På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Sofia Del 26 Marinas Sms

Hon gick från sjukhuset några minuter senare.
Hon fick inte fram ett ord, hon visste inte vad hon skulle säga.
Hon visste att hon inte skulle klara sig utan Vanessas stöd.
Hon gick hem och lade sig i sängen och grät.
Hela hennes värld höll på att falla samman. Hon ville inte leva så här
längre.
Jonathan hade ringt henne innan och sagt att han skulle sticka hem till Stockholm
om två dagar.
Hon tog fram det stora kolliege blocket och började skriva
-" Vad är meningen med livet om man inte får träffa de man älskar? Vänner och nära.
En familj som hatar mig, och bestämmer mitt liv? Vill inte leva så här, vill här ifrån.
Jag har ingen, helt övergiven här i skuggan. Bortom denna värld finns något, andra sidan
där inga problem äger rum. Allt jag fick veta i dag, har förändrat mitt liv.
När får jag träffa Jonathan igen? När får jag träffa VS? Två stora hål finns i mitt hjärta.
Ser ingen mening med att stå ut, att leva vidare. Är detta min sista andetag i dimman?
Ska mitt liv snart komma till sitt slut?
Varför händer allting just nu, i denna svåra tid. Varför händer allting på samma gång?
Vad är det som får mig att fortsätta. Kanske är detta" [/K]
Sedan föll hon i en slags trans, samma känsla kom över henne som när hon varit hos Vanessa.
Hon föll ihop i sängen, men denna gången svartnade det inte.
När hon tittade upp var hon på en ö, där allting var grönt. Djuren hördes runt om henne, havet slog
in mot land.
En flicka stod framför henne,
-"Hejsan Sofia" sa hon
-"Vem är du?" frågade Sofia förskräckt.
-"Frukta mig inte, jag vill dig inte något ont. Jag vill att du ska fortsätta leva, jag vill inte att
du ska gå och drunka i sorg. Du kommer få se dem igen. Oroa dig inte."

Sedan var hon tillbaka i rummet igen.
Hon visste inte vem det var, men de var något.

En vecka senare ringde doktorn, och han visste inte alls vad det var som hänt med henne.

Dagarna gick och snart var hon tillbaka i skolan igen. Utan Vanessa.
Efter 3 veckor i skolan frågade läraren efter Mathilda.
-"Vet någon var Mathilda håller hus?" frågade han oroligt.
Sofia tittade ner, och kände hur tomt det var, hur dåligt hon mådde.
Livet var rena helvetet, saker och ting hände. Felicia fjäskade för henne
men hon röt bara på henne. Hon ville inte ha något med henne och göra.
Hon satt ofta själv i skolan och bara tittad på alla personer som gick runt
Hemma lekte Regina och Fredrik glada familjen. Marina var nästan aldrig hemma hon var ofta hos sin
nya pojkvän. Och Sofia satt själv hemma.
Hon fick inte åka upp till Stockholm för Regina, hon sa tvärt nej.
Hon hade inte fått träffa Jonathan på evigheter, det värkte i hennes hjärta.
Men dag i början på Mars rymde hon till honom, sig checken med försvann från hålan.
Vid 4 på natten kom hem till Jonathan ringde på hans dörr.
Men det var inte Jonathan som öppnade utan Marie.
-"Vad vill du?" frågade hon surt där ho stod helt naken.
Då dök Jonathan upp bakom henne, även han utan kläder.
Han tittade förskräckt på henne, och förstod att var hon tänkte.
Hon tittade på honom med ögnen fyllda av tårar.
Hon sprang ner för trapperna, och ut genom dörren.
-"Faaan, SOFIA! skrek Jonathan
Hon bara sprang, utan att vända sig om.
-"SOFIA!" skrek någon efter henne.
Hon fortsatte springa, men någon stannade henne efter ungefär 2 kilometer då hon var helt slut. Det var
Jonathan
-"Sofia stanna för fan!" sa han som slängt iväg cykeln.
Hon grät, hon såg ingen mening med livet längre. Han var hennes allt. Hon hade inte hört av Vanessa på
flera månader.
Han kramade om henne, medan hans tårar rann.
-"Förlåt!" sa han medan tårarna rann
Hon stötte bort honom och föll ihop på marken
-"Hur i helvete kan du göra så mot mig?" sa hon
-"Förlåt, jag var full. Jag söp mig full för att jag saknade dig så mycket. Fattar du inte hur jävla
deprimenad jag har blivit av att inte få träffa dig." sa han och höll fram armarna
Det var fulla av ärr.
Sofia blundade och han föll i hennes famn.
-"Fattar du inte hur jävla mycket jag älskar dig" sa hon
Han satte sig bredvid henne och gav henne en kyss, sen två sen tre.
-"Jag klarar inte av att vara utan dig," sa han snyftande
-"Varför tror du jag kom hit, jag klarar mig inte utan dig," sa hon
-"Men bo här hos mig, snälla. Jag klarar inte av att du lämnar mig igen!" sa han
Hon nickade som svar, och följde med honom upp. Hon visste att hon inte kunde vara arg på honom-
Hon kunde inte leva utan honom, han var meningen till hennes liv.
De gick in i lägenheten, och älskade hela natten.
När de vaknade på morgonen var det som vanligt allting var frid och fröjd.
Han gick inte till skolan den dagen, han ar hemma med henne och myste.
De var inte ifrån varanda någonting, inte utan att röra vid varandra. Det vaqr som plåsterlappar.
Allting de gjorde,gjorde me med kärlek.
Dagarna gick och hon bodde hos Jonathan.
Men hon kände sig rastlös, hon hade ringt sin klassföreståndare och sagt som det var.
De kom bra överrens och hon förstod varför hon inte var i skolan.
Istället för att skälla ut Sofia sa hon att hon skulle skicka upp hennes läxor och prov så hon fick plugga
på avstånd.
Hon gick runt på stan, och tittade då hon såg att hon det var ett café som sökte någon ungdom som hade lust
att jobba visa dagar.
Hon gick in på caféet och frågade.
De var glada att det var en trevlig tjej som gillade att vara social som de sa.
Hon skulle prov jobba dagen efter.
När hon kom hem såg hon att någon skickat ett sms.
Det var Marina:
"Hejsan! Jag har rymt hemifrån. Mamma och pappa
har blivit jätte konstiga sen du försvann. De låter mig inte vara med min pojkvän.
Så jag stack. Jag är i Solna med min pojkvän. Vi bor hos hans morföräldrar Miss U// Marina

Hon var inte den enda som hade stuckit. På hennes mobil var det också 4 missade samtal.
3 var från Regina, och det 4 fick henne att spärra upp ögonen.
Vanessa hade ringt!

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)