del 142 |
Kapitel 142
Alicia suckar. Hon minns orden Tom alltid sa till henne.
''Vad som än händer, vad du än gör, så kommer det alltid vara vi två''
Då inser hon det.
- Jag älskar honom fortfarande, säger hon.
Alicias föräldrar tittar förvånat på henne.
- Vem då?
- Tom, säger Alicia. Och nu ska jag hem till honom.
- Jaja.. ha så kul...
Alicia skyndar ut ur matsalen.
Hon tar på sig skor och jacka och skyndar ut.
Hon springer till tågstationen.
Hon går fram till luckan och säger;
- Första tåget till magdenburg!
Tom
Alicia, Alicia, Alicia...
Hennes namn snurrar i huvudet på Tom.
Vad har han gjort? Vad är fel?
Tårarna börjar rinna.
- Tomi? Ska vi spela Final Doom?
Bill tassar in i rummet.
- Du har ju så ont
- Och tråkigt
Bill upptäcker Toms tårar.
- Vad är det?
- Vad tror du?
Bill sätter sig på Toms sängkant.
- Alicia har sårat dig. Lita aldrig mer på henne, Tom. Jag visste att erat förhållande inte skulle funka redan från början.
- Håll klaffen Bill! Du vet ingenting! Du är bara en dum liten idiot som jämt kommer in och förstör! Om det inte hade varit för dig hade Alicia älskat mig nu!
- Det finns ingen äkta kärlek inom henne. Hon är en bortskämd tjej, hennes föräldrar har mycket pengar, och hon har dig som pojkvän för att själv bli känd.
- HÅLL TYST! JAG ÖNSKAR ATT DU ALDRIG BLIVIT MIN BROR! DU ÄR DET VÄRSTA SOM FINNS!
- Du hatar inte mig alls. Du älskar mig Tom.
- NEJ! JAG HATAR DIG!
Bill ser ner i golvet.
- Måste du alltid göra mig illa?
- GÖRA DIG ILLA? JAG HAR INTE SLAGIT DIG!
- Men varför?
Tom ser på Bill. Han slår till honom i ansiktet och ser argt på honom.
- NU SER DU HUR MYCKET JAG HATAR DIG!
Bill går ut ur rummet.
Han går in i sitt rum.
Det känns som hela kinden bultar. Det känns som om hela hans hjärta spricker.
Han kryper ner i sängen med kläderna på. Han blundar och försöker nypa sig själv i armen.
- Vakna, vakna, vakna... säger han.
Men det är ingen dröm.
Gråten ligger och trycker i halsen. Bill sätter sig upp i sängen.
Han slog mig... tänker han. Han gjorde mig illa nått så fruktansvärt.
Tårarna börjar rinna nedför kinderna.
Han försöker glömma minnet. Hur Tom böjde sig fram och slog honom. Hur hans arga ögon borrat igenom hans hjärta. Hur hans arga röst ekat i hans öron.
- Bill? Ska du ha lite mer glass?
Simones röst hörs utanför Bills dörr.
- Nej, tack, säger Bill.
- Kan jag få komma in? säger Simone.
- Nej, jag vill vara ifred... säger Bill.
Man hör hur Simone går mot Toms dörr och frågar samma sak.
Simone
Simone börjar gå mot Toms dörr.
- Tom, ska du ha lite mer glass?
- STICK! skriker Tom.
Simone nickar för sig själv och går till Bills dörr.
- Gordon har köpt halstabletter, vill du ha en? säger hon.
- Nej... eller jo...
Hon går ner till köket och hämtar en halstablett till Bill. Hon går upp till övervåningen.
- Bill? Jag har hämtat en halstablett! säger hon och öppnar dörren. Hon ser att Bill ligger i sängen. Han har kläderna på, och ansiktet är bortvänt, så hon ser inte hans ansikte.
- Det är apelsinsmak... säger hon och sätter sig på Bills sängkant.
Hon stryker honom över håret. Försiktigt.
- Är du vaken, Bill? säger hon.
Bill svarar inte.
- Bill? säger hon.
Bill förblir tyst.
Simone ser lite oroligt på honom.
Ta det lungt, han sover bara, tänker hon.
Men hur kan han ha somnat så snabbt? Bara sådär, medans hon gick ner och hämtade halstabletten. Det tog ju bara ungefär 20 sekunder.
Hon stryker Bill över håret igen.
Tårarna börjar bränna bakom ögonlocken.
- Bill?
|
|
|
|
