En svag doft av vanilj {Del 29 |
Ni anar inte hur skämmigt detta är. Jag tror att jag borde få pris i att vara seg med att lägga ut nya delar.
Jag ber en tusen gånger miljoner gånger om ursäkt. Stjärnstopp, ni vet? Så mycket ber jag er att förlåta mig för att det har tagit mig typ en månad att skriva och lägga ut den här delen.
Jag måste tacka mina stödpersoner Malin, Linnéa och Annie, som alltid hjälper till när det behövs. Och det var nog tack vare Malins övertygelse som den här delen ligger ute nu, annars hade jag väl suttit och klurat med den i en vecka till.
Sen måste jag faktiskt berätta för er om att det inte är många delar kvar på den här storyn. Jag beräknar att det är ca två delar kvar, och då vet jag inte om jag räknar in epilogen där eller inte xD
Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, igen!
Jag håller på med en annan berättelse som ska ut här så fort den här är klar, den tar också upp lite av min tid och snor åt sig lite av min koncentration och skrivkraft som jag kanske borde lägga på ESDAV egentligen. Men jag hoppas ni vill följa den också.
Tusen tack för er som fortfarande orkar läsa trots att jag suger på att lägga ut nya delar regelbundet!
(den nya berättelsen ligger jag före med, eftersom jag har skrivit flera delar redan. Så den kommer förmodligen få inte lika stora uppehåll som denna.)
<3
Kapitel 29
Between how it is and how it should be
Dagar gick och veckor gick. Det kändes som om någon hade snabbspolat mig framåt när jag plötsligt gick ut ur skolansportar dagen innan skolavslutningen. Det var soligt och fint väder. Det hade varit första gången för mig i skolan på rätt lång tid – i mina mått mätt - och det kändes ovant att vara där.
Jag hade hållit mig hemma hos Ville i stort sett hela tiden sen den morgonen då jag såg honom snorta kokain. Jag hade fortfarande inte sagt någonting om det, och var bestämd i min åsikt att hålla det för mig själv. Dock var hans intag av droger någonting som ständigt låg och gnagde i mitt bakhuvud. Han var aldrig diskret, och kunde helt plötsligt avbryta vad han än höll på med för att förnya sin dos av heroin, kokain och allt vad han nu hade gömt i sin soffa.
Jag hade inte hittat något mer, men jag såg honom ta allt ifrån tabletter till vätskor. Jag tyckte inte alls om det, men hade inte heller mod nog att ta upp diskussionen med honom. Jag valde att blunda och låtsas som ingenting.
Jag hade varit hemma en gång sen den dagen, och det var bara för att hämta lite nya kläder. Jag hade inte räknat med att möta mamma i hallen, och blev nästan chockad över att se hur trött hon såg ut att vara. Hon hade stora mörka ringar under ögonen och såg sliten ut. Som om hon inte hade sovit gott en enda natt sen sist jag såg henne.
Hon hade oroligt frågat mig om jag mådde bra, men oron ersattes snart av ilska och ett nytt bråk hade brutit ut. Tydligen hade Emil berättat mer för henne om hurdan Ville var, och hon hade plötsligt koll på varenda liten illegal grej som Ville hade sysslat med.
Detta gjorde mig förstås ordentligt sur på Emil, eftersom det faktiskt var han som en gång i tiden hade sagt att allt skitsnack om hur farlig Ville var, var det löjligaste och mest överdrivna han någonsin hade hört.
Det slutade med att mamma grät och att jag tog mina kläder och gick.
Jag hade faktiskt inte planerat att inte gå till skolan, det var bara det att Ville fick mig på något egendomligt sätt att alltid känna hans lägenhet som mer frestande än skolans tråkiga lokaler. Så trots att jag hela tiden lovade mig själv att ”imorgon ska jag gå till skolan” så fann jag mig i alla fall alltid kvar tillsammans med honom nästkommande dag.
Så när jag väl gick till skolan den här sista dagen innan avslutningen, var korridorerna fyllda av elever som tittade skeptiskt och dömande på mig från sidan. Jag la armarna i kors över bröstet och tryckte de få böcker jag hade med mig hårt intill kroppen. Försökte undvika att möta de andras blickar och stirrade envist ned i golvet.
Det hade inte förvånat mig om varenda en av dem kände till mitt och Villes förhållande.
Jag hade sökt upp min mentor det första jag gjorde. Jag lämnade över böckerna till henne och plågades ett par ögonblick av hennes genomträngande, forskande blick som hon svepte med över mig från topp till tå.
”Du har inte varit här på ett tag”, sa hon torrt när hon tog emot böckerna och la ner dem på sitt skrivbord.
Jag harklade mig, väl medveten om att detta var ett test.
”Nej… Jag har varit sjuk.”
”Jaså?” sa hon och höjde ögonbrynen. ”Vadå för sjuk?”
”Öh...” sa jag och letade desperat efter någonting i huvudet. ”Påssjukan.”
Det var det första som slog mig, och i samma stund som jag uttalade ordet fick jag stor lust att banka huvudet i någonting väldigt hårt. Min mentor höjde stelt ett av sina grundligt noppade och alldeles för smala ögonbryn och jag förstod genast att hon inte hade gått på min dåliga lögn.
”Jaha”, sa hon utan att tro mig och snörpte ihop munnen till ett smalt streck.
”Japp”, sa jag och gav henne ett nervöst och oskyldigt leende.
Dagen hade inte blivit det minsta bättre när jag kom till min första lektion och möttes av ungefär ett trettiotal förvånade ögonpar. Det var kanske inte mer än rätt att de stirrade ut mig på det sättet i och med att jag hade varit så gott som helt okontaktbar under en längre tid, men jag kände mig ändå alldeles för iakttagen för att det skulle vara bekvämt. När jag generat svepte med blicken över klassrummet sökandes efter Line och Nadja, var det enda jag fick se deras bakhuvuden som kyligt hade vänts mot mig.
De hade knappt pratat eller ens sett på mig under hela dagen.
Så det var med en aning lättnad, men mestadels upprörda känslor som jag klev ut genom skoldörrarna den där sista dagen innan skolavslutningen. Trots att solen gassade utanför och värmde upp asfalten så pass mycket att den kändes alldeles mjuk under fötterna, drog jag den tunna tygjackan tätare kring överkroppen och skyndade över skolgården för att slippa därifrån så fort som möjligt.
Av någon idiotisk anledning hade jag trott att Nadja och Line skulle vänta på mig. Förstå vad jag hade gått igenom den här senaste tiden, allting med Ville och funderingarna kring hans missbruk, och stötta mig när jag valde att komma tillbaka.
Istället hade de tröttnat på mig, och verkade nu ha vänt sig åt motsatta hållet. Vägrat hälsa, svara eller se på mig.
Jag struntade i bussen, endast på grund av rädslan över att kanske stöta ihop med någon från klassen eller skolan, och gick därför vägen hem till Ville. Det var inte så långt att gå i mitt raska tempo, så efter en kvart – tjugo minuter, var jag framme och trampade uppför trapporna i trapphuset.
Jag slet upp dörren och gav uttryck till mina känslor i den rörelsen, slog igen den med en smäll och sparkade av mig skorna utan att se efter vart de landade. Den ena hamnade rakt på Skunken, som gnydde till och skuttade bort från sitt gömställe i garderoben.
Jag brydde mig inte om honom utan gick raka vägen in i vardagsrummet.
TV:n stod på och flimrade med sitt blåaktiga sken och Ville halvlåg i soffan. Han hade ett par slitna jeans på sig men ingen tröja, och hans muskulösa mage var väl synlig för mig när jag korsade rummet.
”Jag hatar dem!” utbrast jag samtidigt som jag satte mig ner på det utrymme i soffan som inte var ockuperat av Villes armar eller ben.
Han slet blicken från TV:n och såg på mig med ögon som genast avslöjade att han inte var opåverkad. Han satte sig lite rakare upp i soffan så att jag kunde sätta mig lite mer bekvämt.
”Vilka?” frågade han.
”De som en gång i tiden skulle föreställa mina kompisar”, muttrade jag ilsket.
Ville var tyst en stund. Jag drog upp benen framför mig och tog över rollen som envist stirrande in i tv-rutan.
Sen lyfte han upp sin ena vältränade arm och la den om mina axlar, drog mig intill sig och lät mig vila huvudet mot hans bröstkorg samtidigt som han drog fingrarna genom mitt hår.
”Vad har de gjort?” frågade han tyst och lät fingertopparna kittla min kind i en mjuk smekning.
”Jag trodde att de skulle… Tja, åtminstone säga välkommen tillbaka!”
Ville satte läpparna mot mitt hår och hans utandning genom näsan fick ett par hårstrån att flyga ner över mitt ansikte.
Saken var den att jag inte kunde sätta ord på min ilska. Åtminstone inte högt. Den var så komplex att jag var säker på att Ville inte skulle förstå, för jag var arg på mig själv för att jag visste att det var mitt eget fel alltihop. Jag var arg på mig själv för att jag insåg hur feg jag egentligen var. Jag var arg på Line och Nadja för att de inte förstod, samtidigt som jag var ursinnigt besviken på Ville för att han inte kunde sluta upp att oroa mig och lägga av med sina droger.
Men inget av detta kunde jag tala om för honom, så jag förblev tyst, och lät hans händer glida över min kropp och hans läppar smaka på mina.
Det gick en stund, min blick var fäst på TV:n och min kropp registrerade hans varsamma beröring, men jag var någon helt annanstans i tanken.
”Ville?” frågade jag efter några minuter.
”Mm…?”
”Kan vi inte typ… göra någonting?”
Ville gjorde inte en paus i sitt kyssande.
”Mhm?” var det enda som hördes, nära mitt öra då han kysste mig på halsen.
”Jamen bara du och jag. Tillsammans. Faktiskt göra något. Hitta på något.”
”Som vadå?” frågade han i ett utdraget andetag.
”Kanske se en film?” föreslog jag.
”Visst…”
Jag satte mig upp i soffan, så att han – som hade lagt sig över mig – gled tillbaka ner sittande i ena änden, med ena handen vilandes på min axel.
”Ville, kan vi inte gå på bio du och jag?”
Han var tyst en stund. Såg på mig som om jag hade frågat om vi inte kunde göra en gemensam resa till månen, och för ett par ögonblick var jag fullkomligt säker på att han skulle säga nej. De där kyliga ögonen var så tomma och förvirrade att jag kanske till och med undrade om han hade förstått min fråga.
Men sen svalde han så att adamsäpplet rörde sig, och nickade.
”Jo, det kan vi väl. Är det något särskilt du vill se?”
”Nej… vi gör bara aldrig såna saker.”
”Det är för att vi gör andra saker”, sa han med ett snett leende och kysste mig mjukt på munnen.
Jag väntade tålmodigt på att han skulle luta sig tillbaka igen. Lät hans tunga virvla runt i min mun, kände hans smak och värme leta sig in i mig, förena oss till det som bara han och jag kunde bli tillsammans.
”Kan vi göra det då? Säkert?” frågade jag när han gjorde ett kort uppehåll för att andas.
”Helt säkert”, log han och strök undan en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte.
Trots att jag faktiskt hade bett om det så kändes det lite underligt då jag och Ville stod redo att lämna lägenheten en stund senare. Jag hade bytt till jeans och en varmare tröja i och med att filmen vi hade bestämt oss för att se slutade rätt sent och jag ville undvika att frysa på hemvägen.
Ville hade bara dragit på sig en åtsmitande t-shirt. Hans hår stod som vanligt ut åt alla håll och han såg precis lika frestande ut som alltid.
”Jag ska bara pissa”, sa han plötsligt när jag just hade lagt handen på handtaget.
Jag sa åt honom att göra det snabbt så att vi inte skulle bli allt för sena och att jag skulle vänta ute på gatan. Han nickade och jag öppnade dörren och gick ut.
Väl ute på gatan rättade jag till kläderna lite och hoppades att jag såg okej ut för en biokväll. Det kändes så ovant att göra någonting sånt här med Ville. Nästan spännande, och jag kunde inte undgå att lägga märke till den lilla klump av nervositet som härjade i min mage.
Ville kom ner ungefär fem minuter senare med ett stort leende på läpparna.
”Ska vi gå?” frågade han och la ena armen om min axel.
”Ja”, sa jag och log tillbaka. Såg in i hans onaturligt ljusa ögon och noterade ett sällsynt stråk av glädje som jag inte såg hos honom särskilt ofta. Jag var så insugna i dem att jag inte märkte hur stirrig och flackande hans blick var förrän jag började tänka på det en lång efteråt. Men jag märkte däremot hur stora hans pupiller hade blivit och när drog mig intill sig, kunde jag känna hans hjärta slå hårdare och fortare än någonsin.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 21 sep 09 - 17:34- Betyg:  | wiho, de är så bra!
och de gör inget att de tar tid, de är så jävla bra såå :D
mejla :) | | frdrik - 20 sep 09 - 15:50 | | Noo, han får int vs påtänd nä dom ksa göra någo tisammans! Men bra skrivet :D | | hooppsan - 19 sep 09 - 20:57- Betyg: | | sjukt bra, mejla ? | | littledreamer - 19 sep 09 - 19:47- Betyg: | jätte bra skrivet!! Synd att novellen snart är slut "/ men bra att du tänker skriva en ny :D hoppas på ett spännande och bra avslut på det hela!
Maila när nästa del finns ute för läsning :D <3 | | Rosapapper - 19 sep 09 - 15:06- Betyg: | | ASBRA! du far inte sluta!!! | | prickigthallon - 18 sep 09 - 21:10- Betyg: | | MAAAAH! TYP BÄSTA DELEN NÄSTAN JU! SJUKT BRA!!! <33 | | MoRoTpOwEr - 18 sep 09 - 20:48 | Jag vet inte hur jag ska reagera jag mår fettma bra vet du vad du skrev ngt på kvinnan bakom skärmens födelsedag så du hjorde min kväll jag kommer sova gott och drömma om Ville och Ellen Fukk you Rasmus ._. !
HAHAHA <3! | | JennnyJ - 18 sep 09 - 11:10- Betyg: | GAAAAH! det där låter illavarslande :O
Helt underbart skrivet, du är grym Jamie, det är du verkligen!! :| :D
man kan ju inte annat än bli avundsjuk :O :P
Men, nu börjar svenskan och ja måste stänga av min (Läs; MIN!) fina dator som vi fick för någon halvtimma sedan :P
v.f.o.f.f.d.g.s.s. (L) Remii | | murrwels - 18 sep 09 - 00:31- Betyg: | Så sjukt bra, men kan fortfarande inte bestämma mig för vem jag tycker mest om av killarna.
Fortsätt kämpa på, och tänk på att det aldrig blir bra när man tvingar sig själv att skriva. Då är det bättre att vänta på att lusten kommer tillbaka :)
Tack för en kanon del, säg gärna till när nästa del kommer :) | | because - 17 sep 09 - 22:55- Betyg: | åååhhhhhhhhh du MÅSTE skriva fler ;O;O den är så jävla bra den här nobvellen !
Du skriver som en gud <3 mejla nästa (a) | | Moii-Thilda - 17 sep 09 - 21:54- Betyg: | Du skriver så fantastiskt bra! O jag kommer sakna den när den är slut!
längtar till nästa! (a) :D | | SilverAndCold - 17 sep 09 - 21:49 | ”Jo, det kan vi väl. Är det något särskilt du vill se?”
”Nej… vi gör bara aldrig såna saker.”
”Det är för att vi gör andra saker”, sa han med ett snett leende och kysste mig mjukt på munnen.
Åååh, jag kunde inte låta bli att le där alltså!
Påssjukan, hahaha? xD
Jadu, tänk om jag inte hade sagt åt dig om att lägga ut en ny del.. Då skulle alla fått vänta YTTERLIGARE en vecka. Ack, ack.
Men nu slapp vi det - och de är jag väldigt glad över. :)
Och vadå den här är kooort? Har du läst mina senaste delar i YGA eller? xD Tar inte ens fem minuter att läsa dem ffs. xD
Haha.
Jättebra, som alltid! <3 | | LipsOfAnAngel - 17 sep 09 - 20:44- Betyg: | | ojojoj :o jag är jättenyfiken på vad som kommer att hända :D ser fram emot nästa del :D sjukt bra skrivet förresten :) | | NeMriA - 17 sep 09 - 20:07 | maaaaah o.o
*för ointelligent för att kunna kommentera vettigt* | | maaliinT - 17 sep 09 - 19:09- Betyg: | | jätte bra skrivet :D helt fast i den här novellen. vill INTE att den ska ta slut, men mejla nästa :D | | snovit1 - 17 sep 09 - 18:30- Betyg: | Den var riktigt bra. Underbart, och den har verkligen varit
värd att vänta på! Underbar! Finns inga ord att bexkriva!
Meila gärna nästa (: | | Sidewinder - 17 sep 09 - 17:49- Betyg: | Bara typ 2 st kvar? Jisses, nu blir man nyfiken på vad som händer!
Man blir nyfiken på vad nästa berättelse handlar om :) | | glasfiguren - 17 sep 09 - 17:24 | | väldigt bra :) |
|
|
|
