Det finns alltid en väg |
Det finns alltid en väg
Och vid vägen slut
Fanns min fortsättning
Av: Jenny Rodewald börjat den 12 maj -09 klart den 25 september -09
Kapitel ett, från min synvinkel
Imorgon händer samma sak igen. Det slutar som det har gjort så många gånger tidigare. Fem för att vara exakt. Jag är en sådan som ingen vill ha. Jag har bott på barnhem tills jag blev tolv och sedan var det dags för fosterfamiljer. Den ena efter den andra har jag varit hos.
Fem stycken fosterfamiljer och nu orkade den här familjen inte med mig heller. Så imorgon var det samma procedur som vanligt. Dem från barnhemmet kom och hämtade mig, Kurt som var en av personalen på hemmet, pratade med mig varje gång i bilen tillbaka till hemmet om hur viktigt det var för mig att hitta en familj att stanna hos. Som vanligt svarade jag bara mm och ja utan att egentligen lyssna på vad det var han sa. Jag hade hört det där så många gånger nu, men jag kunde klara mig själv. Jag behöver ingen familj inte heller någon att känna mig trygg hos. Människor bara ljuger, bryter löften, sviker och förstör! Herregud så trött jag var på människor. Alla är falska. Jag kommer inte sakna den här familjen. Visst det är en trevlig familj på alla sätt, men ingen förstår mig. Här är alla perfekta. Alla har fina kläder, blont hår med klarblåa ögon, barnen har högsta betyg i alla ämnen, föräldrarna äger och driver ett framgångsrikt företag och de åker på utlandsresa minst tre gånger per år. Och så kommer jag. Slitna mörka jeans, mörkt tovigt hår, en svart för stor t-shirt, en ganska så stor långärmad också som har en dragkedja i mitten. Och ärr, i hjärtat, i mina minnen, i psyket, på handleden. Jag äger också ett par svarta fingervantar som jag har klippt av ”fingrarna” på och en svart sliten väska där det finns minst fem hål i. Men det gör inte mig något för jag äger inte småsaker. Inte pengar, ingen mobil och inte smycken. Bara lite extra kläder som jag har fått från barnhemmet, men de är inte små nog att ramla ut ur hålen. Jag har inte ont av det här för jag har inga minnen från min riktiga familj. Jag har levt på barnhemmet så länge jag kan minnas och jag vet ärligt talat inte hur det är att bo och känna sig trygg i en familj. Men det man inte vet har man ju inte ont av…eller? Jag tog tag i täcket och vände mig om i min stora mjuka säng som jag låg i.
Alla säger det, men jag vet inte om jag vill tro att det är sant. Även fast jag inte vet hur det är att stå någon nära eller hur det är att ha någon nära, så tror jag nog att jag inners inne vill det. Jag vill ha någon att stödja mig emot, och jag vill kunna vara den trygga personen hos någon också. Men jag har aldrig haft det och har aldrig varit det så hur kan jag i sådana fall längta efter det? En del av mig, den delen som täcker mitt yttre, den delen som jag låter alla se, tycker att jag inte behöver familj och det är vad jag låter dem tro också. Att jag är stenhård, orädd, känslokall och så vidare. Men det är jag inte. Jag vet hur det är att känna, jag bara hindrar mig själv från att göra det eftersom smärtan av att inte ha någon att känna sig trygg hos skulle överväldiga mig och jag skulle inte kunna hantera den. Och jag är inte stenhård, hårda ord sårar lika mycket om inte mer, men jag tar itu med den smärtan en annan gång så jag lämnar det i en låda av mitt minne och öppnar den en annan gång, men helst aldrig. I den lådan har jag minnen från barnhemmet där jag blev mobbad, kallad glåpord, kränkande ord, slagen, utstött. Tills jag en dag fick nog. Han som var den värsta mobbaren kom fram till mig när han redan hade vart på mig hela dagarna varje dag den veckan. Tillslut så får man nog. Jag tog grenen som låg på marken jämte mig och slog till honom i bakhuvudet så mycket jag bara orkade. Han tillbringade nästan tre veckor på sjukhus. Men jag blev i alla fall lämnad ifred. Ingen sa att det var jag. De sa bara att han hade ramlat ner från trädet och slagit i huvudet. De var så rädda för mig och den respekten kändes faktiskt bra. Men nackdelen var att jag aldrig fick gråta. Aldrig visa känslor annat än ilska och hat. Aldrig säga hej till någon för då skulle mitt stenhårda ryckte vara slut och de skulle börja mobbingen igen. Det ville jag till varje pris förhindra. Så år efter år var jag den alla var rädda för. Och nu behöver jag inte låtsas längre. Nu är jag sådan. Nu har det tagit över det mesta av mig och det är bara innerst inne som jag fortfarande är jag. För mitt yttre är kallt och inte bryr sig om någon. Mitt inre kommer ingen åt, för det är redan så sårat av hårda ord. Ingen kommer in för alla bara sårar och ju längre in dem är desto ondare gör det. Med andra ord, ingen kommer in längre för det som har hänt är att jag i slutändan bara blir sårad. Men dilemmat. Att innerst inne vill jag ju ha någon att känna mig trygg hos, men hur ska det gå om jag inte kan släppa in någon? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till men jag orkar samtidigt inte bry mig heller. Det är som att vara schizofren, en del av mig vill ha någon att vara nära men den andra delen vill inte för det är den delen av mig som fortfarande kommer ihåg hur ont ord kan göra. Nu ser jag barnhemmet sakta dyka upp bakom kullen och Kurt har inte sagt ett ena ord. Han kanske också har tröttnat på mig? Men jag bryr mig inte. På parker ingen när han har stannat och jag har knäppt upp bältet tar Kurt tag i min arm och trycker ner mig i sätet igen. Han tittar på mig med bestämda ögon och säger
Hur kunde du sumpa en chans att bo hos familjen Stålberg? Dom är ju hur trevliga som helst, du kunde fått två syskon, och de har gott om pengar, och åker på utlandsresa flera gången om året. Hur kan man ärligt talat sumpa en sådan chans!
Jag tittar på honom och tänker att hade pengar varit min lösning på allt så hade jag väl stannat! Men jag orkar inte ta den diskussionen utan jag bara öppnar dörren och går ut ur den röda Volvon. Kurt säger inget mer utan går efter mig in till hemmet. När jag öppnat dörren möts jag av en massa blickar, men när de ser att det ännu en gång är jag så tittar de lika snabbt bort igen. De är väl inte förvånade att se mig komma tillbaka från en fosterfamilj. Jag gick in till mitt rum och stängde dörren. Vi bodde faktiskt i ett fint barnhem där alla över tretton hade egna rum för personalen tyckte att när man är tonåring behövde man ett eget rum, ett eget place liksom, att få vara ifred och tänka. Kurt gick upp till rektorn för att bekräfta att jag hade kommit tillbaka. Jag slängde min väska på sängen men sket i att packa upp. Det var så lite saker där i så det kunde lika gärna ligga kvar där så att jag visste vart jag hade det. Jag satte mig i sängen och lutade mig mot väggen. Jag tittade runt i rummet men ingen nytt hade hänt. Det var fortfarande samma gamla blekbruna tapeter och en grå heltäckningsmatta. Det fanns också ett fönster som blickade ut mot en sjö där vi kunde bada. Fast jag badade aldrig. Såklart så duschade jag och så men aldrig bada ute i en sjö eller i hav. Jag hade varit nära att drunkna innan så allt vatten ute i det fria badade jag inte i. Kurt och rektorn och rektorns assistent kom in i rummet och ställde upp sig på rad och tittade på mig när jag satt där i sängen. Rektorn började med att säga
Har du någon speciell ursäkt för att inte stanna kvar där?
Rektorn liksom rummet hade heller inte förändrats. Hon hade sitt bruna hår uppsatt i en stram hästsvans. Hon hade en brun kavaj med en vit blus under och en brun kjol. Hennes glasögon satt högt upp på näsryggen och hon såg fortfarande lika tråkig ut. Hennes assistent var en blond tjej som hade ungefär ett ton smink utkletat i ansiktet i ett patetiskt försök av att vara ett levande exemplar på barbie. Extremblonderat hår och brunkräm i ansiktet. Men också så otroligt mycket mascara som gjorde att ögonfransarna klumpade ihop på ett komiskt sätt och rosa läppglans. Hon såg ju faktiskt ut som en barbiedocka! Då kom jag och tänkte på vad jag brukade göra med mina dockor som jag hade fått av hemmet. Jag hade dragit av huvudet på den och eldat upp det. Mordiska tankar kom upp i min tankeström, men jag orkade inte planera något nu. Jag tittade åter igen på rektorn och tänkte för mig själv att det är ingen idé att diskutera den frågan med dig för du har lika mycket känslodjup som en ostkaka. Tanken fick mig att små le lite. Då reagerade assistenten och svarade med en besk ton:
Ser du hur hon sitter och flinar åt oss!? Hon är bara en oförskämd unge som tror att hon är bättre än alla andra. Tydligen var hon till och med för fin för familjen Stålberg, förstår ni inte hon spelar bara ett spel med oss! Hon tycker att varenda familj inte duger åt henne!
Mitt leende slocknade och blicken fylldes med hat.
rektorn svarade:
Men Rebecca! Du får inte prata om eleverna sådär.
Hon vände sin blick mot mig och rynkade ögonbrynen.
Men jag tycker nog att du flicka lilla ska kanske sänka dina krav och ta emot första som erbjuds. Att folk har viljan att ta emot en sådan som du ska du vara tacksam för och att du redan har varit hos fem familjer är bara rena turen! Ta nästa familj som kommer och stanna där för du lär inte få en till chans!
Jag satt fortfarande tyst men inne i mig skrek jag. Jag är inte för bra för dem, tro mig det är bäst för dem om jag inte bor där! Och nej, familjen Stålberg var absolut inte för ofina för mig, men de förstog mig inte! I deras värld var allt perfekt men i min värld var och är åt helvette, hur ska jag kunna bo med några som dem!? Men inget sa jag. Jag kände att det sved. Jag kände tårarna börja bränna men jag svalde allt och stoppade det i lådan. Jag lät hatet träda fram, det var mycket enklare så.
Kapitel två, Lådan
Eftermiddagen blev till kväll och kvällen blev tillslut till natt. Timmarna gick men jag kunde inte somna. Jag satt vaken långt efter midnatt och kollade upp på den stora månskäran. Som jag önskade jag hade någon att dela livet med. Alla dess bra sidor såväl som de såliga. Att bry sig om någon och få känslorna besvarade. Tänk vad skönt det hade varit med någon att lita på i alla väder vad som än händer att veta att den personen aldrig skulle svika eller såra mig. Men jag börjar tappa hoppet om att en sådan person finns. Kanske var det bara jag som fantiserade upp en sagovärld och den relationen som jag ville ha kanske bara existerade där. En fantasibild som jag ville och önskade att livet skulle se ut som. Kanske var mina tankar för höga för att existera i denna värld där alla sviker alla. Och min väg genom livet. Den var bara fylld av krokiga svängar, hål, och återvändsgränder. Det kändes som om jag inte åkte ett dugg framåt utan bara återvände till samma ställen hela tiden. Kanske önskade jag att köra av vägen. För att slippa alla jobbiga svängar och besvikelsen av att åka runt och runt i en ändlös färd som bara återvände till samma ställe. Barnhemmet. Tröttheten föll över mig och jag somnade sittandes på golvet. Pyamas hade jag ingen jag sov i mina kläder den här natten.
Tungt och sakta andades jag. Jag sträckte ut min hand för att känna heltäckningsmattan under min handflata. Jag hade somnat på golvet precis under fönstret. Jag tittade upp och istället för en lugn harmonisk månskära så såg jag solen lysa mig starkt i ögonen. Jag kisade och ställde mig sedan upp. Jag hörde fotsteg utanför i korridoren och kollade på klockan jag hade jämte min säng på nattduksbordet. Klockan var nio och det var dags för frukost. Frukosten var den vanliga. Man fick antingen välja mellan en ost eller skinkmacka och man fick vatten, mjölk eller juice att dricka. Som vanligt tog jag bara ett stort glas juice och satte mig i ett hörn alldeles ensam. Jag iakttog rektorn och hennes barbiedocka där de satt och åt. Jag undrade om hennes huvud skulle smälta på samma sätt som plastdockornas huvuden gjorde när jag eldade upp deras? Såklart skulle jag aldrig göra det, men ingen kunde ju hindra mig från att fantisera! När jag satt där och fantiserade som bäst om hennes huvud skulle sprängas med tanke på gasen hon har i huvudet istället för en hjärna så blev jag avbruten. Jag hade fokuserat så mycket att jag inte hade märka att Kurt hade slagit sig ner på andra sidan av det runda bordet. Jag tittade på honom och tog en klunk av min apelsinjuice. Han hade ingen mat med sig så jag antog att han kom hit bara för att prata, vilket jag också hade rätt i. Han började med att försöka förstå vad det var jag satt och tänkte på genom att titta åt det hållet jag tittade åt. Han förstog att det var barbie så han sa
Du, jag vet att Rebecca inte var så snäll mot dig igår men försök att släpp det nu. Jag har nyheter som säkerligen kommer att få dig på andra tankar!
Jag blev nyfiken men samtidigt tveksam om nyheterna verkligen var intressantare än att sita och fantisera mordtankar om barbie. Men för att säkerställa den tanken så var jag ju tvungen att ta reda på vad nyheterna var.
Jasså..?
Ja. Jo det är så att… Vi har hittat en familj som är villiga att ta in dig i deras familj..
Du menar att köpa mig från barnhemmet som någon sorts jävla djur du köper i en zoo butik.
Måste du verkligen se på det så? Barnhemmet måste få pengar på något sätt och det är ett bra sätt att ta reda på om det är en seriös familj eller inte.
Pengar. Som vanligt. Har du pengar så kan du köpa allt! Inte för att du förkänar ett barn, nej nej utan för att du har råd med att köpa det! Jag svarade tonlöst
Whatever…
I all fall.. familjen vi har hittat heter familjen Valmynd och bor i utkanten av staden, en liten bit in i skogen så det är lugnt och fridfullt där. De har till och med en sjö bara tio meter ifrån huset.
Jag rös vid tanken på det svarta vattnet.
Du kommer att få ett eget rum med egen dator, tv, såklart säng, stora fönster egen garderob och så vidare. Familjen består av fyra, mamman Jill, pappan James, och de två bröderna Sebastian och Eason.
Eason! Vilket konstigt namn, har aldrig hört det förut…
De två kommer att bli dina storebröder eftersom du är sjutton och Eason är sjutton och Sebastian är sjutton men fyller snart arton.
Ok, två storebröder. Det låter väl rätt okej ändå. Men troligtvis är jag tillbaka på hemmet inom en vecka.
Nå vad säger du? Låter det bra?
Jodå…
Då säger vi så. Jag har redan pratat med rektorn och hon sa att om du tackade ja så skulle vi åka redan nu på eftermiddagen!
Jag höll på att sätta juicen i halsen. Redan idag!? Jag såg frågande på Kurt. Han svarade som om han hade läst mina tankar.
Ja, både rektorn och familjen sa att om du tackade ja så fanns det ingen tid att slösa. Jag ska ringa familjen nu och säga att du kommer. Så länge kan väl du gå upp och packa.
Kurt vände sin stora ölmage om och gick. Jag tittade på rektorn och barbie som satt där med var sitt belåtet leende. De måste tänka vad skönt att slippa mig. Detsamma! Inte skulle jag sakna det här stället inte. Det spelade ingen roll vart jag bodde. Jag kände inget. Det var bara liksom ett rum jag bodde i. Inget mer. Ingen fristad. Inget ställe att känna sid trygg. Bara ett rum.
När klockan hade blivit tre på eftermiddagen var det dags. Det hade blivit lite dröjningar med att få hem Eason från skolan och så eftersom hans buss bara gick en gång i timmen. Och Sebastian kunde tydligen inte vara där därför att han var iväg med ett skolarbete, något UF företag till en annan stad och kunde inte komma hem lika snabbt. Men Jill, James och Eason skulle vara hemma. Jag för min del tyckte väl att det kanske var lika bra att inte alla var hemma så det skulle bli mindre folk som skulle hälsa och prata med mig. Jag behövde inte packa, som sagt sakerna låg ju redan i väskan. Och som vanligt kan jag se deras ansikten när dom ser mig. När jag sitter i bilen ser dem så hoppfulla ut. Men när jag öppnat dörren och de får se mig så slocknar allt hopp. Jag kan aldrig leva upp till någons förväntningar, alla blir bara besvikna. Men inte har de en tanke på att försöka hjälpa mig inte. Jag tog axelbandet och kastade det över axeln och gick ut ur rummet. De andra barnen tittade förvånat på när jag gick precis som om de tänkte ”hur kan hon ha så många som vill adoptera henne?”. Och jag var lika förvånad som dem. Rektorn, barbie och Kurt stog ute vid Kurts röda volvo och väntade på mig. Barbie stog otåligt som om hon tyckte att hon hade bättre saker för sig. Rektorn tittade på mig med samma tomma uttryck i ansiktet som vanligt. Rektorn öppnade sin mun
Hoppas nu du trivs hos din nya familj och att du finner möjlighet att stanna där.
Jag svarade inte. Jag tittade snabbt på henne och sedan på barbie som stog och tog bort skiten under sina naglar. Jag bara vände mig om och satte mig jämte förarsätet i bilen med min väska i knät. Kurt sa några snabba ord till rektorn och hoppade sedan in i bilen. Vi tog på oss bältet och sedan bar det av. Ut på den asfalterade vägen och in i centrum för att sedan ta av till allt mindre vägar, och tillslut var vi inne på en grusväg. Den var faktiskt väldig fin för att vara en grusväg och naturen runt omkring var helt fantastisk! Stora mäktiga ekar växte sig tiotal meter höga på åkrar där det fortfarande fanns stenmurar kvar sedan urminnes tider. Bondgårdar där kor, getter, höns, hundar, katter och hästar levde. Allting såg så fridfullt ut. Jag såg några barn som var ute och lekte på en enorm gräsmatta med deras hund. Himmelen var otroligt mycket klarblåare än vad den var inne i staden och ändå hade vi bara åkt i en halvtimme. Molnen började så sakta bli färgade rosa av den pågående solnedgången. Allting fick en mer guld orange färg, en mycket varmare färg i solnedgången här. Och det här landskapet passade så bra in i min fantasivärld att jag valde att lägga det på minnet. Och nästa gång det var dags att drömma sig bort så skulle jag komma ihåg det och jag skulle alltid kunna återvända hit. Dit där min fantasivärld faktiskt existerade. Kanske inte människorna i den, men landskapet och harmonin i den. Har jag det bara i minnet så kommer jag aldrig att förlora det. För mina minnen jag ingen någonsin ta ifrån mig.
Kapitel tre, framme vid vägen ände
När jag satt där och drömde som bäst om min lilla fantasivärld så stannade bilen. Mitt yttre brydde sig inte om hur den nya familjen såg ut eller var. Den bara sket i allt ihop. Mitt inre var nervöst fylld av hopp och förväntan över att det här kanske skulle kunna vara min familj. Snabbt trängdes den delen ännu längre in i mig och mitt yttre tog över. Jag brydde mig inte. Jag hade min väska och min låda med massa känslor jag inte orkat ta itu med så jag hade allt. I lådan fans det sorg, saknad, smärta både fysisk och psykisk, panik, ångest med mera. Och nej, hat och ilska fanns inte där och det berodde på att det var det enda jag visade. Huset som tornade upp sig framför mig var gigantiskt med en stor trädgård på baksidan. Huset var vitt och med mörkbrunt tak, kanter och andra detaljer på huset så såg det faktiskt rätt så hemtrevligt ut… Det var första gången jag faktiskt hade tyckt att ett hus såg ut som ett hem. In till huset fanns det en sandgång och gruset knastrade när jag och Kurt gick mot huset. Jag gick snett bakom honom, för om de är monster så hoppar de på honom först och då hinner jag fly om jag gick lite bakom honom. Troligtvis är dem ju inga monster eller vampyrer men man kan aldrig vara nog försiktig. Kurt knackade på dörren och ut kom en blond kvinna. Hon hade kort, lockigt, väldigt ljusblont hår. Hon har en vit skjorta på sig, uppvikt till armarna. På benen hade hon ett par ljusa jeans som slutade under hennes knän. Hon var smal och såg faktiskt ganska ung och pigg ut. Hon hälsade på Kurt och sedan tittade hon på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara fortsatte att titta ner i backen. Kvinnan gick fram till mig och sträckte fram handen. Jag tog tag i den och hon presenterade sig som Jill Valmynd. Jag nickade och tänkte inte på att säga mitt namn. Kurt sa till mig:
Du kan ju vara så artig och säga ditt namn tillbaka.
Jag tittade försiktigt på kvinnan och svarade
Sorry, mitt namn är Jessica.
Hej Jessica! Kom in så ska jag visa dig ditt rum så att du får packa upp.
Det är ingen idé tänkte jag, jag kommer ändå inte att stanna länge nog för att det ska vara värt besväret.
Sedan när pojkarna har kommit hem så ska dem visa dig runt i huset. De insisterade på att få visa dig runt och de ser fram emot att träffa dig.
Ok…va bra
Sa jag i brist på mer ord. Jill fortsatte
Kurt du kan väl komma in på lite kaffe så kan vi titta igenom de sista pappren.
Visst, kaffe sitter ju aldrig fel.
Sa Kurt och lade händerna på sin stora ölmage. ”Ta en titt på de sista pappren”, vad kan det betyda tänkte jag? Tänkt att man kan visa lämplighetsintyg på ett papper, eller bara köpa ett barn med pengar. Och vem i hela friden skulle vilja betala för att ha mig med i familjen? Det är sjukt att man kan bevisa att man är kvalificerad att ta hand om ett mänskligt liv bara för att det står på ett papper och sedan köpa barnet. Tanken var bisarr.
Kurt gick före mig genom den stora dörren i ek och framför mig tornade ett stort och ljust hus upp framför mig. Tapeterna var ljusa med ett ganska mörkt trägolv. Huset såg ny gammalt ut. Det hade inslag av att vara något tillbaka i tiden, men såg nytt ut. Väldigt fint måste jag faktiskt erkänna för mig själv. Till höger såg jag att det var ett stort och rymligt kök och på min vänstra sida fanns det ett TV rum med en platt TV på väggen och en stor svart soffa. Den såg väldigt mjuk och skön ut. Det var stora fönster som släppte in mycket ljus och det var liksom bara ett härligt och fridfullt ställe att vara på. Framför mig stegade en trappa upp och sedan på mitten så delade den sig i två håll, ett åt höger och ett åt vänster. Jag och Kurt följde efter Jill, hon gick upp för trappan och tog sedan till höger. Det fanns ganska många intressanta tavlor på väggarna, men alla motiv hade en röd tråd. Det var svarta riddare på de mest fantastiskt hästar som galopperade i full fart över ett slagfält, eller stegrade vid en fantastisk soluppgång. Tavlorna fascinerade mig, men för att inte tappa bort de andra så var jag tvungen att släppa dem med blicken. För ögonblicket i alla fall. Det gick som en gång längs med väggen, till vänster vägg och till höger ett brunt räcke. Jill stannade utanför en dörr och sa
Här är det en toalett med dusch, badkar och så vidare. Du och Eason kommer att dela badrum eftersom ni är de enda som sover på ovanvåningen. James, jag och Sebastian sover där nere. Jag hoppas du inte har något emot att dela toalett med en kille, vissa tjejer kan ju ha problem med det…
Nej det är lugnt hellre kille än tjej så slipper toan va upptagen hela tiden.
Ok vad bra.
Jill log mot mig och gick vidare. Toaletten låg mitt i långsidan på den fyrkantiga korridoren. Nu började vi närma oss mitt rum och Jill öppnade dörren. Jag gick in i rummet. Till vänster fanns det ett stort fönster som skymtade ut mot trädgården. Sängen fanns i det bortersta vänstra hörnet från där jag stog nu och den var riktigt stor! För mig som bara har haft 70cm att sova på barnhemmet så kommer man till det här stället och får en säng på säkert 110! Det fanns en bokhylla med lite böcker i och så fanns det någon typ av CD spelare till höger om mig. Rummet var tio gånger mer än vad jag hade förväntat mig! De vuxna gick ner till köket, men jag stannade i rummet och utforskade. Jag slängde min väska på sängen och kollade i garderoben. Den var stor och till min förvåning så låg det faktiskt lite kläder där inne och en lapp. Kläderna varierade från jeans till stora svarta t-shirtar. På lappen stog det; Såklart ska du få köpa kläder som du gillar, men de här får duga så länge. Hoppas det går bra!
Kapitel fyra, vad som tvingas fram av ödet
Jag bytte om till jeansen och till en svart t-shirt och även om det inte var min smak så var det faktiskt jäkligt skönt med nya kläder! Jag satt i sängen, men han inte tänka så mycket innan jag hörde ytterdörren smällas upp och en till röst i huset. Det var en ganska mörk, men vänlig röst och jag hörde snabba steg i trappan. Nu blev jag lite nervös, det måste vara Eason. Undra hur han ser ut, hur är han? Men snabbt sa mitt yttre till mig, vad är det du håller på med!? Börjar du bry dig och visa känslor!? Skärp dig, du vet vad som händer, lägg av! Jag lyssnade som vanligt på rösten och släppte glädjen och nervositeten. Det knackade på dörren och med ens blev fjärilarna i magen till liv igen. Dörren öppnades och in klev en lång figur. Han var säkert en och åttio vilket var väldigt mycket jämfört med mig och mina 155cm. Han var stor, bred liksom. Absolut inte det han hade muskler den här killen! Men vad spelar muskler för roll om han kanske ändå bara är ett svin… Han hade en svart t-shirt på sig med bandnamnet Motörhead. Genast blev jag gladare, han hade bra musiksmak! Jeansen var mörka och han hade ett rejält nitbälte, men inte som dekoration, han hade det för att han behövde ett bälte. Han hade ljusblåa, riktigt klara ögon och blont hår som var kortare på sidorna och längre i mitten, en liten mohawk kan man säga. Grym look tänkte jag. Han hade liksom en glad och energifylld energi runt sig. Han gick fram till mig och sträckte fram sin enorma hand. Han sa:
Tjena! Jag är Eason!
Jag tog fram min lilla minihand, i jämförelse till hans, och svarade:
Hej.. Jag är Jessica…
Blyg som jag var vågade jag inte titta honom i ögonen. Han svarade:
Fan va kul du är här! Har verkligen sett fram emot att få träffa dig, och det har Sebastian också! Fast han är ju iväg på en UF mässa men han kommer hem imorgon med sin tjej Sofie.
Ok..
Han pratar och pratar och allt jag säger är ok, jag måste vara riktigt jobbig att prata med… Hans blick for runt på mig men stannade plötsligt. Jag tittade upp för första gången på hans ansikte och såg vart hans blick hade stannat. Snabbt flyttade jag min handled och gömde det som var där. Generad, avslöjad, vad skulle jag göra nu, vad skulle hände nu, vad skulle han säga nu? Skulle han hata mig, säga till de andra… Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd och blottad. Han förde sin blick till mina ögon och sa:
Vad har du varit med om som har fått dig att fatta ett sånt beslut?
Vart ville han komma? Det verkar ju som har förstår mig… Varför bryr han sig, varför bryr han sig om att veta varför??
Varför bryr du dig om att veta varför!? Svarade jag argt,
Förlåt, det var en känslig fråga…
När han hade gått började tårarna rinna ner för kinderna. FAN! Han hade tvingat sig in i mitt trasiga hjärta och sett mig, mitt innersta som jag trodde att jag hade gömt så bra!
Timmarna gick fort och Kurt kom upp och sa hejdå. Jill gav mig lite smörgåsar som jag fick äta på mitt rum! Helt otroligt lyxigt! Kurt och Jill gick ut ur mitt rum och sa hejdå. Kurt körde iväg och jag stog i fönstret och undrade hur länge det skulle dröja tills jag fick se hans röda volvo igen. Jag satte mig framför tv:En men lät bli smörgåsarna. Jag hade ingen aptit, inte efter det som hade hänt med Eason. Jag fattade fortfarande inte hur det kunde hända! Han bara gick in i rummet och en kvart senare går han ut med mer kunskap om mig än vad någon annan har! Till och med mer än de på barnhemmet och jag har ändå bott där i hela mitt liv. Och jag var rädd, för nu kunde han såra mig. Riktigt rejält. Easons rum var vägg i vägg med mitt och jag funderade på att gå över till hans rum och prata med honom… men vad är det jag säger! Skulle JAG gå och PRATA med någon! Nej, jag pratar ju inte med någon! Ingen får veta något! Varför förändras mitt takesätt varje gång jag tänker på honom?? Vad händer?? Jag är så förvirrad… det är som att alla staket, alla försvarsmurar jag byggt upp under flera år bara släpper in honom. Varför?? Jag satt nog i soffan några timmar för det var mörkt ute och när jag satt som bäst och tänkte i hörnet i min alldeles egna soffa så knackade det på dörren. Jag tänkte; Hoppas det inte är Eason, hoppas det inte är Eason, hoppas det inte är Eason… Dörren öppnades och jo, det var Eason. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle bete mig. Men det behövde jag inte heller för det var Eason som inledde samtalet.
Jag vet att det känns konstigt att prata med mig nu speciellt efter det som hände och speciellt som du inte ens känner mig. Men du och jag har mer gemensamt än vad du tror.
Jag blev fundersam, vad sjutton var det han menade? Han gick sakta fram mot mig och satte sig i soffan framför mig där jag satt i mitt hörne. Han hade samma t-shirt på sig som tidigare idag och han tog fram sin högra arm. Han vände på den och jag såg det jag aldrig trodde jag skulle få se. Det var ärr. Fullt av ärr på hans handled. Jag tittade förvånat på honom och han tittade ner och sedan på mig.
Ser du?
Jo jag såg alltid.
Du är inte ensam… Jag vet hur det känns… Men jag har gått vidare för det finns alltid en väg som leder någon stans, den tar inte slut. Och jag vill hjälpa dig mer än något annat, att visa att det går. Det går att fortsätta.
Av någon anledning vet jag inte varför, men tårar började rinna ner för kinderna. Jag försökte hålla emot men det var omöjligt. Mitt inre brydde sig inte längre om det yttre som skrek och bad för att jag inte skulle öppna mig och släppta in honom. Men rösten var liten och det inre tog över. Han försotg, han visste och han ville hjälpa. Jag kunde gå vidare, jag kunde lämna det här bakom mig. Och jag vet inte vad det var som kändes rätt, eller vad det var som fick mig att anförtro mig åt honom. Men jag gjorde det, och det kändes bra.
Jag vet att du är rädd för att öppna dig och för att bli sårad igen, det är du inte ensam om. Han fortsatte, men eftersom du vet hur det är att bli sårad så skulle du ju aldrig göra det mot någon. Och detsamma gäller för mig.
Den natten satt vi uppe och pratade hela natten. Vi pratade om smärtor när någon sårar en, mobbning, våld, döden. Om de många ärren och varför vi valde att göra det vi gjorde. Varför man gör som man gör. Hur det kändes att bli sårad, förrådd, sviken, hatad. VI pratade för att få ut känslor, vi pratade för att lämna mörka och smärtsamma minnen bakom oss. Vi pratade om livet, vi pratade om döden. Vi pratade för att nå längre, för att hitta vägen framåt.
|
|
|
|
