En nattens varelse |
En nattens varelse
Långt in i skogen
i den elfte timmens slag
vaknar varelser up
och en av de varelserna är jag
Förvandlad till vad ni gjorde mig
och med en dröm
om att en dag få komma tillbaka
Till Dig…
Av: Jenny Rodewald 8 december-08 klart; 8 Maj-09
Kapitel 1; En nattens varelse
Solen hade precis gått ner och lagt sina sista trålar till ro. Vinden hade svalnat och nu fanns det inget ljus utom det blåaktiga månljuset från månskäran som trängde in mellan trädens täta spjälor. Nattdaggen låg kall och klar över det mörkgröna gräset och blänkte fint i månljusets sken. När den elfte timmen slår vaknar nattens varelser, nattens djur ur sina djupa dvalor som de sover i under dagen. Ugglan vaknar upp och sträcker ut sina vingar än en gång för att känna vinden segla och lyfta upp honom från markens kyla. Upp från alla synder och bekymmer som finns på marken, han svävar förbi dem så obekymersamt och fri. Hans syn gör att han ser det ingen annan människa någon gång skulle kunna se. Han ser oss, mig. Vargflocken vaknar och ylar på jakt efter ett byte. De små gnagarna kommer ut från sina gömmställen lite här och var för att leta reda på mat. Mer troligen är det att de själva blir mat åt ugglan. Rådjuren vågar sig ut på ängar för att beta i den svala sommarnatten och blir ett lätt byte för den starka vargflocken. Djur äter varandra för att överlava, ett så kallat kretslopp. Ett nattens kretslopp som ingen kan se. Natten ser tyst ut men den är full av liv. Men ingen lägger märke till det. Ingen kan se oss. Nattens varelser. Jag är en av dem. Nattens djur, en nattens varelse. Jag, liksom de andra, tar skydd under dagen från solens starka sken och flyr in i skuggorna. Där trivs vi. Jag och de andra i min flock. Min flock och alla andra av nattens djur och varelser. Endast när solen har gått i ro och mörkret kommer krypande liksom den mystiska midnattsdimman smyger sig försiktigt fram, öppnar vi våra ögon och vaknar till liv igen, hungriga, törstiga. Blodtörstiga. Men det är bara jag som är förtvivlad. Det är bara jag som vaknar med ett så stort förtvivel av att känna sig tom. För jag vill ha någonting. Någonting som jag aldrig kan få. Jag känner någonting som jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna. Något som jag egentligen inte är ämnad att känna, en känsla som inte är menade åt de som är skapta att ta liv. Men den finns inom mig. Fortfarande.
Länge har jag undrat vad den gjort där. Varför och hur. Men inga svar. Bara frågor. Jag vill ha svar på frågor som aldrig har ställts förut. Förbannelsen av att ha medvetande om känslan är att man inte får frid. Det går inte en dag då jag inte tänker på det här. Det finns ingen ro.
Så en natt i den elfte timmens slag, som alla andra nätter före denna, vaknade vi alla. Jag gav mig iväg som vanligt till den lilla skogsgläntan där jag står varje natt för att titta på honom. Han. Han som gör frågorna men ger mig inga svar. Jag steg upp ur min kista och satte fötterna, ner i den våta kalla nattdaggen som speglade månskärans sken. Jag sträckte på min kropp. Den var stel efter att ha legat i en kista hela dagen. Jag gick över sten och över barrstigar. Jag kände hur barren stack in i mina vita fötter, men ingen smärta kände jag. Ingen som är jämförbar med den som jag känner just nu. Mina ben bar mig till stenen vid skogsgläntan där jag alltid sitter och tittar på honom. Hur han ligger där i sin säng och inte har den minsta aning om att jag tittar på honom. Jag. En vampyr. En nattens varelse. Ser han somna i sin säng. Där jag en gång låg tillsammans med honom. Innan jag blev det här. Som jag är nu. En tår föll sakta ner för min kind när minnena än en gång kom tillbaka till mig. De underbara sommarkvällarna med fantastiska solnedgångar som vi stog på hans balkong, tätt ihop, och bara tittade på himmelens spel. De kalla vinternätterna när vi låg tätt tätt under täcket för att värma oss. Inte för att vi inte annars låg tätt ihop, men ändå. De fina höstdagarna som fick löven att falla. Eller på våren när vintern än en gång flyr och släpper fram solen. Att uppleva vårsolen med någon man älskar, att få se knoppar och blommor åter få liv igen tillsammans med någon man håller av så otroligt mycket. När han tittade mig i ögonen och sa att han älskade mig över allt annat på jorden. När han höll om mig när jag behövde gråta och prata när ingen annan fanns där. Hur mycket jag älskade honom. Jag älskar honom fortfarande. Men jag kan inte gå tillbaka till honom och mitt hjärta värker så! Sorg sorg sorg. Smärta smärta smärta. Saknad. Saknar dig! Mer och mer tårar föll ner för mina kinder i den kalla natten och blev till is på den kalla backen. Varje gång jag ser honom känner jag smärtan komma smygande och sedan värkande. Så otroligt ont gör det! Gud vad jag saknar honom… att känna hans trygga armar runt mig. Där…i hans armar… var den enda platsen på jorden då jag var riktigt trygg, där var den enda platsen där jag visste att inget kunde hända mig. Som han måste ha gråtit när han fick reda på att jag dog. Jag vet inte om han vet att jag blev vampyr. Och lika bra är det kanske…Älskling, jag älskar dig fortfarande…jag tänker på dig varje dag, och jag kommer föralltid att komma ihåg dig. Men kommer du ihåg mig? Det hände för ett halvår sedan, men du har kanske redan glömt? Glömt mig för en annan…en annan. Orden gjorde ont. Höll han om sina starka trygga armar runt någon annan precis som han gjorde på mig? Tittade han på någon annan med samma blick som han en gång tittade på mig med? Fan så ont det gjorde!..smärta…tårar… Allt jag vill är bara att komma tillbaka till dig och få kyssa, hålla om dig, finnas där för dig precis som jag brukade göra. Och precis som du brukade göra för mig. Jag ser att han rör sig i sin säng där inne i sitt rum. Och tillslut så sätter han sig upp. Han kanske inte kan sova? Klockan var nu 02.28 och han öppnade sin balkong dörr och gick ut på balkongen i den tysta natten. Jag satt kvar på min sten dold i mörkret, andades tyst, och tittade på honom. Jag kunde känna hans lukt… som jag saknade den. Jag saknar dig. Han hade bara mjukisbyxor på sig och hans mycket vältränade överkropp speglade sig så underbart fint i månens blåaktiga sken. Han tittade granskande upp mot månen och sedan in mot skogen med en sökande blick. Jag satt orörlig. Min andedräkt blev till vit rök i frostnatten, och jag undrande vad det var han letade efter med sin blick. Han tittade fortfarande, med sina underbart fina gröna ögon. Så började han prata med sig själv, och jag lyssnade.
” det har gått ett halvår, men jag kan fortfarande inte sova utan dig. Ett halvår, men jag kan fortfarande inte leva utan dig. Jag vet att vampyrerna tog dig, men jag vet inte vart de har fört dig. Jen min älskling vart du än är så hoppas jag att du en dag kan komma tillbaka till mig.”
Nu började hans röst darra och ögonen att glittras.
”jag saknar dig så, kom tillbaka till mig!”
Han satte sig ner med balkongräcket mot ryggen och begravde huvudet i sina händer.
Han hade inte glömt mig. Han saknar mig fortfarande, han älskar mig fortfarande! En klump lättade lite från hjärtat. Jag ville gå fram till honom och trösta honom som jag gjort så många gången innan när han behövde tröstas. Men jag kunde inte. Jag fick inte. För de andra kom och hämtade mig. De andra vampyrerna. De brydde sig inte om varför jag satt på stenen med tårar fallande nerför kinderna. Det var dags. Det var dags att äta. När vi kom fram till gläntan där vi höll till var det mycket kadaver kvar, men en liten del av människan var fortfarande blodfylld. Jag böjde mig ner för att plocka upp den lösa armen och bet tag. Huggtänderna trängde sig in i huden som en ovälkommen gäst och slet upp den så att blodet började rinna och jag kunde suga i mig det. Den bittra smaken av blod. Hungern tillfredsställd. Men hjärtat var fortfarande krossat. Längtan efter Andre var fortfarande olidligt stor, lika så den kalla smärtan. Men nu var natten slut och en ny morgon skulle snart gry. Undan med skuggor som döljer oss och fram med solsken som ger liv. Vi drog oss djupt in i skogen, dit inget solsken någonsin når. Och där sover vi tills nästa natt. När det än en gång är dags för nattens varelser att träda fram.
Kapitel 2; Jag saknar dig
Jag kände hur solens strålar lyste på mig och jag kunde känna värmen från dem. Men ändå. Hur många solstrålar som helst skulle kunna skina på mig men de skulle inte kunna ge samma värme som du en gång gav mig Jen. Jag saknar dig. Varför skulle det just hända dig!? Min underbara stackars lilla Jen, som om du inte varit med om tillräkligt redan? Jag minns hur du kom gråtande hem till mig och kastade dig i mina armar tack vare de andra idioterna i skolan som inte ville sluta hacka på dig. Inte ville sluta kalla dig kränkande ord och inte sluta stirra, viska och skratta bakom din rygg. Varje dag var ett helvette som du var tvungen att leva i och till sist så visste du inte vart du skulle ta vägen eller vad du skulle göra. Men minns också hur jag hjälpte dig. Jag åkte med dig till skolan och tog hand om dem. Det hjälpte. Jag minns hur glad du var, men också vad det hade kostat dig. De fem åren av mobbing som du utstog. Sju stycken ärr på din handled som du var så ledsen över. Men jag hjälpte dig och du klarade dig igenom det svarta. Ut till ljuset. Men nu finns du inte här längre. De andra tog dig och jag vet inte ens säkert längre om du lever. Jag kan alltid hoppas, men för var dag som går och du inte har kommit tillbaka blir hoppet minde och mindre. Men jag lovar jag kommer inte träffa någon annan, för mig är det bara du. Och om du aldrig kommer tillbaka så blir jag ensam i hela mitt liv. Mitt hjärta ger jag inte bort till vem som helst och det är bara du som kommer att ha det. Bara du min underbara Jen. Om du är vampyr, kommer du ens ihåg mig? Älskar du mig fortfarande? Har du en annan?... Nej, snälla Jen ha inte en annan, jag finns ju fortfarande här! Snälla… tårar, så väl jag kände igen smärtan när tårarna kom. Isande kyla kröp längs min kropp och fastän det var en varm och solig höstdag så kändes det kallt och…ensamt… Dags att gå upp ur sängen och låtsas som att allt är bra. Upp ur sängen och möta dagen. Men alltid så längtar jag till kvällen. När natten och lugnet lägger sig och jag kan gå ut på balkongen igen. För när jag står där ute får jag liksom en konstig känsla. Som att jag är bevakad av någon inifrån skogen. Jag har inte hört något men det känns som om någon eller något är ovanligt mycket närvarande. Men det kanske bara är inbillning. Dagen passerade fort förbi och inget speciellt hände.
Kapitel 3; Rädd för det du älskar mest?
Solen sjunker. Skuggor stiger. Mörkret anfaller. Natten är här.
Som vaknad ur en sekellång dvala öppnade jag ögonen för att se mörkret. Jag lade min hand mot locket på kistan och öppnade den. Min tunna hand mot kistans kalla och tunga trä. Locket föll ljudlöst till marken och jag slängde mina tunna ben över kanten. Ingen annan hade vaknat än, och det var kanske lika bra det. Så att ingen skulle ställa frågor på vart jag skulle… och varför. Varför jag varje natt smiter iväg till gläntan. Lika bra att de höll sig utanför. Jag tassade fort iväg till gläntan och till stenen. Jag halvsprang på mina bara fötter, fort och ljudlöst som om jag nästan inte nuddade marken. Jag såg stenen som var upplyst av månskenet. Jag kunde inte vänta tills jag fick se honom igen. Undra vad han hade att säga idag? Jag fick plötslig panik när jag såg att Andre redan var ute på balkongen, och tittade åt mitt håll! ett steg till så var jag upplyst av månen men han kan ha sett mig ändå! Fort och tvärt slängde jag mig in i skuggan av en gran och stog blick stilla. Jag andades fort och tanken for runt i huvudet på mig.. har han sett mig? Eller han jag undan?.. Jag stog stilla och lyssnade…
”Jen??”
Fan! Han hade sett mig! Vad ska jag göra nu!?
”JEN!?”
Han ropade igen. Jag hörde en duns.. Han hade hoppat ner från balkongen och var på väg mot mig! Vad skulle jag göra!? Stel av rädsla stog jag fortfarande bakom granen. Nu hörde jag honom igen, stående bara en och en halv meter från den gran som jag stog gömd bakom. Jag stog tätt tryckt mot stammen och grenarnas täta ris gömde mig.
”Jen, är det du?”
En tår föll ner för hans kind.
”Jen snälla säg att det är du..?”
Tårar föll nu också ner för mina kinder och med handen för munnen hindrade jag mig att låta när jag brast i en hysterisk gråt. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde inte andas. Jag sneglade lite och tittade på honom. Nu stog han närmare mig än vad han hade gjort på ett halvår. Min älskade, snälla gå! Jag klarar inte att stå här utan att säga något! Snälla gå! Jag började darra i både händer och ben vilket gjorde det svårt att stå upp. Snälla lämna mig! Tänkte jag. Men mitt hjärta skrek tvärt om. Kom tillbaka till mig! Han stog där fortfarande, tittade och lyssnade. Efter mig. Men så plötsligt ändrades hans ansiktsuttryck till något mycket allvarligare, och kanske inte så lika tillmötesgående som det hade vart innan.
”Jen. Om det är du som är här nu så är jag säker på att du hör mig nu också. Så lyssna på mig nu.”
Jag lyssnade mer än vad jag någon gång i hela mitt liv gjort innan.
”Imorgon kväll vid den här tiden, det vill säga ungefär klockan 01.00 så möts vi här. Om du inte kommer eller om du redan är….död…”
Ordet tycktes vara svårt att få fram, inget trevligt ord att nämna i samband med den man älskar.
”…Så om vi inte ses vid den här gläntan imorgon natt, så tar jag förgivet att du är död. Eller att du inte vill ha mig mer. För möts vi inte då så kommer jag inte längre att gå ut på balkongen mer och leta med min blick efter dig, och att det inte längre är någon idé att hoppas att du någon gång kommer tillbaka till mig.”
Nu rann det tårar ner för hans kinder, och mina med. Mina händer och ben hade slutat darra.
”Så imorgon natt klockan 01.00.”
Sedan vände han sig om och gick. Jag stog kvar, fortfarande chockad över vad jag precis hade hört. Mitt huvud ville inte sluta snurra och miljoner tankar flög igenom mitt medvetande. Vad skulle jag göra? Skulle jag verkligen våga? Åh, mitt hjärta värkte, jag ville ju verkligen! Men tänk om han ser mig och i rädsla springer ifrån mig vid åsynen av att jag blivit en vampyr? Ska jag?? Försiktigt smög jag fram ur granen för att se honom klättra upp för en av balkongens pelare. Han stannade till men vände sig inte om. Kanske kände han min närvaro, men stog fast med vad han hade sagt i skogen. Han tog sin hand på handtaget och öppnade dörren försiktigt och gick och lade sig i sin stora, mjuka säng. Sedan släckte han ljuset, och jag kunde inte se honom något mer. Jag åt inget den kvällen. Jag sa inget. Bara var i min egen värld. Tänkte, funderade. Tills jag hörde morgonfåglarna kvittra och mörkret dra sig tillbaka. Nu var det dag, en tid då sådana som jag inte ska vara framme. In i kistan varmt och tryggt, här sover jag tills nästa natt, tills nästa dag är slut och midnattsdimman en gång lagts.
Kapitel 4; Kärlek åter på grund av hjärtan som gråter
Aj! Jag vaknade med ett ryck. Vad var det som gjorde så ont!? Vänta… det är bara mitt hjärta. Men vad är det med mitt hjärta då? Det slår ovanligt fort…Jag är så nervös! Inatt händer det. Inatt kommer det att ske. Vad kommer hända? Jag vågar inte ens gå upp ur kistan. Men det är ju ett måste om jag ska kunna träffa honom igen. Hand mot lock. Knuff. Frisk, kall luft strömmar in och jag slänger åter igen mina ben över kistkanten. Jag tittar om de andra har vaknat än, men än en gång är jag först upp. Snabbt och lätt löper mina ben över den mjuka skogsmossan, över stenar, över barrbelagda stigar. Men det är inte därför mitt hjärta slår ovanligt fort eller hårt. När jag börjar närma mig saktar jag av och går försiktigt så att jag inte ska trampa på en torr gren eller något. Jag håller mig i skuggorna jag får av träden och håller hela tiden utkik. Tvärt stannar jag, för där är han. Sittande på den sten där jag brukade sitta och kolla på honom. Han sitter där och väntar på mig. Ett steg till och skuggan skyddar mig inte längre, han kommer att se mig, ta mig i sina armar och allt kommer bli bra igen. Så varför tar jag inte det steget? Varför är mina ben fastfrusta och min kropp stel av skräck? Han sitter där och tittar sökande in mot skogen. Jag blundar och andas djupt. Ok. Det är nu det gäller. Ett litet försiktigt steg mot honom. Han sitter rakt framför mig, men tittar just nu åt vänster. Min fot är ute ur skuggan, snart mitt ben också. Då. Då tittar han rakt mot mig och jag tvärstannar. Han reser sig upp och säger:
”Jen!?”
Jag fattar mod och tar det sista steget ut ur skuggan, men jag vågar inte se på honom. Jag vågar inte se honom i ögonen när han ser att jag är vampyr. Jag orkar inte se honom så ledsen eller besviken på mig. Nej, hellre tittar jag ner i mossan.
”Vågar du inte ens titta på mig?”
Frågar han med den mest sammetslena röst som bara han har. Åh, älskling det klart jag vill titta på dig. Tårar började rinna ner för mina kinder, nej inte rann, snarare strömmade. Kalla tårar strömmade ner för mina kinder. Jag lyfte upp min blick. Upp mot hans underbara ögon. Och jag såg honom. Och nej, han var inte rädd, han var inte besviken. Hans ögon var glansiga och han var precis den som jag kommer ihåg att han var. Han röst darrade:
”Jen, det är verkligen du! Är du rädd för mig? Jag kommer aldrig att göra dig något, snälla Jen, jag vill bara ha dig i mina armar igen snälla!”
Nu grät han och kunde inte prata mer. Jag ville hålla om honom så som jag alltig hade gjort när han var ledsen. Vad var det som hindrade mig? Försiktigt tog jag ett sakta steg mot honom och jag var väl kanske en decimeter från hans kropp nu. Sakta, sakta tog jag hans hand i min. Han tittade mig rakt i ögonen och frågade:
”Underbara Jen, älskar du mig fortfarande?”
Nu kunde jag inte hålla mig längre och jag bårjade gråta. Han tog sina starka armar runt mig och tryckte sin kropp emot mig. Jag svarade:
” Det klart jag älskar dig!!”
Då hörde jag honom också börja gråta, vilket naturligt vis inte gjorde att jag grät mindre. Vi hade hittat varandra igen och tänkte aldrig släppa varandra, någonsin! Min trygga platts på jorden är tillbaka, i dina armar. Du, som jag helt och hållet litar på, du den enda jag litar på. Du den jag vet som aldrig kommer att lämna mig är här nu. Tillbaka hos mig. En pusselbit som har fattats i mitt pussel skapad av mitt liv. Han tog upp huvudet från min axel och tittade på mig, och jag på honom. Han tog sin ena hand och torkade mina tårar. Undra om han visste… Vet han att jag är vampyr?
”Jen?”
”Ja”
”Du är vampyr eller hur?”
Jag tittade ner och svarade ett mycket tyst:
”ja…”
”Jen, det gör inget! Jag har dig igen och det är det enda som spelar någon roll! Jag har saknat dig så otroligt mycket! Jag trodde att du var död, att jag aldrig skulle få se dig mer, men nu har jag dig och jag lovar, jag släpper dig aldrig! Du kan vara vad som helst, men du är fortfarande min Jen. Du är fortfarande den Jen som jag älskar.”
”Hur kan du veta det?”
”Jag ser det. I dina ögon, dom har inte förändrats alls. Så jag kan se, det är fortfarande du.”
Nu. Nu bröt jag ihop. Den värsta fruktan jag kunde föreställa mig var att han skulle vara rädd för mig eller skita i mig bara för att jag var vampyr, och så tar han emot mig med öppna armar. En sådan lättnad jag aldrig känt förut, kände jag i mitt hjärta. Han älskade mig fortfarande! Jag kramade om honom så hårt jag på något vis kunde och han gjorde det samma mot mig. Han frågade:
”Jen, hur är det egentligen?”
”jag var så rädd…”
”för vad?”
” Att du skulle vara någon annan. Eller att du skulle ha hittat någon annan. Eller att du skulle bli rädd för mig för att jag var vampyr. Eller.
”shh! Jen… Vi är ju här nu eller hur? Vi är tillsammans nu och det är det som betyder något”
Han hade rätt. Vi var äntligen tillsammans igen och inget annat spelade någon roll! Han tittade på mig med ömma ögon och frågade:
”så Jen, vill…vill du komma tillbaka till mig?”
Fortfarande gråtande svara jag:
”Älskling, jag lämnade dig aldrig!”
Han kramade om mig hårt igen och jag honom. Sedan släppte han taget lite och tittade mig i ögonen. Böjde sig lite framåt. Jag med. Fortfarande tittande i varandras ögon. Närmare och närmare. Tills vi slöt våra ögon och läpparna möttes. Sakta, försiktigt. Men det var då det hände. Jag kände något. Som jag inte hade känt på ett bra tag. Nu, jag visste vad skillnaden var. Jag fick puls! Jag fick en hjärtrytm! Jag blev varm och kände för första gången kylan i natten. Jag kände hur kall mossan var som jag stog på. Jag kände hans värme från hans kropp när han stog där och höll mig hårt i sina armar. Jag kände mig så…just det! Levande! När vi hade slutat kyssas kollade han på mig igen. Han sa:
”Jen! Ditt ansikte…det är inte…vitt längre…du är inte kall som en vampyr längre!”
Jag kände efter. Nej, mina tänder var inte kvar! Kan det vara möjligt!? Jag tittade på Andre igen och han tittade tillbaka. Han sade:
” När det är som kallast behöver man lite värme fastän man kanske erkänner det”
Jag förstog hur han menade. När det känns att man behöver kärlek som minst, det är då man behöver den som mest. Jag var kall, en vampyr i tron om att det inte gick att bota vampyrism, men egentligen var värme, kärlek, det enda jag någonsin hade behövt. Vi stog i varandras armar, och ingen behövde säga det, vi båda förstog, att vi aldrig kommer att skiljas igen. Vi kommer alltid att finnas där för varandra. Alltid!
” Jen?”
” Ja”
”vill du följa med mig hem?”
”det är klart att jag vill!”
”Jag kan inte fatta att du är här med mig igen! Att jag fick en chans till med dig här i livet!”
”Kom nu…jag fryser”
Fråga inte, men det kändes underbart att frysa igen!
”Ja, det är sent, vi får gå och lägga oss”
”Men ska vi inte berätta för dina och mina föräldrar?”
”Imorgon. Men just nu vill jag bara krypa under täcket med den jag älskar mest”
Vi klättrade upp för den ena pelaren till balkongen och gick in. Kröp ner under täcket och sov tillsammans. Nästa morgon kom jag hem till mina föräldrar, och jag träffade Andres föräldrar också. Alla var de utom sig av glädje, och berättelsen vi hade att berätta var näst in till osannolik. Men den hade hänt, den var sann, och de trodde oss. Men ingen av oss går någonsin i närheten av den mörka skogen igen. Vissa nätter när jag inte kan sova så vänder jag min blick in mot den mörka skogen. Jag tittar ut genom fönstret och ibland ser jag dem. Resten av flocken. Resten av dem som är nattens djur. Nattens varelser.
|
|
|
|
