(M/M) I varje andetag - kapitel 13 |
Ber om ursäkt att det tagit rätt lång tid innan denna del blev klar, men han inte riktigt haft orken och tiden till att skriva.
som alltid vill jag tacka för kommentarerna, för de värmer, sjukligt mycket!
Kapitel 13
”Ja, hej, det är Alex”
”Alex”
”Snälla, jag orkar snart inte mer”
”Vad orkar du inte?”
”Att du ringer till mig”
”Varför orkar du inte med det?”
”Därför att jag inte vill ha något med dig att göra i mitt liv”
”Jag har redan tagit mig in i ditt liv, ja, in i dig också till och med”
”Snälla, sluta”
”Varför?”
”Snälla, bara sluta. Lämna mig ifred”
”Jag har ju sagt det: om du låter mig förklara så lämnar jag dig ifred”
”Jag kommer inte lyssna på någon förklaring”
”Då kommer jag inte lämna dig ifred”
”Men varför envisas du med att du måste förklara?”
”Du sade en gång till mig att jag måste tänka mer på mig själv”
”Ja, och?”
”Jag vill förklara och jag har lärt mig att tänka mer på mig själv”
”Snälla, sluta nu”
”Nej”
”Hej då och jag ber dig. Lämna mig och mitt liv ifred”
”Jag finns ändå alltid kvar i dina minnen”
”Hej då”
*
”Ja, det här är då Christoffer, som legat hemma två veckor och därmed inte varit i skolan då du varit det”, förklarar Matteus, som inte har en aning om att pojkarna i sin egen ålder redan är bekanta med varandras ansikte och namn. Och inte heller vet han om att de är bekanta med så mycket mer.
När Alex öron snappar upp Matteus ord och skickar dem till hjärnan ser han på Christoffer. I hans ögon utstrålar en smärta och han vet om att Alex nu förstår att det är på grund av honom som han inte tillbringat sin tid i skolan.
”Och Christoffer, det här är då Alex, snubben jag pratade om”, fortsätter Matteus, men har nu vänt sin blick åt hans håll istället för att låta den vila på Alex.
”Så skakar man hans när man blir presenterad för någon ny”. Matteus tar deras händer och placerar dem i varandras. Christoffers kropp reagerar direkt.
Att känna Alex nakna hud emot sin, om så bara handens hud, får honom att låta sina tankar segla till deras halva natt ihop. Han minns allting, hans kropp minns allting. Elefanterna i magen vaknar till liv, liksom de privatare delarna, som ligger gömda bakom två lager av olika sorts tyg.
Snabbt drar han tillbaka sin hand och ber flera gånger om att Matteus inte märker av förändringen som sker i hans kropp.
”Gå och köp någonting att käka, kan ju inte sitta här rätt upp och ner och stirra på oss när vi äter”. Matteus order skickar iväg Alex bort till disken med alla godsaker och Christoffer tänker att det nästan är lite pinsamt att det enbart är Matteus som pratar.
”Så, varför i helvete är du så förbannat tyst?”. Tydligen hade Matteus en helt annan tanke i och med att han skickade iväg Alex än att den blonde skulle göda upp sig.
”Vad menar du?”
”Men kom igen. Du snackade på som fan när du och jag satt här, men då Alex steg in genom dörren blev du tystare än en stum fucking kanin”, säger Matteus och ilskan, över att han inte vet vad problemet är, i hans röst gör att Christoffer inte skrattar åt jämförelsen, något han skulle ha gjort i fall händelsen varit annorlunda.
”Vad har du emot Alex? Du har förfan aldrig träffat honom tidigare!”
”Jag har visst träffat honom innan idag”, viskar han fram, svärande inombords över att han är så feg att han inte klarar av att säga orden i ett starkare tonläge. För någon runt omkring dem skulle kunna höra.
”Jaha, och när då om jag får fråga?”. Christoffer ska just svara när han ser att Alex är på väg tillbaka och Matteus har mer vett i huvudet än att fortsätta konversationen då fler öron än deras fyra hör på.
Återigen slår han ner blicken i bordet och låter sin bästa vän och sin näst värsta fiende, den västa är givetvis han själv, sköta samtalet på egen hand.
Så fort han och Matteus blir ensamma kommer den sistnämnda ställa honom samma fråga som han ställde nyss och då kommer han att kräva ett svar. Och är det något Christoffer inte har just nu så är det ett svar. Vad ska han säga egentligen? Att Alex var personen som gav honom en hjärnskakning och som han sedan träffade på Matteus fest och då hamnade de i säng, men att han rusade därifrån innan de hade sex. Så kan man helt enkelt inte säga. Matteus skulle slå till honom med ena handen i bakhuvudet lite lätt och säga åt honom att berätta sanningen.
”Oj, fan, helvete!”, utbrister Matteus så plötsligt att han skrämt rycker till och tittar upp.
”Jag måste gå, lovade pappa att jag skulle hjälpa honom med en pryl”, förklarar han och reser sig upp och tar på sig jackan.
Christoffer är på väg att göra samma sak han, när den lite smått stressade människan ser på honom.
”Ohnej, du stannar kvar, för uppenbarligen har du och Alex något otalt med varandra och det får ni fan lösa nu”. Med dem orden vänder han på klacken och skyndar ut från caféet . Lämnar Christoffer ensam och världens vackraste varelse.
”Så, eh, vad har du haft för dig de senaste dagarna då?”, frågar Alex i ett försök till att bryta den spända och pinsamma tystnaden.
”Jag har inte gjort mycket, sett väldigt mycket på film”. Och tänkt alldeles för mycket på dig. ”Du själv?”
”Jag har, som du kanske vet, varit på din skola och ja, uppenbarligen i din klass till och med. Ska ju börja där efter lovet”, berättar Alex och han börjar, mot sin vilja, rysa till när han hör Alex röst.
”Jo, Matteus sa det, att du skulle börja alltså”. En tystnad uppstår efter hans ord. Ingen av pojkarna vågar se på den andre och inte heller vågar dem se på varandras kropp.
Trots att han inte ser på honom så vet han vad han sysslar med. Han vet att Alex låter sina fingrar trassla in sig i bordsdukens fransar och han vet om att han då och då lyfter ena handen till glaset som innehåller Trocadero och placerar det framför läpparna, dricker en klunk och ställer tillbaka det på sin plats. Han skulle förmodligen kunna tala om exakt vilka rörelser Alex gör om han så vore blind, för hela silverögonpojkens massa har ett överkast av ett elektricitetsfält och man märker väldigt lätt om elektriciteten förflyttas, i alla fall gör han det, när det handlar om Alex el.
”Jag tror Matteus har rätt”, säger Alex tillslut.
”Vad har han rätt i?”
”Att vi måste prata”. Det kan han inte göra annat än att hålla med om, för det fungerar inte att ha det såhär. Om de ska gå i samma klass efter jul måste han först kunna klara av att befinna sig i samma rum som honom.
”Men vi kanske ska gå hem till mig, för jag vet inte vad du känner, men jag har då inte en sådan stor lust att sitta och prata om våra eh… problem när andra människor kan höra på”, säger Alex och ler snabbt. Ett leende han omöjligt kan undvika att besvara.
”Ja, jo, det är nog en bra idé”, svarar han trots att han egentligen skulle vilja rusa hem till sig och gömma sig under täcket tills han blir gammal nog att han inte minns pojken som kastar hans liv huller om buller.
-
När de stiger in genom dörren till lägenheten han allt annat än vill vara i just nu, tittar han för första gången efter hur det ser ut där. Direkt man kommer innanför dörren finns det en annan dörr till höger, förmodligen en toalett då det faktiskt står just ”toalett” på den. Går man vidare in ser man till vänster ett ganska stort vardagsrum. Längst den vänstra väggen står en svart tresittssoffa och framför den ett glasbord. Ovanför det svarta föremålet hänger ett porträtt av två små pojkar. Den ena med blond hår och silverglänsande ögon och den andra med lite mörkare hår och mer blågrå ögon. Den äldre pojken kanske är elva år och den yngre ser ut att vara i den förtjusande åldern sju. Det går inte att missta sig, bilden föreställer Alex med tillhörande storebror.
På den högra sidan existerar det en halvöppen dörr. Innanför dörren kan man urskilja ett skrivbord där det står en vit bärbar Mac-dator placerad. Att han vet att det just är en Mac beror på att datorn är påslagen och att man ser ”dockan” som finns placerad längst ner på skärmen, där alla program finns.
Åt vänster håll sett ifrån hallen står det ett köksbord med en soffa längst väggen och två stolar ställda på andra sidan. Går man längre in mot bordet ser man att det finns en dörröppning där själva köket finns. En spis, ett kylskåp och ett skafferi, flera förvaringsskåp finns även uppsatta längst väggarna.
Direkt man kommer in genom ytterdörren kan man fortsätta rakt fram och på så vis komma fram till en dörr. Han vet sedan sist att det är innanför just den träbiten som Alex har fått att kalla för sitt rum.
”Öh, ja, det är väl bara att slå dig ner på sängen eller något sådant”, säger Alex och kliar sig i huvudet, som om han inte är riktigt säker på ifall han verkligen vill ha hans rumpa tryckandes emot sitt sängöverkast, när de stiger in till hans rum.
Han sätter sig och lutar ryggen mot väggen, vänder sin blick ut mot fönstret och känner hur Alex viker benen så att han på så vis sjunker ner i sängen, en bra bit ifrån honom, givetvis.
”Vad har du emot mig?”
”Va?”. Frågan förvånar honom. Visst, han är väl medveten om att han har något emot Alex, men enbart av den enkla anledningen att han förstört hans tidigare lugna liv, men han trodde faktiskt inte att Alex märkt av hans ogillande gentemot honom.
”Ja, vad är det du har emot mig? Vad är det som gör att du hatar mig?”. Han tänker efter, vad är det som gör att han faktiskt hatar honom? Efter några sekunders tänkande och därmed några sekunders tystnad öppnar han munnen och säger mjukt med blicken fäst i Alex ögon:
”Jag hatar dig inte”.
Yes, detta var då kapitel 13. Enligt mig så känns den här historien väldigt långtråkig, så jag skulle vilja fråga ifall ni också känner att det är på det viset?
Hur som helst, kommenterarena är eran del av det hela.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 16 okt 09 - 23:40- Betyg:  | Christoffer, ut med det!! Han skulle ju ha sagt "Jag älskar dig!" istället!! :3
Och du vet ju redan att jag tycker att det här är sjukt väldigt otroligt massa bäst,
så det behöver jag väl inte säga igen. Men okej då. DETTA ÄR SJUKT OTROLIGT VÄLDIGT
MASSA BÄST!!! Såja! ^^ | | Jurrie - 22 sep 09 - 21:18 | | Inte långtråkigt! :D Suuuuper bra ^^ <3 | | Problemoja - 21 sep 09 - 00:17 | Sjukt bra!
haha jag diggar dina sista ord om att man ska kommentera;D | | idantica - 20 sep 09 - 18:01 | | åhåå...det här är inte långtråkigt, det här är fruktansvärt bra! Och åh vad förväntansfull jag är nu, längtar till att fler ord kommer om de underbara pojkarna! och jag älskar sättet just du använder orden på. | | EMORAiNBOW - 20 sep 09 - 17:33 | | Jag håller med de andra om att den inte är långtråkig, men som NeMria säger så är den skriven på ett annorlunda sätt, men personligen så föredrar jag nästan det här. Det är liksom...poetiskt samtidigt som det inte är för uttjatat. Men jag säger som Haley: Nu ska gossarna bli lyckliga tillsammans!!! Och du kan ta dig eftersom du slutar kapitlet just som det börjar bli spännande -.- Uh <3 | | NeMriA - 20 sep 09 - 16:14 | KASFDGJS O_O
alltså, Jesus, du har talang.
okej nu ska jag vara lite tråkig och komma med kritik och sån skit: nej den är inte långtråkig! det enda är att den är skriven på ett sånt annorlunda sätt (som jag inte är van vid att läsa) så det tar ett tag för mig att komma in i själva texten. men det är absolut ingenting dåligt :O
jag är faktiskt avundsjuk på dig. mhm. | | WalkingTheDemon - 20 sep 09 - 13:55- Betyg: | | BRAAAAA :D <3 |
|
|
|
