På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

(M/M) joel och nathan del 4 (before)

här kommer nästa del av joel och nathan. hoppas det inte blir förvirrande när jag varvar nutid och dåtid när joel tänker tillbaks på sånt som han och nathan gjort.
och nu får ni kommentera lite ;)

Jag har bestämt mig nu. Jag ska gå hem till dig. Även om det känns helt sjukt när inte du kommer vara där. Min älskade Nathan. Varför är du inte kvar hos mig?

Jag tog på mig mina vanliga, från början svarta, converse och öppnade dörren för att gå ut. Jag hejdade mig dock när jag hörde mammas röst.
”Ska du gå ut?” frågade hon mjukt men jag hörde hur förvånad hon var. Hon hade ju knappt sett sin son på flera veckor. Eller hon hade sett mig men inte fått någon kontakt eftersom jag legat som en levande död i sängen.
”Jag ska gå till..” Orden fastnade i halsen på mig och jag slog ner blicken samtidigt som jag försökte få namnet ur munnen. Det var lättare att tänka det än att säga det. Men mamma förstog.
”Jag pratade med hans mamma.. Dom har inte rört någonting i hans rum än, så det kanske kan kännas bra för dig att gå dit?”
Jag såg på henne och kände hur ögonen började tåras igen. Hur skulle jag klara av att ens gå in på gården?
”Kom hit gubben”, sa mamma tyst och tog dom få stegen till mig och kramade mig. ”Jag är så väldigt ledsen Joel..”
Det var jag med. Hur skulle jag någonsin kunna bli något annat? Efter en stund drog jag mig ur mammas grepp, jag skulle bara börja gråta ännu mer annars.
”Jag måste gå nu”, sa jag tyst och öppnade dörren.

Jag brukade gå med lätta steg hem till Nathan. Nu kändes det som att jag hade ett ton sten i båda skorna. Jag var rädd. Rädd över vilka känslor som skulle komma då jag öppnade dörren. Sorg så klart, och chock, och rädsla, men vad mer? Jag försökte låta bli att tänka något alls men det gick inte så bra. Tusentals tankar flög omkring och tog upp plats i huvudet. Bilder spelades upp, scener, till och med ord. Jag kanske höll på att bli galen.
Så efter en stund såg jag huset och det värkte i magen. Jag ville inte. Jag skulle inte klara det. Det var lika bra att jag vände. Varför skulle jag plåga mig ännu mer? Men det kanske verkligen skulle kännas lite bättre efteråt?
Medans jag funderade fram och tillbaka hade jag stannat mitt på vägen, utan att veta om jag skulle fortsätta framåt eller vända och gå tillbaks. Jag skulle behövt någons hand i min nu, någon som kunde vara där med mig och hålla om mig. Någon som kunde säga att allt skulle bli bra. Och jag visste precis vem jag ville skulle vara denna någon.

Det hade börjat mörkna men jag hade ingen aning hur mycket klockan var. Det fanns aldrig någon anledning att kolla på klockan. Jag åt inte middag någon speciell tid, jag åt inte alls. Jag behövde inte gå till bussen någon speciell tid på morgonen, jag hade inte varit i skolan sen den där kvällen. Och jag hade inga teveprogram att hålla koll på längre. Dagarna gick men för mig kunde dom lika gärna sluta, det fanns ändå ingen mening med någonting. Varför skulle jag egentligen fortsätta att leva? För mammas och pappas skulle så klart, men annars då?
Jag ville ha tillbaks min svarthåriga ängel.

Jag lyckades till slut lyfta mina fötter igen och fortsatte mot huset. Nu när jag nästan var där var det onödigt att gå tillbaks. Jag svalde hårt då jag gick in på gården och det gjorde ont i hela mig när jag såg ditt uthus. Jag funderade på om jag skulle gå in och prata med hans föräldrar först men bestämde mig för att inte göra det. Jag gillade dom inte mer nu än vad jag gjorde då Nathan levde. En liten del av mig visste, eller i alla fall trodde, att dom var en av anledningarna till att Nathan gjort det han gjort. Vem orkar egentligen ha föräldrar som aldrig börjar accepterar en? Man ska ju kunna berätta vad som helst för sina föräldrar och ändå vara lika älskad. Men det hade inte blivit så för Nathan sen den dagen hade berättade att han gillade killar.
Jag stannade till utanför uthuset och tryckte sen försiktigt ner dörrhandtaget. Redan då kändes det hela väldigt bekant. Men förra gången hade jag i alla fall trott att han levde.. Det var mörkt där inne, precis som förra gången och det tog ett tag för mig att våga trycka på lampknappen. Och då jag väl gjorde det sköljde alla känslorna över mig samtidigt.
Chock över vad som egentligen hade hänt, chocken över att du legat blodig, kall och stilla i sängen, chock över att du var borta och jag inte ens hade fått säga hejdå, inte ens hunnit försöka hindra dig.
Rädsla över att jag var ensam. Att du aldrig skulle kunna dra in mig i din famn igen, rädsla över hur jag skulle kunna klara mig utan dig.
Och sorg över att jag aldrig någonsin mer skulle få prata med dig, krama dig, kyssa dig, skratta tillsammans med dig, hålla din hand eller få se på dig.
Mitt bland alla dom där känslorna fanns fler känslor. Förvirring, ilska, panik.

Rummet såg likadant ut som sist, förutom sängen. Lakanet var borta och där låg nu bara dina kuddar och täcket. Men jag kunde ändå komma ihåg dom där blodfläckarna..
Efter att jag upptäckt dig den där kvällen så hade jag på något sätt tagit mig in till dina föräldrar, jag minns inte hur, och jag minns inte när poliserna kommit dit senare. Jag hade i alla fall fått veta att det var rakblad du hade använt, även om jag inte såg dom den kvällen, men det var inte dom som varit viktiga då. Du hade ju aldrig skurit dig förut, så jag förstog inte..
Annars var sig rummet likt. Skrivbordet stog intill ena väggen med snurrstolen framför. Planscherna med dina favoritband hängde på väggarna. Gitarren stog som vanligt i ena hörnet och stereon stog på den träfärgade stereobänken. Men ingen Nathan var där..
Jag tog några steg in i rummet och försökte blinka bort tårarna. Jag gick fram till sängen och sjönk sakta ner på den och försökte samtidigt komma ihåg hur man andades. Det gjorde så ont inom mig. Den där järnhanden höll fortfarande mitt hjärta i ett hårt grepp och jag förstog inte hur det fortfarande kunde slå. Hela jag kände mig ju krossad. Jag mindes alla gånger vi hade legat i den här sängen. Hur vi bara hade hållit varandra i handen och pratat, hur vi hade.. gjort saker, hur vi utmattat somnat bredvid varandra. Jag bet mig hårt i läppen och såg mot garderoben mitt emot sängen. Vart skulle dom göra av alla kläder? Dom kunde väl inte kasta dom. Det fick dom inte. Jag reste mig upp och gick fram och öppnade garderoben. Och alla känslor slog emot mig igen. En skjorta fångade min blick. En svartvitrutig långärmad. Det hade varit din favorit. Jag kände försiktigt på det mjuka tyget och tårarna började rinna igen. Varför kunde han inte bara komma tillbaka?..

”Jag trodde deras ögon skulle ramla ur!” skrattade Nathan när vi var på väg hem från skolan. Fjortisarna skulle i alla fall ha något att prata om resten av dagen, kanske resten av helgen till och med. Men jag visste, efter att ha fått kommentarer på bilddagboken av en massa fjortistjejer, att en hel del tjejer tydligen tyckte det var ”såå gulligt.” med killar som var med varandra. Och var dom svarthåriga och hade piercingar så var det ännu bättre. Så hellre deras fniss än killarnas äcklade blickar.
”Jag med! Men det var ju pinsamt, tänk om vi.. hade gått längre på något sätt”, flinade jag. Det fick Nathans ögon att glimma till.
”Det hade varit trevligt. Fast utan publik kanske”, flinade han till och tog tag i min hand.
Det kändes skönt att det var fredag. Jag och Nathan hade inte så mycket planerat, mer än att han skulle komma hem till mig ikväll och sova över. Han brukade göra det ganska ofta men det passade extra bra idag eftersom mamma och pappa skulle bort.
”Jaa jag tror jag föredrar det lite mer privat”, log jag.
Inte för att vi hade kommit så mycket längre hemma heller än vi gjort utanför skolan. Men jag tyckte det var mysigt. Nathan tyckte det viktigaste var att jag var helt redo, sen skulle det inte göra något om det tog en månad eller ett år. Det kändes bra.
När vi kommit fram till korsningen där vi skulle åt olika håll stannade vi båda två.
”Jag drar hem och packar så kommer jag sen”, log Nathan, kramade mig snabbt och började sen gå. Jag fortsatte hem mot mig och kände den goda matdoften redan när jag kom in på gården. Mamma var faktiskt väldigt duktig på att laga mat.
”Joel?”
Jag stängde dörren efter mig och ställde ner väskan.
”Hej”, log jag och kikade in i köket.
Mamma stog och rörde i en stekpappa och jag tyckte mig se att det var kyckling. Hon brukade göra någon god kryddblandning till och så saffransris till det. Hon log och vände sig om mot mig.
”Har du haft det bra i skolan?”
Jag hade en bra relation med mamma, jag brukade kunna säga det mesta till henne och hon lyssnade alltid. Men jag brukade censurera en del av det som hänt i skolan. Jag ville inte att hon skulle oroa sig. Hon och pappa hade haft det ganska jobbigt och jag hade trott att dom skulle skiljas. Men nu när dom faktiskt verkade vara sams igen ville jag inte dra upp hur killarna i skolan var så att hon skulle få ett nytt problem så fort ett annat hade lösts.
”Det var okej. Lämnade in den där mattegrejen jag gjorde igårkväll.”
Hon log och nickade samtidigt som hon vred av plattan.
”Vad bra, matte är ju viktigt att ha betyg i.”
Jag tog av mig skorna och gick sen och satt mig vid köksbordet.
”Är det den där kyckligen och saffransriset?”
Mamma nickade med ett leende och började plocka fram tallrikar.
”Tror du Nathan har ätit innan han kommer hit? Annars kan jag ju lägga in i kylen åt er tills senare.”
Jag tvivlade på att Nathan skulle ha ätit så jag nickade och fingrade lite på en av mina rosa slingor.
”Tack det blir bra.”
Jag mötte pappa i hallen när jag var på väg upp till mitt rum men han märkte mig knappt då han höll ett papper alldeles framför ansiktet som han läste med rynkad panna. Han jobbade väldigt mycket och även om han kom hem tidigt ibland så satt han ändå i timmar på sitt kontor.
”Hej på dig också pappa”, muttrade jag och gick uppför trappen. Det kändes skönt att jag snart skulle få vara ensam med Nathan. Jag la mig ner på sängen efter att ha satt igång en skiva och slöt ögonen. Alesana. Pappa hade frågat en gång hur jag kunde lyssna på sånt där. ”Dom skriker ju bara.” Men om man lyssnade på orden istället för att haka upp sig på skriken så hörde man faktiskt budskapet i låtarna. Jag hann inte lyssna på så många låtar förrän jag hörde mammas röst från nedervåningen. ”Joel!”
Jag suckade och sänkte volymen med fjärrkontrollen.
”Ja?” ropade jag tillbaks.
”Nathan är här! Och jag och pappa åker nu.”
Det fick mig snabbt på fötterna och jag skyndade mig nerför trappen. Bara genom att se Nathan fick det att fladdra till i magen.
”Vi kommer hem imorgon förmiddag någon gång, maten står i kylen och kom ihåg att stänga altandörren innan ni går och lägger er. Det var så varmt här inne så jag lämnade den öppen.” Mamma var alltid lika stressad när dom skulle iväg någonstans. Hon tog på sig kappan och öppnade dörren.
”Ha det så kul ikväll.”
”Det ska vi”, log Nathan och jag kunde inte låta bli att skratta till lite när han kastade en snabb blick åt mitt håll.
När mamma och pappa sen stängt dörren efter sig blev det väldigt tyst och det var inte förrän då jag fick tid att hälsa på Nathan.
”Hej, du tajmade bra att komma just nu”, flinade jag och satt mig ner i trappen.
Nathan flinade tillbaks och tog av sig skorna.
”Äh, jag gillar din mamma. Gott det luktar föressten.”
”Ska vi äta på en gång?” log jag.

”Gud vad mätt jag är”, sa Nathan och lutade sig bakåt i stolen.
”Jag med. Du kommer få bära upp mig”, flinade jag och la ihop besticken på den tomma tallriken. Till slut tog vi oss i alla fall upp på fötter och till mitt rum, bara för att slänga oss på sängen.
”Hur kan man bli så trött bara utav att äta?” klagade Nathan och såg upp i taket.
Jag flinade och la handen på hans mage.
”Du vill inte göra några situps alltså?”
Nathan stönade till och skakade på huvudet.
”Aldrig igen.”
Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte igång skivan igen. Sen låg vi bara tysta i sängen en lång stund.

”Alltså jag vågar nog inte lägga upp några fler bilder på dig snart”, flinade Nathan där han satt på golvet med min laptop. ”Någon kommer ju sno dig ifrån mig snart.”
Jag lutade mig lite ner från sängen för att se på skärmen.
”Vadå var står det?” frågade jag skeptiskt. Jag såg bara bilden som Nathan hade lagt upp på mig på bilddagboken.
”Först är det en 16årig tjej som skriver att du är assöt”, började han.
”Okej men eftersom hon är tjej behöver du ju inte ens bry dig i det”, flinade jag. Och jag var ändå inte assöt.
”Men lyssna på den här då, han heter poisonlips och skriver ”shiet, håll hårt i den där killen. Jag skulle inte ha något emot att utforska dom där läpparna..”
Jag höjde lite på ögonbrynen och skrattade sen.
”Men ofta, han är säkert något pervo som bor.. typ tusen mil härifrån och skriver så där till alla killar. Och så skämtar han säkert också för jag ser inte ens bra ut.”
Jag tyckte verkligen inte att jag såg speciell ut men Nathan vände sig om och såg på mig som om jag skulle vara helt knäpp.
”Nej visst, du är typ bara hetaste killen som finns..” Han tystnade snabbt innan han öppnade munnen igen. ”Idioten bor ju här! Det står så i alla fall”, sa han och började klicka på dom olika datumen på poisonlips sida. Jag tog mig ner från sängen och satt mig bredvid honom. Killen på bilderna hade mörkbrunt hår och var sminkad. Enligt den nyaste bilden så hade han nyss piercat tungan också.
”Jag har aldrig sett honom”, sa jag och rörde lite vid Nathans hår i nacken.
”Inte jag heller. Tyvärr var ju idioten snygg”, suckade han.
Jag flinade lite och vände Nathan emot mig.
”Du är väl inte svartsjuk på en kille som skrivit en enda kommentar i din bilddagbok?” Jag tolkade Nathans tystnad som ett ja, och jag la armarna om honom.
”Du vet att jag bara älskar dig, och jag tycker du är snyggast och snällast och bäst”, flinade jag och efter en stund kände jag Nathans armar om mig.
”Okej då, jag är väl bäst då”, mumlade han och började sen skratta.
Plötsligt plingade det välbekanta msn-ljudet och vi vände båda blicken mot datan igen.

Chrille säger:
Tja! Läget Nate?

Chrille gick i vår klass och var en av dom få schyssta killarna, dock så hade han varit sjuk och varit hemma hela veckan. Chrille var också en av dom få som kallade Nathan för Nate.

I’m into boys, baby säger:
Hej ^^ Förutom att jag håller på att dö för att jag är så mätt så är det bra ;) Hur är det själv sjukling?

Chrille säger:
Jag är så frisk man bara kan vara! Vad händer?

Nathan vände sig om mot mig och pussade mig snabbt innan han knappade in ett svar.

I’m into boys, baby säger:
Jag är hemma hos Joel (L)

Chrille säger:
Trevligt ;) Då kan ni väl pallra er hit till mig på fest?

Jag flinade lite och såg på Nathan igen.
”Han måste verkligen ha blivit frisk snabbt.”
”Eller så tror han att spriten funkar som medicin. Men vad tycker du? Ska vi gå dit?” flinade Nathan.
Chrille bodde inte så långt bort och det kanske kunde bli kul, även om jag inte gick på fester så ofta. Fast det var mysigt att bara vara hemma med Nathan också.
”Det spelar ingen roll. Vad tycker du?”
”Vi kan väl dra dit och om det är tråkigt går vi hem igen?” log han och jag nickade.

I’m into boys, baby säger:
Okej vi kommer.. eh när ska vi komma?”

Det var ju inte så kul att vara först kanske.

Chrille säger:
Jag har sagt typ 8 så ni kan väl komma då någon gång? Det kommer bli värsta röjet, HAHA.

Nathan höjde lite på ögonbrynen men flinade till. Han skrev att vi skulle komma och loggade sen ut.
”Okej vad ska jag ha på mig då?”

Nathan hade tagit sin svartvitrutiga skjorta han haft med sig, till ett par mörka smala jeans. Ett nitskärp hängde runt hans höfter och håret var som vanligt lite spretigt. Och han var jätte snygg.
”Han är säkert fortfarande sjuk och så kommer han smitta ner oss”, flinade Nathan där vi gick på vägen hem mot Chrille. Jag skrattade och nickade.
”Säkert”, sa jag och drog till min halsduk lite. En stickad svartvitrandig. Förutom den så hade jag en svart långärmad tröja med något vitt tryck på, svarta jeans och ett par avklippta svarta fingervantar. Jag behöver väl egentligen inte nämna att jag trivs bäst i svart.
Chrilles hus syntes på långt håll och det var lätt det största, och lyxigaste, huset på gatan. Det såg ut som en heminredningsaffär inne. Fast senare ikväll skulle det nog inte se lika prydligt ut. Musiken hördes på lång väg och när vi kom in på gården kunde vi se genom fönstren att det var en hel del folk där redan. Nathan plingade på men öppnade ändå dörren själv. Det var antagligen ingen som hörde plingan ändå.

Jag och Nathan hade lyckats tränga oss ner i soffan både två och jag drog upp ärmarna på tröjan en bit.
”Shiet, det måste vara typ 40 grader här inne.”
”Minst”, höll Nathan med och drack upp det sista han hade i sitt glas. Jag visste inte vad det var och troligtvis visste inte han själv heller. Men det var faktiskt en okej fest. Vi hade dansat, även fast jag var helt kass på det, och snackat lite med Chrille. Det märktes verkligen inte på honom att han legat hemma en vecka, men det återstog att se hur han skulle må dagen efter.
”Hey! Har du inte guitar hero Chrille?” ropade en kille och lyckades samtidigt spilla ut lite av sin dryck på tröjan.
”Nej men är det inte någon som man spela riktig gitarr istället?” frågade en tjej och såg sig omkring. ”Nathan! Du kan väl?”
Nathan flinade lite och ryckte på axlarna.
”Jo det kan jag väl.”
Han var jätte bra. Tjejen försvann ut från rummet men kom tillbaks efter bara en liten stund och tryckte en gitarr i armarna på Nathan. Musiken skruvades ner och dom flesta riktade uppmärksamheten mot Nathan.
”Vad ska jag spela då?” flinade han och såg sig omkring.

Det var mysigt att sitta bredvid Nathan i soffan när han spelade. Flera stycken sjöng med i låtarna och det var riktigt bra stämning. Efter en stund kände jag ändå att det var för varmt där inne, luften stog helt still.
”Jag kommer snart”, sa jag till Nathan och reste mig sen upp för att gå ut i hallen. Jag letade på mina skor och gick sen ut.
Det var skönt att komma ut i den lite kyligare luften och jag lutade mig mot trappräcket. Det var alldeles mörkt ute och himmelen pryddes med en fullmåne. Plötsligt hörde jag några röster genom tystnaden och jag såg några gestalter komma gående över gården. Några av dom rökte och när dom kommit ännu lite närmare såg jag vilka det var. Justin och 3 andra killar från skolan som jag inte visste namnen på. Dom måste komma oinbjudna för jag hade aldrig sett Chrille umgås med Justin i alla fall.
”Är inte det där Joel i din klass?” frågade en av killarna och Justin såg upp mot mig.
”Jo fan det är det ju. Jag trodde inte du var festkillen” flinade han, tydligt påverkad. ”Trodde du sov den här tiden”, sa han och skrattade som att han nyss dragit årets skämt. Han verkade dock lite besviken när jag inte svarade.
”Vart har du din pojkvän då?” frågade han och tog ett bloss på sin cigarett.
”Kanske inne i huset där festen är?” sa jag med höjda ögonbryn. Ibland verkade Justin faktiskt trögare än jag trodde han var.
”Idiot.” Justin knuffade lätt till mig och öppnade sen dörren och gick in, tätt följd av dom andra killarna. Han var inte värd att käfta emot eller slå till försökte jag intala mig, men det hade varit skönt att verkligen trycka ner honom någon gång. Efter en stund började det bli lite för kallt att stå ute utan jacka så jag gick in igen. Nathan satt fortfarande i soffan med gitarren. Lite av mitt goda humör hade försvunnit på grund av Justin och jag orkade inte tränga mig fram bland alla människor för att sätta mig bredvid Nathan, så jag gick ut i köket istället.

Jag menar inte att jag aldrig sett ett gaypar i vår stad, även om dom var ganska sällsynta, eller diskreta, på just vår skola. Men jag blev ändå förvånad när jag såg en blond kille stå tryckt mot väggen med en brunhårig kille framför sig. Det såg ut som dom försökte slå något slags kyssrekord. Jag vände bort blicken och öppnade ett skåp för att leta på ett glas. Och det var inga ikea-glas direkt utan det såg ut att vara dyra märken. Killarna verkade inte bry sig, eller ha lagt märke till mig så jag sneglade lite mot dom när jag fyllde glaset med vatten. Jag kände inte för att hälla i mig massa sprit.
”Vad sa du att du hette?” mumlade den brunhåriga killen.
Dom kanske inte var ett par ändå, isåfall kände dom inte varandra särskilt bra. Jag stängde av kranen och såg lite snabbt mot killarna igen. Jag kände inte igen dom.. eller.. den brunhåriga killen såg lite bekant ut. Men jag kunde ju inte stå där och glo så jag vände mig om för att ställa ifrån mig glaset när jag druckit ur. Och på något klumpigt sätt råkade jag ställa glaset för nära kanten på diskhon så det ramlade ner med ett högt klirr. Som tur var gick det i alla fall inte sönder, men det fick båda killarna att vända sig om och det var först då jag förstog varifrån den brunhåriga var bekant.
”Men shiet, det är ju du..” flinade poisonlips.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

xSuperCookieDuck - 3 okt 09 - 15:07- Betyg: