Bucklig väg mot livets slut |
Vi går hand i hand bort
från varandra.
Bort från oss själva,
de ända personer vi aldrig
mer vill se.
Vi stannar vid ett vägskäl
och ser frågande på varandra.
Här finns inget för oss att
hämta.
Men ändå stannar vi kvar,
för att vi vet att vi
måste förtsätta frammåt,
vi kan inte vända om.
Vi båda blundar, tänker en
stund.
Vi nickar sedan långsamt mot
varandra och släpper taget om
varandras händer.
Utan en sista blick slits vi
från varandra,
och vi går inte oberörda där ifrån.
Men inga trårar faller,
vi har aldrig kunnat gråta för
varandra.
Jag ser på vägen framför mig.
Den är bucklig och full av stenar,
jag kommer snubbla många gånger.
Men jag ska vandra till slutet.
|
|
|
|
