan skuld och smärta att vara så intensiv?
Det här är vad jag har gjort mot henne. Det här var vad jag borde dö för.
Jag tog ett steg framåt.
"Edward, nej!"
Min illusion bad mig. Jag stängde mig själv från smärtan i hennes skrik, tvingade mig själv att höra hennes röst snarare än hennes ord. Jag lyssnade med förtjusning på varje stavelse. Rösten lät klarare än någonsin. Hennes söta röst - vinkade åt mig att följa efter henne in i döden. Klockan ringde igen och jag tog ett steg framåt, mot solljuset som sken ner över staden.
Mina sista stunder skulle skina, precis som hon alltid gjorde. Kanske skiner hon fortfarande. Kanske kommer jag att skina med henne..
Nej, nej. Jag kunde inte tänka sådär. Inte nu. Himlen har ingen plats för en blodtörstig, ond mördare. Jag var ett djur, ingenting mer. Jag hade lämnat henne för att bota hennes hjärta från kärleken som hon hade för mig, men det var inte tillräckligt. I slutändan hade ingenting jag gjort för att rädda henne varit nog. Jag hade lämnat henne, men ändå hade min kärlek till henne lyckats förstöra henne, som Alice alltid hade förutspått att den skulle.
Alice.
Jag undrar vad hon tänker på nu. Försöker hon komma på någonting för att stoppa mig? Eller var hon fast i sin sorg, först för Bella och nu för mig? Jag hoppades att hon inte skulle sörja oss allt för länge. Jag hoppades att Esme inte skulle sörja mig. Jag hoppades att Jasper och Emmett kunde förstå varför jag var tvungen att göra detta. Jag hoppades att de inte skulle bli arga. Jag hoppades att Carlisle kunde förlåta mig för att ha tagit den fegaste vägen ut ur denna mardrömmen. Jag hoppades att Rosalie kunde förlåta sig själv.
Jag fnös tyst. Naturligtvis kunde Rosalie förlåta sig själv. Hon älskar sig själv för mycket för att vara ens i närheten av självförakt.
Alice, jag har fattat ett beslut.
Jag väljer döden.
Som om Bella kunde se mitt beslut, blev ängeln i mitt huvud rasande på mig.
"NEJ!"
Min illusion skrek.
"Edward, titta på mig!"
Snart. Om du och Carlisle har rätt, trots allt, så träffas vi snart, älskling. Jag lovar.
Jag log. På ett eller annat sätt, skulle det vara över väldigt snart.
Jag älskar dig, Bella. Det har jag alltid gjort och jag kommer alltid att göra det. Förlåt mig.
Med Bellas underbara och änglalika ansikte, föralltid inbränt i förgrunden i mitt huvud, tog jag ytterliggare ett steg framåt. Ett steg till och mörkret och eld hann ikapp mig,
Bakom mina ögonlock kunde jag se att solen hade blivit utplånad. Elden brann överallt i min kropp, när min angripare tog hand om mig med överraskande mildhet. Jag var inte långt ifrån döden nu. Den frossande värmen från lågorna slickade min kropp, medan jag väntade på freden jag skulle känna när jag försvann från jordens yta. Angriparens armar var förvånansvärt varma och mjuka. Och jag gillade den värmen. Alldeles för mycket. Lågorna i min hals hade även dem väckts till liv.
Min hals..
Ahhhh..
Hur länge har jag varit okänslig för min törst? Nu, i mitt sista ögonblick, svärmade mina sinnen tillbaka till mig och gav mig en sista önskan, medan jag smakade den saftiga doften av freesia på min tunga. Min hals kändes torr av törst, min munn vattnades med gift, men jag stod kvar. Jag ville njuta av det här. En sista gång.
Mjuka armar, varm hud och en söt doft olik alla andra jag någonsin hade haft lyckan att komma över. Den sötaste doft jag någonsin haft styrkan att hålla inne i hela min existens. Det kan bara betyda en sak.
Bella.
Bella.
Åh, Gud. Bella!
Var det här ett misstag? Hade Gud svarat på min önskan - att träffa Bella en sista gång innan jag sänks ner till de brinnande groparna i helvetet?
Jag brydde mig inte. Jag visste bara att jag skulle ta ut så mycket av den här stunden som möjligt. Elden brann fortfarande under mina händer, men det kändes inte som jag hade föreställt mig. Det kändes mjukare.
Mycket långsamt öppnade jag mina ögon, för att inte skingra den härliga bilden jag visste att jag skulle se framför mig.
Det var inte längre bara en illusion, flickan som stod framför mig var änglalik. Jag tog in allting om henne, innan jag la armarna ännu hårdare runt hennes kropp. Men jag kunde inte slita mina ögon från miraklet i mina armar.
Hennes hår blåstes bakåt i den hårda vinden, och hennes läppar såg nariga ut. Hennes kinder var röda och flammiga, insmorda med spår från tårar som var glänsande våta mot hennes vackra hud. Hennes ögon var stora och blodsprängda. Hennes huvud skakade på hennes späda axlar och hennes tunna kropp var iskallt blöt och gungade mot min egen, när hon höll fast i mig, frossande och flämtande efter luft.
Om det vore möjligt, såg hon mer utsökt ut än jag någonsin hade sett henne förr.
"Fantastiskt", sa jag förvånat, "Carlisle hade rätt"
Hennes munn öppnades och stängdes med snabba ord från hennes läppar, och jag lyssnade med vördnad efter ljudet av hennes röst.
Det fanns inga tårar. Det fanns inga andra hjärtan som slog förutom min ängels. Jag var fortfarande hård som sten, jag dras fortfarande oundvikligen till hennes blod och jag kunde fortfarande inte hålla om Bella så hårt som jag egentligen hade velat göra.
Men det är fortfarande perfekt. Himmelskt.
För det var vi. Jag och Bella, i våran egna bubbla. Inga tankar, inga beklagelser, ingen rädsla. Bellas varma armar höll om mig ytterliggare en gång. Himlens svaga portar öppnades för mig och jag gick frivilligt in i himmelriket.
När skulle den här stunden ta slut? Skulle jag skickas till helvetet nu? Skulle jag få en sista chans att kyssa henne hejdå innan jag skickades till mitt öde?
Vem som än kom för att hämta mig, skulle jag slåss mot. Jag ville tillbringa så mycket tid som möjligt i Bellas armar innan jag skulle dras ner från himmelriket. Jag skulle hålla fast vid henne så hårt jag kunde, så länge jag kunde. Bella var min styrka nu.
Hon flämtade efter syre, och höll sig fast vid mig som om hon ville att jag skulle stanna. Jag hörde hennes melodiska hjärtslag när hennes hjärta dunkade mot mitt bröst. Jag kände varenda centimeter av hennes kropp anpassa sig perfekt efter min.
Ja, det här var definitivt himlen. Volturi hade gjort sitt jobb. Jag var död. Jag var äntligen fri. Smärtan efter Bellas död var borta, precis som jag hade hoppats att den skulle vara. Och nu, med Bella här, kände jag konstiga, men svagt välbekanta känslor inom mig. Jag kände hur giftet for genom min kropp. Jag hade inte trott att döden skulle kännas så upplyftande. Så levande.
Jag smekte sakta hennes kind med mitt bleka finger, fortfarande i vördnad vid elden som brinner under min hand. Bellas kropp kändes extra levande, vilket var ett bevis på hennes lycksaliga närvaro. Detta var verkligen min himmel, trots allt. Hon borde leva. Det var det bästa för henne. Hennes kropp darrade under min, men den var varm. Jag hoppas Gud förlåter mig, för jag vill vara med henne. I denna ändlösa stund, var längtan efter hennes kropp så mycket starkare än den längtan jag någonsin känt för hennes blod.
Nej, jag skulle aldrig ens kunna överväga att ta det ifrån henne. Hennes blod - som varit den enda doft som någonsin kunnat haft någon makt över mina instinkter, var nu bara det - en doft. Den var fortfarande lika stark, men den var ovanligt lätt att undvika. Hennes liv var viktigast av allt nu, för det finns en verklig möjlighet att det kommer sluta pumpas runt i hennes kropp nu. Det finns en möjlighet att Bella dör.
Jag kämpade efter den luften jag inte behövde, men som får mig flämta till av suget efter hennes berusande blod. Jag ville ha henne nu, i denna stund mer än jag någonsin velat ha henne förr. Jag ville ha hennes kropp och.. själ. Men skulle himlen ge mig det?
Var det här ens himlen? Det måste det vara. Min önskan har blivit sann iallafall.
"Jag kan inte fatta hur snabbt det gick. Jag kände ingenting"
Det hade inte funnits någon smärta i branden som hade släckt mitt liv, bara glädje vid tanken på Bellas brinnande varma armars hälsning till mig i mitt liv efter detta.
"De är väldigt duktiga"
Jag borrade in mitt ansikte i hennes vackra lockar och andades in hennes doft. Ahhh. Jordgubbar och freesia, den underbara doften av det rika vinet som var hennes blod. Jag drack törstigt av hennes doft. Hur kan jag ha överlevt sju månader utan detta? Utan att hålla om henne och se in i hennes vackra bruna ögon? Utan att se hennes ansikte som var så lättläst med sina absurda uttryck.. För första gången hade mitt vampyr minne svikit mig. Inget minne hade varit så starkt som det här, inte en enda gång som jag har sett henne i mina tankar under de här sju månaderna har jag sett henne såhär tydligt.
"Fast döden sugit ut din andas honung, så har han intet mot din fägring mäktat"
Åh, Bella. Bella. Din skönhet kan aldrig blekna. Aldrig i livet, inte ens i döden. Det är inte jag som var evig, nej. Det är Bella som alltid skulle skina, i både solljus och på nätterna.
Din skönhet, din kropp, ditt blod. Allt var som förut, allt var precis så utsökt som jag kom ihåg. Om det vore möjligt så överglänste hon till och med mina minnen. Men det var väntat. Hon är verkligen änglalik nu.
Trots min nyfunna kontroll över monstret inom mig, sjöng hennes blod fortfarande för mig, vilket jag tyckte var ironiskt. Även om det var stilla och kallt skulle Bellas blod inte kunna konkurreras av någon annans.
"Du doftar precis som vanligt"
Jag log.
"Så det här kanske är helvetet. Men det spelar ingen roll, jag tar det"
Jag suckade och njöt av lyckan jag kände medan jag lindade mina armar ännu hårdare runt hennes kropp.
Hur kunde jag någonsin ha tänkt mig en framtid utan henne? Hur kunde jag någonsin övervägt hennes död? Jag visste att en sådan underbar varelse inte kunde leva föralltid, men att jag skulle vara den som skulle ta ifrån henne sitt liv.. Det var otänktbart. Men om evigheten någonsin var gjort för någon, var den gjort för Bella.
Bella avbröt plötsligt mina lyckliga funderingar med sin underbara röst.
"Jag är inte död"
Jag lyssnade uppmärksamt till ljudet av varje stavelse.
"Och inte du heller. Snälla Edward, vi måste flytta på oss. De kan inte vara långt borta"
Ahh. En sådan röst kunde bara tillhöra en ängel.
Men.. vänta. Vad sa hon?!
"Vad sa du?"
En rysning bröt sig in genom värmen i mitt bröst.
"Vi är inte döda, inte än! Men vi måste flytta på oss innan Volturi-"
Volturi.
Inte döda.
Inte än.
Volturi.
Det var precis som om en glödlampa precis hade slagits på i mitt huvud. Varje lycklig otydlig tanke var nu olycksbådande klar för mig.
Bella lever fortfarande. Jag lever fortfarande. Volturi lever verkligen fortfarande. Och de var här.
De var med oss här i Volterra. Den sanningen gick inte att undvika.
Allt detta inträffade för mig på mindre än en sekund. Jag slet mina ögon ifrån henne, och tittade mig omkring. På gatorna pladdrade barn, klockan fortsatte klinga ovanför våra huvuden. Och där, inne i gränden, stod två skugglika varelser med onda tankar och iakttog vår återförening.
Jag drog bort henne ifrån dem innan hon hann avsluta sin mening, och pressade hennes kropp mot väggen bakom mig. Jag skulle slåss för henne ännu en gång. Jag skulle skydda henne från det onda som min kärlek hade tillfogat hennes liv.
Jag vände mig om en gång för att möta våra fiender. Jag såg dem tydligare nu. Deras onda tankar var glada, deras breda leenden hotfulla.
Nej, det här var inte himlen. Det här var Volterra. Detta är en fästning för död och en stad för girighet, med ett skydd av en ofattbar makt.
Och jag hade fört Bella rakt ner i deras fälla.
Det här var mitt helvete.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MonsterBunny - 24 okt 09 - 15:28- Betyg:  | Kommentaren under mig:
Alltså, han var ju sjuk av sorg. Han hade talat in sig själv att Bella var död. Han var inte korkad, bara väldigt bestämd över att träffa Bella igen.
Han trodde ju att han hade dött.
Väldigt bra skrivet. | | jerra - 17 okt 09 - 18:17- Betyg: | | Superb. Men Edward framstår väldigt korkad... | | Joseephineh - 27 sep 09 - 13:24- Betyg: | aaaooooowiiiii !! :D:D:D
jääättebraaaaaaaaa !! :D<3 | | kiww - 25 sep 09 - 23:09- Betyg: | | Oh, den här var bra :) Najs att du översatte den. | | Sandra353 - 25 sep 09 - 23:03- Betyg: | | h vså bra, oh va ba du översätt Evelina. Jaag hyar ing ord. Hälsa o9ch tacka ^^ |
|
|
|
