Vårt Universum |
Vårt Universum
Vetekransar delades desperat ut, när skymningen kom till skuggornas land. Någonting var tvunget att hända i natt.
Stjärnorna flämtade efter luft, lyste halvdant när de orkade, som lampor som tänds och släcks. Och natten var sig olik. Kärleken var borta. Den hade rymt, gått vilse någonstans i skogen.
Skuggornas land låg i tyst koma, så som det gjort i flera dagar nu. Alla invånare visste om det, vad som var fel. Men ingen sa någonting, allt var så tyst att det skulle eka om en knappnål föll till marken. Ja, det var en tystnad så tjock, att man kunde skopa upp en portion på sin tallrik och äta av den.
Människor stirrade tomt i varandras ögon, när ingen såg blickade de upp mot stjärnhimlen och undrade… när händer det? Så vetekransarna delades ut, i mångfald. Skulle de räcka?
Men det fanns en människa, som inte vandrade som ett tomt spöke. Hon satt och tänkte.
”Kom, vi springer bort tillsammans!
Jag vill krama om din själ, som en nallebjörn!
Men det får jag inte…”
Skrev hon på ett papper. Till vem det visste hon inte. Men det visste alla andra.
Hon kröp på marken, kravlade runt som ett litet djur.
”När kommer du, när kommer du hem?” Tänkte hon.
Natten höll andan, alla väntade spänt. Väntade på en revolution.
”Jag orkar inte längre.” Tänkte hon.
Och så sprang hon, barfota ut i natten. Hon sprang mot skogen, med dunkande hjärta. Hon måste hitta honom. Och hon måste hitta sig själv.
Längst in i skogens fuktiga glänta, där satt han vid sjön. Hon stannade en bit ifrån honom såg skuggor runt om honom. De vaktade honom, han var en fånge i sig själv. Hans ögon lystes upp i mörkret av månljuset som lyste. Han såg frustrerad ut, som en hungrig varg. Men hon tog ett ändå ett steg närmare honom. Hon såg att han försökte reflektera sig i vattnet.
Vargen i honom morrade brutalt.
Men han tvingade sig själv att lyfta sitt huvud och se på henne. Då, när hans ögon mötte hennes, glänste det till i dem. Glimten i ögat sköts upp i rymden och strålade en avbild av hans inre.
Han var fri, och den starkaste stjärnan på hela himlen hade uppenbarat sig ovanför dem.
Hon log strålande och gick närmare honom.
”Du är här.” Sa hon.
Han såg skrämt på skuggorna omkring sig, som om han just förstått att dem var där, suckade och så kom en tår ur hans ena öga. Den rann glittrandes ner längst hans kind, som en liten glaspärla, och droppade ner i vattnet.
Vattnet fick ringar som vidgades och sedan försvann. Men kvar fanns en bild. En bild av honom. Skuggorna runt honom försvann, gick upp i rök.
Han böjde sig ner över vattenytan och betraktade sig själv. Han skrattade glatt och likaså gjorde spegelbilden på vattnet. Hon gick fram till honom och de båda såg upp på himlen, där fler stjärnor börjat lysa. De såg uppspelt på varandra. Hon pekade upp mot stjärnan som de två hade framkallat, genom deras förening. Den lyste mot dem.
”En ögonstjärna.” Mumlade han beundrande. Sedan flög han upp och kastade sig i hennes armar, som ett litet barn. Värme flödade i de bådas kroppar.
Inte bara en stjärna hade tänts den natten. Kärleken var tillbaka, och skuggornas land hade vaknat ur dess koma.
*T
|
|
|
|
