[BxB] Vita Änglavingar [Del 5] |
Yay femte delen. Nu vet jag inte vad mer jag ska säga. Om jag verkligen ska skirva mer måste ni kommentera.
Kapitel: 5
Saksu visste inte vad han skulle göra om han träffade honom igen, idag. Utan att ha märkt det stod Saksu framför den stora, pyntade julgranen och tittade efter de två änglarna. Den svarta ängeln var nedtagen. Det var säkert bara någon som hade satt dit den på skämt. Den vita ängeln om fortfarande var kvar var högt upp i granen såg så fridfull ut. Varför stod han här? Varför brydde han sig ens om julgranen och om dem där löjliga änglarna
”Det där är du, på det yttre. Och det där är du på insidan”
Det killen sagt poppade upp i skallen på honom. Han blev generad och satte handen för munnen.
- Hej!
Ett ansikte var plötsligt framför honom igen, och gissa vem? Som vanligt hoppade Saksu till och den här gången speciellt för att det var han. Killen tittade glatt på honom och sade.
- Varför står du och tittar på julgranen?
Saksu visste inte svaret. Visste inte varför hans envisa förföljare ens brydde sig.
- Jag har tråkigt, svarade han som vanligt.
Den andre log mot honom och tog hans hand i sin och började gå mot sovsalen. Saksu ryckte till så att han släppt och blev själv förvånad över sin reaktion. Den rosahårige tittade på honom och sade.
- Tänke att vi skulle göra nått kul.
När Saksu hörde det och tänkte på vart dom var på väg så fick han en chock. Vad tänker han på egentligen!? Han tittade på killen och sade.
- Jag vill inte ha din hjälp.
Den andre gav honom en närmast sorgsen blick och började gå sin väg. Han gick förbi Saksu och viskade tyst i hans öra.
- God Jul.
Suksu vände sig om men killen bara fortsatte gå. Vad var det egentligen han hade tänkt göra? Tankar spred sig i Saksus huvud och han började gå mot biblioteket. Ja, det var stället han brukade gå till när han hade tråkigt. Fast nu ville han bara sätta sig ned med en bra bok och glömma världen. Det fanns inte en chans att någon skulle störa honom, och mycket riktigt så gjorde ingen det heller. Han lyfte huvudet från boken och tittade sig omkring, men han såg inte honom någonstans. Kanske hade han gett upp. Hade förstått att Saksu inte ville att han följde efter honom. Kanske hade han blivit sårad… Saksu kunde inte koncentrera sig länge och då var det inte roligt att läsa längre. Han lade ifrån sig boken och började gå mot sovsalen. Det var sent och dags att gå och lägga sig. En röst hördes i högtalarna.
- Alla beger sig till sovsalen. Alla ska ligga i säng och sova om en timme.
Saksu visste det. När han väl var i sovsalen och hade lagt sig i sängen somnade han direkt. Han var tröttare än han hade trott.
|
|
|
|
