Tårar i ögonen kapitel 9 |
Anna stiger sakta upp och tar på sig något som hon hittar på golvet. Hon går med sakta och tunga steg ut i köket där hon möter Marcus som letar efter flingorna i skåpet. Han står där i sina röda kalsonger.
- Högts upp sa Anna.
Marcus hoppar till. Han kollar på hennes en sekund innan han tar ner flingorna och mumlar något med tack. Hans hår är rufsigt det brukar det vara men inte så här. Han har påsar under ögonen och själva ögonen är svullna och röd sprängda. Han såg ut att må skit. Dom åt under tystnad en stund innan Marcus sa:
- Du behöver inte ringa Maja… jag har redan gjort det…
Han mådde verkligen skit. Hon såg det.
- Jaha vad hände då? Sa Anna med helt vanlig röst som att hon inte brydde sig.
- Em… jag ska gå och göra nåt på mitt rum.
Sa han och smet i väg. Anna följde honom med blicken. Varför hade det blivit så fel? Tänkte hon. Hennes pappa hade inte kommit hem än. Undra om Marcus visst var han var. Tänkte Anna och började gå upp för trappan. Dörren till Marcus rum stod på glänt. När hon kom närmade stannade hon. Hon hörde Marcus prata. Hon kollade in lite och såg att han satt på sängen och pratade i telefon. Hon stannade utan för och lyssnade.
- Maja jag är så ledsen men jag lovar det hände igen. Jag lova…
Hon måste vara arg, tänkte Anna, stackars Marcus. Det hände ju inget. Anna gick vidare mot hennes pappas rum. Hon hade inte varit där sen hennes mamma dog. Hon öppnade försiktigt dörren. Vägarna va ljus gröna. Hennes mammas favorit färg. Innan hennes mamma dog var dom vita. Hennes pappa måste ha målat det. Hennes mamma bad alltid om att få måla om det men hennes pappa sa alltid nej och nu hade han gjort det. Men det var för sent. På vägarna hängde det bilder på dom alla. På Marcus, Hennes pappa, mamma och henne själv. Vägarna var fula av bilder. Sängen såg likadan ut. Samma gröna täcke och kuddar. Hon gick till garderoben och öppnade hennes mammas. Alla kläder var kvar. Alla saker. Utan för detta rum fanns det inga spår av hennes mamma men här kunde man inte tänka på något annat. Hon kände tårarna komma.
- Du visste inte va?
Anna vände sig snabbt om och såg Marcus stå vi dörren. Hon såg på honom med sina ledsna ögon.
- Han var alltid glad för han gömde sorgerna här inne. Han grät om natten. Men du visste inget. Du bara trodde att du visste allt. Du vet att det inte var Petras fel att hon dog.
- Nej… det va mitt. Svarade Anna.
Nu gick äntligen gick han fram och kramade henne och sa:
- Det var inte ditt fel eller Petras. Det var ingens! Det bara blev så. Det var ingens fel. Du måste tro på dom orden.
Då försvann den stora klumpen i magen som fanns där varje dag, vart hon gick eller vem hon än var med. Nu var det borta. Marcus var bäst. Ja det tyckte hon. Hon önskade sig inget annat än att bara få vara med honom. Tårarna rann från dom båda.
- Jag saknar henne, grät hon. Jag saknar henne så jävla mycket!
- Jag vet. Jag saknar henne med.
Dom stod där i säkert en timme och grät i varandras armar.
- Jag måste packa, sa Marcus efter en stund tystnad.
- Varför?
- Jag måste ju till skolan i mon Anna, det måste du med.
- Men pappa är inte här, sa Anna nervöst, Han har ju inte kommit hem…
- Ta det lugnt. Jag går och ringer honom på mobilen.
- Okej, svarade Anna medans Marcus gick ut genom dörren och ner för trappan.
Anna la sig ner i sängen med huvud djupt ner i kudden. Hon skrek men det hördes inget utan för. Hon trodde att hon hade blivit fri från smärtan som skavde varje dag. Men hon hade fel. Det kom en nu smärta som var mycket värre. En bladning av saknad och hat. Den satt i hennes hjärta. Saknaden satt där. Hatet satt i hennes huvud. Hjärtat pumpade inte ut blod utan saknaden åkte runt i kroppen. Ut i hennes och sen tillbaka igen. Hjärnan skickade inte reflexer till nerverna. Nej den skickade ut hat. Hon var tvungen att göra något annars skulle hon bli galen. Hon skulle inte klara av att vara hemma hela dagarna. Hon skulle inte klara av att gå till kuratorn. Hur skulle hon kunna klara av att leva när hennes mamma, hennes lilla, snälla mamma som inte hade gjort något för att dö. Hon kände under kudden och hittade ett fotografi. Hon såg det gyllene bruna håret som ljuste i solen. Dom varma gröna ögonen. Den söta lilla näsan. Hennes perfekta hu som hon hade fått av alla krämer som hon köpte. Hennes läppar var målade av rött läppstift. Hon hade en grön klänning som slutade lite efter känna. Hon hade dom skorna som hon älskade mest. Allt som Anna nu hade i en kartong i sin garderob. Det som hennes pappa förlägne sen trodde hon hade slängt.
|
|
|
|
