Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Det förflutnas sjö

Långt, långt borta finns en sedan länge död skog. En bortglömd mark, vars liv ej längre finns att möta. Mitt bland trädens nakna grenar breder det ut sig en ensam sjö med vatten blankare än en katts ögon. Sjöns vatten har länge varit stilla, skyddad av de livlösa träden. Varken regn eller dimma har krossat dess yta som i tystnad grämer sig av minnen.
För femton år sedan kom en flicka och satte sig i gräsets vissna grönska. Hon hade det svartaste hår och de brunaste ögon. Flickan bar med sig en sorg, svår för en människa att bära. Hon grät hejdlöst ut sin vrede och berättade sitt öde för sjöns stilla djup. Dock visste hon ej att det fanns öron i vattnet som lyssnade till hennes gråt. Hon kunde ej ana att i vattnets fredliga tystnad virvlade det omkring en ensam och krossad själ, dömd att för alltid vara osynlig i det förflutnas sjö. Själen blev ivrig att visa för flickan att den fanns, så den förde över sina minnen till hennes huvud. Flickan fick se bilder av död och blod. Hon fick höra smärtans skrik och förtvivlans gråt. Hon fick minnen av en krossad soldat vars liv var dömt till evig tomhet. Flickan flydde sin väg, långt, långt bort.
Nu har det gått femton år och skogen finns endast i ett glömt töcken, vars glädje är borta. En hopplös själ utan framtid eller slut simmar omkring i sjöns ensamma vatten. För längesedan hade den en kropp och ej mindre ett hjärta att älska med. Men dock kan själen ej längre göra någonting åt sitt öde, utan endast föras fram och tillbaka i oändlighetens dimma.
Inget levande kan nu märka den tysta kvinnan vid vattenbrynet. Inget levande kan följa kvinnan med blicken och nyfiket viska till något annat levande. En kvinna med svart hår och mörka ögon drar med en darrande hand över vattenytan och gör så att sjön för första gången på tusen år rör sig. Kvinnan viskar små ord som endast är riktade till den bortglömda själen i vattnet. Men själen vågar ej göra någonting – den är sedan länge förlorad i förtvivlan.
”Kom tillbaka. Kom till mig.”
Kvinnan vadar ut i vattnet, söker med blicken efter något som ej kan ses.
”Jag kan ej glömma. Jag ber dig, kom till mig.”
Hon smeker vattenytan – själen skriker av längtan. Den vill se världen, vill åter leva. Kvinnan dyker under vattnet, dock förgäves. Hon blir förtvivlad och skriker. Tårar av saknad och ensamhet förenar sig med sjön som börjar bli varm. Trädens grenar börjar åter röra sig i vinden som släpps in genom glömskans vägg.
”Du vill komma … ”
Kvinnan vacklar till, känner sig yr. Själens förflutna släpper sjöns fängelse och stiger upp från vattnet och igenom kvinnans kropp. Hon faller livlöst ner i sjöns mörker.
En tystnad värre än den förhäxning som härjat över skogen i tusen år breder sig ut över sjön. Det vackra människoliv som just ovetet offrat sig för skogen är borta ur syn. Rörelserna över vattnet som bildats av hennes beröring är endast tidens minne.
Plötsligt bryts vattenytan och en man stiger upp ur sjöns djup. Hans ansikte är slutet och uttryckslöst, men de gröna ögonen lyser av beslutsamhet. I armarna ligger en kvinna med svart hår och mörkbruna ögon som just göms bakom slutna ögonlock. Mannen lägger henne lugnt ner i det gröna gräset och betraktar henne med allvarlig min. Han smeker hennes kind och kysser sakta hennes mun. En flämtning når hennes läppar och de mörka ögonen kikar fram under tunga ögonlock. Mannen låter henne ligga i sina armar och vyssjar när hon gråter.
Två varelser, skrämda av livet. Två varelser som i tystnad har älskat varandra i femton års tid. Två varelser som i medömkan har saknat den andres sällskap, då ingen annan funnits. De träffades då förtvivlan och skräck var huvudrollen i deras liv, de träffades i varandras tankar, i varandras sinnen. En dragningskraft förde dem åter tillsammans och kärlek stor nog att krossa förtrollningen räddade dem.
”Jag är en soldat vars liv tog slut för längesedan. Men du räddade mig, du räddade mig med din ensamhet och ditt begär av att få kärlek … ”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Myth
25 apr 05 - 03:46
(Har blivit läst 115 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord