Då inte ens ångesten når mig [oneshot / sann] |
jag är huvudpersonen. har sjukt jobbigt förtillfället, läs mina dikter så förstår ni ;*
& kuratorn sa att skriva var ett bra sätt att göra sig av med alla tankar och så, så här har ni en novell.
En dag ur mitt liv.
Den är alltså sann .
kommentera gärna :*
__
Solen sken utanför de smutsiga skolfönstren och fåglarna kvittrade, men hon stirrade ner i bänken.
Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
Har du någon gång gråtit så att dina ögon svider?
Hennes klasssföreståndare och svenska lärare stod framme vid tavlan. Hon malde på om alla gramatiska regler alla redan kunde, och fortsatte sedan berätta om hennes färd till danmark i sommras.
Det fanns inget sammanhang i hennes historia, och man blev sömnig av bara hennes röst så alla hade redan slutat lyssna.
En vibration i Isabellas ficka fick henne att reagera och hon drog upp mobilen och höll den under bänken för att kunna läsa vad det stod. Tårarna brände bakom ögonlocken, men vetskapen om att någon ville fråga vad hon gjorde, eller fråga hur hon mådde värmde mer än något annat.
"Kommer Sebbe till skolan idag elr? Eller är han för feg? Haha,
Meddelandet var ifrån hennes föredetta pojkvän, Robin, och hon suckade tungt inombords.
Hennes nuvarande pojkvän Sebbe hade nästan precis blivit tillsammans, och innan den hade hon varit tillsammans med Robin. Hon hade tappat intresset för Robin och hennes känslor var helt försvunna, sedan var allt han var ute efter att få henne i säng så många gånger som möjligt - vilket hon hört ifrån hans kompisar.
Hon tittade upp och den blonda luggen föll för hennes vänstra öga. Hon orkade inte dra bort den, utan tittade halv igenom den och sedan med det högra på deras klassföreståndare.
Hon hade en lång, svart pennkjol och en matchande t-shirt med en kofta över i en grönbrun färg. Det vita håret lös nästan på hennes huvud, då hon hade varit i Turkiet under sommarlovet. (Det hade hon redovisat, med bilder i nästan en hel lektion inför klassen.)
Hon tryckte på svara knappen, och skrev snabbt;
"Jo, han kommer allt. och skickade iväg.
"Isa? Hur är det?" hon tittade bort ifrån mobilen - klassföreståndaren - och på Fredrika istället. En orolig rynka fanns i hennes panna och de speciella ögonen, blåa med en brun prick i det vänstra, tittade oroligt på henne.
"Jag vet inte," viskade hon tillbaka. Hennes ansikte hade tappat all sin färg och de tillfälligt bruna ögonen, som skiftade färg varannan månad, var blanka och såg ledsna ut.
Hon kämpade för att inte börja gråta, kämpade ner maten som vill komma upp igen.
Varför hade hon ätit i skolan? Hon visste ju att hon bara mådde ännu dåligare då.
Smaken av galla regerade över hennes smaklökar och tankar i hennes huvud snurrade runt.
"Du får inte äta, du måste sluta med detta. Du vill ju bli smal, eller hur?"
"Varför äter du när du vet att du ändå spyr upp det igen?"
"Men du måste ju äta, du måste tvinga i dig lite mat iallafall,"
"Nej, men nu tycker jag att vi tar en fem minutare," sa Kristina, och alla vaknade plötsligt till liv.
Dem hade henne i över en timma, så en fem minutare skulle sitta fint.
Isabella tittade upp, kände hur huvudet snurrade och hur hennes händer darrade. Hon slöt sina tillfälligt bruna ögon. Alla hade i stort sett lämnat klassrummet, sprungit ut i det varma vädret.
"Isabella, hur är det egentligen?" Katarina hade kommit fram till henne, och lutade sig mot bänken.
Isabella stirrade ner i bänken, lutade händerna mot pannan och armbågarna på bänken. Hon andades djupt, ville verkligen känna andetagen. Höra dem.
Ville verkligen veta om hon levde.
"Kom här," sa hon och hjälpte henne upp, Katarina stötte henne ända ner för trappan och sedan bort till skolsysters expediton.
"Lena..." Katrina började prata med skolsköterskan, men Isabella lyssnade inte, hon sjönk ner på en stol och kände hur huvudet snurrade.
Hur världen verkade vara emot henne.
Hela hennes kropp verkade göra motstånd. Den ville inte äta, sedan straffade den henne genom att må dåligt även fast hon inte har ätit.
Skolsköterskan hukade sig framför henne.
"Hej igen Isabella," sa hon och Isabella tillade inte ens upp. Orkade inte, ville inte. "Har du ätit något idag?" frågade hon och Isabella nickade.
"Bra," sa hon. Hennes ögon föll på hennes bandage klädda armar och verkade sucka inombords. "Kan jag få ta av dig bandagen?" frågade hon. Isabella orkade inte svara utan räckte bara fram armarna och Lena drog av hennes bandage försikigt.
När dem var av syndes de ytliga, röda såren på hennes armar.
De blåa ögon tittade in i hennes. De otroligt vackra ögonen som fick alla hennes bekymmer att försvinna. Hans starka armar var runt hennes midja och hon hade sina kring hans nacke.
Då kunde inte ens ångesten nå henne.
Hon kunde stå hur länge som helst och bara titta in i hans vackra blåa ögon.
Känna hans kroppsvärme värma hennes kalla kropp.
Hon frös alltid.
Han la ett finger under hennes haka och förde sakta hennes ansikte mot hans egna. Deras läppar möttes i en öm puss, som sedan övergick i en lika försiktig kyss. Deras tungor smekte varsamt varandra och hennes hjärta var nära att slå igenom hennes bröst.
Hon hade inte en tanke på att hon skulle göra såren på sina underarmar djupare ikväll.
Han drog sig undan och hon tittade nästan sårat på honom.
Hon visste vad som skulle hända.
Han pussade henne i pannan innan han log mot henne och gick in mot skolan, drog upp de gröna byxorna med en van rörelse medans han gick och öppnade entré dörren till skolan hon gick på.
Hon satte sig ner på en bänk och kände åter hur kylan grep tag i henne, hur ångesten steg och tankarna började åter snurra.
Blåtiran som täckte hans högra öga efteråt kommer hon aldrig glömma, och aldrig kommer hon förlåta sig själv att hon lät honom gå in dit.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Expired - 22 sep 09 - 20:44- Betyg:  | | Fin <3 |
|
|
|
