Det löser sig Olivia [del 4] |
"Sjukhuset?" frågade jag förvånat. Vad skulle vi göra där, och varför?
"Ja, med en gång!"
"Vänta då, jag ska bara byta." Jag reste mig upp och började gå mot trappen.
"Nej, vi hinner inte!"
"Men ...!" började jag protestera när Erik tog tag i min arm. Jag tittade ner på mina kläder; ett par mörkblå träningsbyxor, en lila och en gul strumpa och ett svart, tight brottarlinne.
"Ta på dig skorna och en tröja," beodrade Erik medan han gjorde samma sak. Så jag tog på mig mina slitna skatarskor och snodde Eriks alldeles förstora (för mig), mörkgrå munktröja med luva och drog den över huvudet.
Vi gick ut till bilen (dom verkade ändå ha åkt i samma bil tillslut) och körde iväg.
Det tog oss en halvtimme in till stan', och ytterligare en kvart till sjukhuset.
Vi gick in och visades till akuten, ett ställe där jag bara varit en gång tidigare i mitt sextonåriga liv; när jag ramlade och tuppade av när jag var sju år.
"Vad är det frågan om?" frågade jag och tittade på sjuksköterskan som följde oss.
"Öh ... jo, där är såhär ..." hon tvekade.
"Snälla säg, vad har hänt?" frågade Erik. Sjuksköterskan var ung, hon verkade precis ha börjat jobba här.
"Era föreldrar ... dom har krockat," stammade hon.
"Okej, vi frågar någon annan om mer senare," svarade Erik sammanbitet.
Vi möttes av en äldre man vid dinsken på akuten.
Den yngre sjuksköterskan verkade lättad över att kunna lämna oss till någon mer erfaren.
Vi la upp vårt ärende.
"Syskonen Sjöborg, alltså, jag heter Albert Eriksson." Han tittade på oss. Jag insåg att vi måste vara en knepig syn tillsammans, jag, lite och smal som ett snöre, i en tröja där ärmarna hängde långt nedanför fingertopparna, Erik, lång, muskulös, i en t-shirt och en jeans jacka, vi var helt enkelt våra motsatser.
"Mamma, pappa, vadå krockat?" frågade jag nervöst.
"Dom har blivit på körda av en lastbil," svarade den gamle doktorn.
"Va?" flämtade jag och Erik i kör.
"Men ... nej!" jag stirrade på honom och kände Eriks starka arm om mina axlar, och jag visste på en gång att det var lika mycket för mig som att han behövde en tröstande arm. Jag la min arm runt hans midja och tryckte mig intill honom.
"Vi borde sätta oss ner." Albert Eriksson, verkade vara en av dom som ofta fick förklara dödsdommar för nära och kära.
"Du ljuger!" väste jag mellan tänderna.
"Jag är rädd att fallet inte är så." Han tittade medlidsamt på mig, och när jag tittade upp i hans grå ögon for plötsligt en mening genom huvudet: "Visst, om flaskera får vara deras huven."
Jag hade velat skjuta deras huvuden för bara några timmar sen, och nu var dom död?
Nej, det stämde inte, det här var något sjukt skämt.
Vänta nu, vadå döda? Hur kunde jag veta det? Jag kände det på mig.
"När?" Erik han före.
"För cirka en timme sen, på E-18."
"Hur mår dom?" frågade jag andlöst.
Vi var framme vid en dörr. Albert öppnade, gick in och visade att vi kunde sätta oss på två trästolar med tyg dynor.
Vi satte oss innan han fortsatte.
"Jag är så ledsen, men det fanns verkligen ingenting vi kunde göra. Jag vet att folk säger så hela tiden, men vi försökte verkligen rädda deras liv, men med den krocken ... det gick helt enkelt inte."
Jag hade haft rätt.
Mina trots allt älskade föräldrar var döda.
|
| Kommentarer | | Livija - 26 sep 09 - 11:31 | | "Föreldrar" stavar "Föräldrar". |
|
|
|
