Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Skuggorna

Fångarna var ungefär sju stycken, då de blev tagna av 666;orna. 666;orna var en mycket stark klan, vars ledare var både storväxt och mycket stark. Namnet han bar var Lucifer och det passade bra in då han både var kall och slug. Fångarna var från den efterlängtade klanen Skuggorna, som 666;orna letat efter i år och dagar.
Nu, äntligen, hade Lucifer fått sina klor i Skuggorna och han tänkte låta dem ångra varje minut de hade levt sina värdelösa små liv.

Fångarna som hade blivit tagna bestod av Natt, en lång, mager kille vars svarta hår nu var stripigt där de klibbade sig fast i pannan, Sot, en liten och kort flicka, vars nötbruna hår var uppsatt i en slarvig fläta över vänster axel. Jord, en mörkhyad, mycket stark kille, vars dreadlocks var svartare än Natts långa hår. Frö, en kort, lite rund flicka med lockat guldhår om axlarna – hon bar en svart mössa för att dölja sitt ljusa hår. Ebb, en lång och ståtlig flicka med kortklippt svartfärgat hår och solbrun hy. Kol, en muskulös kille med råttfärgat kort hår och mycket gröna ögon. Måne, en kort och liten flicka, såsom Sot, med färgat svart långt hår och blek fräknig hy.
Måne är ledaren och hon går nu mellan två 666;or. En lång, mycket stark man med blont hår över ögonen och en kraftig kvinna med vassa ögon och vackert brunt hår. De håller Måne krampaktigt om armarna och hennes bleka hud får röda märken efter deras fingrar. Hon kastar en blick bak mot sina följeslagare vars blickar är riktade nedåt mot marken.
Skuggorna blir förda över 666;ornas egna grusfält där ett tjugotal 666;or spelar bollsporter. De jublar och hånskrattar när Skuggorna kommer fångade mellan sina sluga väktare. De är nära slutet av fältet då kvinnan som är delaktig av Månes fasthållning väser något till mannen på Månes andra sida och springer sedan i förväg. Måne tar sin chans och skriker rakt ut i luften och i samma sekund har de andra Skuggorna dragit sig loss och börjat springa åt motsatt håll. De är mycket snabba och när de väl springer är det näst intill omöjligt att stoppa dem. 666;orna brukar kalla dem för irrande möss. De spelande 666;orna börjar springa efter, men det är lönlöst. Skuggorna hoppar lätt undan deras trevande armar och så snart de kommit in bland trädens skyddande skuggor är de borta. Måne slår till mannen vid hennes sida över käken så han inte skall springa efter, då hon vet att hans namn är Eld och att han är den snabbaste av 666;orna.
Eld hugger tag om Månes nacke så hennes huvud tvingas bakåt. Hon stirrar in i hans lugna isblå ögon och han ler mjukt mot henne. Hans läppar förs mot hennes öra och en varm andedräkt leker mot hennes hud.
”Du spelar dina kort modigt, ack du Måne. Du tror att du är ädel, ty du skänker ditt liv åt Lucifer. Ädel, men ack så fel. Modig, det kan jag väl gå med på … men modig är ej en garanti för smarthet och klipskhet, vet du.”
Hon rös då hans röst kittlade i hennes öra. Hans högra fria hand strök stilla bort hennes lugg från ansiktet medan hans läppar fortfarande spelade henne ett spratt genom att ge henne skälvande rysningar.
”Säg mig, Måne. Nu när du har hjälpt dina vänner ifrån våra klor, hur skall du nu klara dig? Kommer de tillbaka och slår ner oss alla för att få dig ut?”
Eld skrattade utan att dra sig bort från hennes öra. Hon ryckte till av det höga skrattet.
”De måste väl ha tänkt igenom att vi inte kommer slita våra uppmärksamma ögon från dig i ens en halv sekund?”
Med dessa ord drog han sig äntligen ifrån henne, men greppet om hennes nacke släppte han inte. Hon släpades upp mot grässlätten och väl uppe slängdes hon ner mot markens hårda, blöta lera. Hon befann sig nu i en mörk glänta uppe på kullens mark.. Långa, slöjande björkar lät ljusets strålar stanna utanför. En rå kyla härjade där och det blev inte bättre av att ett dussin 666;or stod omkring henne med kalla blickar fastnaglade på henne. Eld satte sig på huk där hon låg och han höll henne kvar på marken. Hennes svarta hår låg i stripor över ansiktet och de grå ögonen blixtrande.
”Era kräk – ni kommer ångra er när skuggorna ger igen”, morrade hon med blicken fäst på samlingen. Eld klappade henne förstrött på huvudet med ett trött leende.
”Vad ni än gör, så kommer ni alltid ses som kalla djävlar, vars hjärtan är krossade av himlen”, fortsatte hon nu med blicken på Eld.
”Det är ju precis det vi vill eftersträva, lilla vän.”
Ur församlingen steg en lång och smal man, med en svart rock om kroppen. Han hade sotsvart hår som låg huller om bullen över huvudet. Ett skevt leende lekte över hans läppar men de blå ögonen var kalla.
”Jag hörde att du lät dina fångade vänner fly, Måne, underledare av Skuggorna. Du gjorde ett misstag, då du nu får skulden för allt”, sade han och gick fram till henne. Hon blängde upp på Lucifer utan att säga något.
”Vi måste få reda på var din ledare finns, Måne och du kan lita på att vi har skäl till att göra vad som helst för att få reda på det.”
Han såg på Eld en stund och nickade sakta. Eld lyfte upp henne och tillsammans med två andra och snart stod hon fastbunden runt en björks släta stam. Hon såg upp på Lucifer som nöjt stod framför henne med korslagda armar.
”Jag skall försöka smöra på min heder genom att ge dig en ärlig chans. Måne, säg mig var er lya finns, så slipper du allt det här”, sade han.
”Jag vet ingenting.”
Eld och de andra gav ifrån sig höga skratt, men tystnade då Lucifer höjde handen.
”Nå, det var ju inte så smart. Du är en del av Skuggorna och det är självklart att du vet någonting. Du har alltså fått din chans …”
Lucifer gav Eld en blick och Eld gick roat fram till Måne.
”Eld skall få uppdraget. Jag ger dig ett råd Måne; slappna av och andas lugnt”, sade Lucifer, med minst lika road blick som Eld. Måne fräste åt honom, likt en ilsken katt.
Eld gick fram till henne och strök bort hennes hår från pannan. Hans slinka fingrar gled nedåt längst hennes nakna armar och hans naglar lämnade ifrån sig röda ytliga spår på den fräkniga huden. De stora händerna högg henne om sidorna och hennes kropp ryckte till. Hon hade alltid varit otroligt kittlig och hon hatade att bli kittlad. När hon förstod att det var just det han skulle göra så började hon rycka i repen i ett försök att komma loss. Hans fingrar var som snabba spindlar, då de irriterande snabbt kittlade henne över hela kroppen. Hon slängde huvudet åt sidorna, med ögonen slutna. Hon försökte koncentrera sig på annat, men det var omöjligt. Andningen blev hackig och musklerna drog krampaktigt ihop dig. Det var frustrerande att inte kunna ta bort hans händer som gjorde henne sådan irriterande skada. Hon hulkade efter luft och till slut var hon tvungen att skrika åt honom att sluta.
”J-jag …”, flämtade hon då hans fingrar äntligen stannade av. Eld lyfte hennes huvud och tvingade henne att se på sig.
”Ja?”
”Skogen”, mumlade hon med tomma ögon.
Lucifer kom fram med glittrande nöjda ögon.
”Härligt. Då föreslår jag att du följer med och visar, Måne”, sade han och hon var snart fri från trädet.
Hennes händer var bundna bakom ryggen och Eld höll om hennes axel då de började gå nerför kullen och mot skogens gräns. Solen var snart nere bakom horisonten och Månes hjärta började dunka av hopp. Tio 666;or gick bakom henne, Eld och Lucifer med sina vapen höjda. Skogens täta grenar slöt sig omkring dem, likt ett tjockt täcke av kyla, mörker och fukt. Eld tycktes ana vad hon tänkte, för hans fingrar slöt sig tätade om hennes axel. Hennes svarta linne var fuktigt och smutsigt av lera och det klibbade sig fast på kroppen. En obehaglig känsla av ensamhet spred sig genom henne, men plötsligt såg hon ett par glänsande ögon mellan två träd längre fram. Snabbt slog hon bort blicken, men hennes hjärta tog ett glädjeskutt.
”Nu visar du oss vägen och inget annat”, sade Lucifer med sin vassa blick på träden omkring sig. Han tycktes känna blickar på sig, men hans ögon var inte vana vid mörker, såsom Månes.
De gick en stund under tystnad och mörkret slöt sig alltmer tätare omkring dem. Plötsligt hördes ett skrik alldeles bredvid dem och Måne tog självklart sin chans och slet sig loss under Elds ouppmärksamma sekund och rusade in i skogens mörker. Hon sprang, snavade, sprang och snavade. Grenar slog henne i ansiktet och hon kände blod sippra in mellan läpparna för hon fick en välbekant metallsmak i munnen. Det var mycket svårt att springa med bakbundna armar, men hon hade inget val. Om hon inte hade hört springande steg bakom sig hade hon stannar och kämpat av dig repen, men som sagt, det var någon bakom henne … Hon gissade att det var Eld, för ingen annan hade tidigare kunnat hålla hennes takt så länge förut – förutom Skuggornas ledare förståss.
Stegen blev tydligare och förtvivlan och ilska trängde fram i Månes kropp. Hur hade de mage att vara snabbare än en Skugga! Hon kom fram till en flod och stannade en sekund, för att sedan börja springa nerför den. Hon visste att hon snart skulle komma till ett vattenfall, den här skogen kunde hon utantill – vilket man inte kunde säga om 666;orna. Hennes händer kämpade frenetiskt för att komma loss de tjocka repen bakom ryggen och rivsår sved om handlederna. Hon såg en skepnad i ögonvrån och panik slog i hennes bröst. Repen gav för första gången vika och de föll av hennes händer och hon kunde då skynda på stegen. Hon såg fallet och gjorde sig beredd att hoppa ...
Hennes fötter formade sig om klippans kant och kroppen föll automatiskt framåt, men en hand grep omilt tag om hennes midja och slet henne tillbaka mot marken, där hon tappade andan av markens hårda stenar. Hon såg upp i Elds vilda ansikte. Hans kinder var blossande röda och ögonen stirrade stint ner på henne. Han flämtade efter andan, slut efter springturen. De flämtade i takt ett tag, för att få andningen tillbaka.
”Du springer fort …”, flämtade han, där han satt gränsle över henne.
”Nå, jag är en Skugga”, sade hon kallt, ty hon hade redan fått tillbaka sin anda.
”Men det är inte jag. Och jag kom ifatt dig.”
Han log skevt mot henne.
”Det må hända. Men du får inte tillbaka mig till din klan”, sade hon stelt och försökte ta sig upp, men Eld lade stilla en hand på hennes bröstkorg så hon tvingades ner igen.
”Det får jag hur lätt som helst och det vet du om … men frågan är om jag vill få tillbaka dig dit”, sade han med huvudet på sned.
”Vet du var din ledare finns, Måne?”
”Ja”, muttrade hon och rev stilla upp en handfull med grus. Eld öppnade munnen för att säga någonting, men blev avbruten av att Måne kastade gruset i hans ansikte. Snabbt som en blixt var hon uppe på fötter och snart hade hon kastat sig utför stupet och ner i vattnet nedanför. Hon hade hoppat där nerför många gånger förut och hon roades av det. Hon började sakta simma in till stranden och såg sig inte om fören då. Hon såg inte skymten av Eld och hon antog att han måste ha försökt att ta sig nerför stupet på annat sätt. Det fanns tillexempel en stig ner till stranden, men den var både lång och halvt igenväxt. Lättad började hon gå in i skogen igen. Hon tänkte berätta för Mörkret, Skuggornas ledare, hur angelägna 666;orna var att få träffa honom.
Plötsligt kastade någon sig på henne bakifrån och hon föll handlöst ner mot den barrbetäckta marken. Hon skrek till av smärta och försökte slå sig loss. Självklart var det Eld som var på henne igen. Han släpade henne omilt tillbaka till floden och tvingade henne på en skranglig eka. Hon slog honom, men förgäves. Han band henne blixtsnabbt och snart låg hon på golvet i ekan och såg när han rodde iväg. Ursinnigt sparkade hon omkring sig för att komma loss, men möttes endast av ett tyst skratt.
”Ta det nu lugnt, Måne”, sade han.
Eld rodde i nära tjugo minuter och snart stötte båten emot land. Han tvingade upp henne på fötter och hon såg att han hade fört henne till en liten stuga. Han gick med henne över den blöta marken och de var snart inne i stugan. Det fanns en säng, ett unket matbord och en stol därinne. Han satte henne i den skrangliga sängen där den maskätna madrassen låg. Han tände ett ljus på bordet och satte sig på stolen, med en lugn blick på henne.
”Du är i sanning en äkta Skugga. Du lyssnar inte och du springer iväg från problem som du inte rår över.”
Han kliade sig i den blonda håret och det föll ner över ögonen.
”Men jag är ledsen, Måne, så funkar inte livet. Om du springer iväg så kanske du missar sådant som kanske skulle ha gett ditt liv en mening.”
Han kom och satte sig intill henne och hon motade sig bakåt mot den murkna träväggen. Hans händer slöt sig om hennes kinder och hon stirrade på honom med skrämd blick. Hon ville inte, hon ville inte ta upp detta …
”Vi vet båda två mycket väl och jag blir snart tokig. Du är som en hal ål, du slinker mellan mina fingrar när jag försöker få en vink om hur du tänker, när jag försöker förstå vad du vill … Det var inte förrän idag som jag förstod. Det slog mig att det kan ju var så att du faktiskt inte vet vad du skall ta dig till … du vet, men vågar inte.”
Eld strök bort en svart hårslinga från hennes kind och lade en trygg hand över hennes rivsår som blödde stilla.
”Du är en trogen Skugga, det är klart att du varken vet ut eller in. Dina känslor vill si, men din instinkt vill så …”
Måne skälvde av hans beröring, men drog sig snart undan.
”Jag vet inte vad du pratat om …”, mumlade hon med blicken ner i madrassen.
Eld tog tag om hennes haka, tvingade till sig hennes blick.
”Sluta fly, Måne! Du har flytt hela ditt liv – det är slut med det nu. Det är dags att se sanningen i vitögat. Vi vet båda två hur vi känner och – ”
Eld avbröts av att Måne tog tag om hans röda linne och drog sig till honom i en våldsam kyss. Hon satte sig gränsle över hans knä och de kysste varandra hungrigt. En sällsynt kyss som de längtat så länge efter. En trånad efter närhet, en begäran av beröring. Två klaner vars kärlek till varandra inte var tillåtet – dock föddes kärleken och den grodde sakta i deras ögon. Likt ett frö som får vatten, växte deras kärlek var gång de sågs. De hade så länge väntat, ty rädsla hade härjat i deras unga kroppar. Men kärleken är stark och inte ens löften att vara trogen kan släcka dess törst …
”Jag undrar vad de kommer säga i skolan på måndag …”, viskade Måne och strök sina darrande fingrar över Elds nakna bröst.
”De borde ha anat något … vi borde fortsätta med rollspel, tycker du inte?”, log Eld och kysste Månes nästipp.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Myth
25 apr 05 - 03:48
(Har blivit läst 266 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord