I hate this part |
Hejhej, jag har skrivit en hel novell (flera kapitel), och vill posta den här.
Kommer lägga in delar om ni kommenterar.
Man vet först inte i första delen vem som är vem, men i nästa del blir allt mer klart.
Första delen är rätt kort, men dem andra kommer att bli längre.
Del 1 - How did we get here?
Vad ska man göra? När en människa man älskat, plötsligt bara slutar älska en?
När man fattar att ens egna känslor också försvunnit.
När du ljuger till dig själv. Du försöker hysteriskt övertala alla, förutom dig själv att allting, precis allting är slut.
Du känner frågorna krypa under ditt skinn, försöker få tag på ett svar.
Men herregud, jag är död utan dig. Hur blev det såhär? Hur kom vi så här långt?
Varför står vi här nu, båda med ansikten sönder blängda. Vi ger aldrig varandra riktiga blickar längre.
Inte något som kan räknas. Jag vill bara veta, hur blev det såhär?
Jag vill veta: när slutade du älska mig, när slutade du tänka på mig förens du somnade?
När började du ligga vaken på nätterna och försöka få ordning på allting.
Kanske få ett slut på allting? Kanske bara avsluta allting på ett bra sätt.
The truth is hiding in your eyes
And it's hanging on your tongue.
Just boiling in my blood.
How did we get here?
When I used to know you so well.
But how did we get here?
Well, I think I know.
När såg du mig inte längre som mänslighetens vackraste människa? När blev jag galen av svartsjuka?
Hur blev allting plötsligt så äckligt, så äcklande. Jag minns inte när det blev hat. Jag minns inte hur det blev såhär.
Tankarna spinner i mitt huvud. Du sitter mitt emot mig. Dina ögon, ditt huvud undrar samma saker som jag. Du sitter med fötterna i mitt knä. Jag blänger på dig, lika mycket som du blänger på mig. Du är så vacker. Dina ögon, dom jag blev helt sjukt förälskade i. Ögonen som var grovt inramade i svart första gången jag såg dig. Det var allt jag minns. Jag minns inte ens vad du sa, vad det första vi sa till varandra var.
”Ska vi göra något?” din röst är ansträngd. Du äcklas av mig. Jag vill skrika åt dig att dra åt helvete om du inte vill ha något med mig att göra längre.
Men jag sitter kvar, mitt hjärta svider. Det brinner och någon hugger en kniv i magen på mig, hela tiden. Jag vill inte sitta här längre med dina ben i min famn. Jag reser mig, dina tunga ben faller till marken. Jag står och tittar ut igenom fönstret. Livet passerar förbi. Det är dags nu. Att säga farväl. Men jag kan inte. Jag vill inte. Det går inte. Jag älskar dig för mycket.
|
|
|
|
