18 september |
18/9
Vi möttes i dag för första gången.
Du var helt underbar,
Dina kyssar är helt otroliga,
Din kropp är vacker.
Du är på väg bort från mig,
Till en annan plats där det är förbjudet för oss att hålla samma kontakt som vi hade innan.
Jag kan inte beskriva dina otroliga kyssar,
Jag får inte säga hur vacker din kropp är,
Jag får inte höra din beskyddande röst.
Jag kan inte ta på det,
Jag får inte känna dina kramar.
Du är för långt bort, med någon annan som behöver dej mer än vad jag gör.
Jag ligger i min säng,
Ensam i mitt kalla rum,
Jag känner hur depritionen stiger,
Jag behöver prata med någon,
Men det är bara du som förstår,
Men jag får inte smsa,
Jag får inte ringa.
Jag blir tvingad att hålla kvar smärtan inom mej.
Det blir för mycket för kroppen att ta,
Hjärtat orkar inte slå mer,
Med så mycket smärta,
Det gör ont
Varje slag är som ett knivhug mot mitt bröst.
Jag måste stå ut med smärtan.
Två dagar till.
Det värker
Jag försöker skrika,
Men det kommer inget ljud från min mun,
Det är som om min röst försvunnit.
Jag försöker skrika på hjälp men smärtan i hjärtat har tagit bort min röst och domnat bort min kropp.
Jag kan inte röra mej.
Gråten bara väller fram nu,
Tårarna bara rinner,
Den ena efter den andra
Det svir när jag blinkar.
Smärtat i bröstet går inte att hejda längre.
Det gör för ont
Ögonen svartnar och allt blir mörkt,
Jag somnar in,
En dröm kommer fram, precis som alltid.
Men denna är annorlunda,
Den känns för äkta,
Jag kan känna hur mjuk madrassen är,
Jag kan känna hur sängkarmens trä är målad,
Jag sätter mej upp i sängen,
Stiger sakta upp.
Jag tittar bakom mej och ser en tjej ligga där jag låg innan.
Jag bryr mej inte mer om det,
Jag bara går.
Ut ur lägenheten.
Jag vandrar på den vägen som alltid brukar vara hårt trafikerad,
Men nu är det inte än ända bil där.
Allt är tomt.
Jag fortsätter vandra på vägen,
Kommer fram till tågstationen efter ett tag.
Det står ett tåg där,
Helt tomt
Inte än ända person sitter på det.
Det är inte än ända människa på stationen.
Jag vänder mej om.
Det står en man där och tittar på mej.
Han säger:
”vi har väntat på dej”
Han drar in mej i tåget och placerar mej på sittplats nummer 1.
”Tåget går snart” säger han.
”Vart?” frågar jag, men får inget svar ut av honom.
Tågets dörrar stängs,
Det åker någonstans,
Men vart vet jag inte,
Jag ser inte vad det är som är utanför heller,
Det är för mörkt
Tåget har gått i ungefär en timme nu.
Den stannar,
Öppnar dörrarna
Ständer dem och åker sedan vidare i samma hastighet som innan.
Jag börjar bli trött på att sitta o stirra ut i tomma intet,
Jag somnar
Jag flyger till en underbar plats,
Där är det sommar,
Fåglarna kvittrar och men kan känna vinden som blåser igenom håret.
Jag lägger mej i gräset och tittar upp mot den klar blåa himmelen.
Det känns underbart.
Ingen smärta
Inga tårar.
Drömmen varar inte länge
Den underliga mannen som drog in mej på tåget väcker mej.
Han säger att det är dags att kliva av.
Han knuffar ut mej ur tåget.
”Nu är du framme, du hittar dit du ska själv”
Jag vänder mej om och ska fråga vart jag är,
Men dörrarna stängs och tåget åker vidare.
Jag tittar mot staden som jag anlänt till,
Men jag känner inte igen mej.
Men det orkar jag inte bry mej om,
Jag bara går,
Går dit fötterna tar mej.
Orkar inte bry mej så mycket,
Jag vet inte vart jag är och vet inte vart jag ska.
Jag har gått en lång bit nu,
Allt är bara svart
Jag tittar upp från mina fötter för att se mej om,
Det står en dörr en meter ifrån mej,
Jag tittar på den en stund, jag bestämmer mej för att öppna den.
I samma sekund som jag tar tag i handtaget och ska vrida om handtaget,
Hör jag din röst.
Du gråter
Jag tvekar en stund,
Jag ska jag öppna dörren eller inte?
Men då hör jag dej säga:
”snälla försvinn inte, jag behöver dej i liv”
jag blir förtvivlad,
Jag öppnar dörren med ett snabbt ryck.
Det blir ljust och jag kliver in.
Från den tomma staden in till ett sjukhusrum.
Du sitter där.
Vid sängkanten och gråter
Jag tar några steg närmre dej.
Men kommer inte mer än 2 meter ifrån dej.
Fötterna vill inte längre fram.
I mitt innersta vet jag att jag inte ska gå längre fram,
För smärtan kommer att bli för stor för att handskas med.
Jag backar några steg
Av fasa
Vänder mej om
Springer
Bort från sjukhusrummet
Ut i det mörka igen.
Jag sätter mej ner på marken,
Vid en lycktstolpe
Kramar om mina ben,
Jag vill inte vara kvar i denna världen!
Orkar inte vara ensam mer.
Jag känner hur hoppet har svikit mej nu
Jag vill leva i denna värld mer.
Jag måste hitta en väg ut!
Jag springer allt vad jag kan.
Över hela staden.
Allt jag ser när jag stannar är just den dörren
”V”
det är den dörren som man hör din gråt komma ifrån.
Jag faller ner på knä,
Jag orkar inte mer.
Allt jag gjort för att komma här ifrån har bara lett mej till den dörren
Allt jag har hört är din gråt.
Det är för smärtsamt.
Jag tar mej till mods,
Jag kryper fram till dörrhandtaget
Tar tag i handtaget och kliver in.
Du sitter där,
Fortfarande på samma plats som innan
Och gråter.
Jag förstår inte varför
Det var meningen att du skulle vara långt ifrån mej och ha det bra med personer som betyder mycket mer för dej
Inte sitta och gråta vid en säng.
Jag tar några steg framåt.
Hejdar mej
Vill jag verkligen veta varför du gråter?
Jag skärper till tankarna
Går framåt,
Kramar om dej.
Jag tittar upp och ser
Mej själv ligga i sängen.
Jag backar några steg och faller ihop.
Det får inte vara sant!
Jag ligger där
Helt medvetslös
Jag frågar dej
”Vad är det som pågår här?”
Du svarar mej inte.
Men i stället ser jag på din mobil.
Du har uppe ett meddelande.
Ett som är skickat från mej.
Det står:
”Du betyder mest för mej, du har alltid varit där för mej.
Du har gjort mitt liv mycket lättare. Tack för allt och förlåt för den smärtan du kommer att få.
Jag kommer inte finnas länge till.”
De hade visat dej att jag hade svagt hjärta.
Det ända som skulle kunnat hålla mej i liv vad att ha kämpat.
Läkarna kunde inte göra nått.
|
|
|
|
