(M/M) Joel och Nathan del 2 (before) |
jag fick lust att skriva en liten oneshot om joel och nathan.
det kanske var en jätte dålig idèe att skriva den här, men ni kan väl kommentera och säga vad ni tycker i alla fall ^^
Det har gått ett tag nu. Men smärtan blir inte lättare för det, saknaden blir inte mindre. Jag saknar dig varje dag. Varje sekund. Det är ett under att jag fortfarande lever.
Varje natt drömmer jag om dig, dina vackra ögon, ditt fina leende, din underbara röst. Men mardrömmarna kommer också. Då ser jag inte dina ögon, dom är stängda. Så som dom var den kvällen. Jag ser din bleka kropp framför mig, känner den kalla huden under mina fingrar, försöker känna hjärtslagen, letar och letar med händerna, letar efter hjärtslag och puls. Men det finns ingen. Jag skriker och gråter, skakar dig och försöker väcka dig. Men du vaknar aldrig.
Jag själv vaknar med ett skrik varje morgon.
Dom första veckorna åt jag knappt någonting, jag rörde mig inte överhuvudtaget. Jag låg i sängen som en levande död. Och så klart så tänkte jag på dig, och bara tanken på att du hade legat bredvid mig så många gånger fick tårarna att börja rinna igen. Folk brukar säga att till slut tar tårarna slut, men inte för mig. Det går inte en dag utan att tårarna rinner.
Om jag bara hade förstått.. om jag hade följt med dig den där kvällen så hade det kanske inte hänt. Om jag bara hade förstått. Jag vet inte ens varför du gjorde det. Jag vet att du mådde dåligt, men jag visste inte att det var så mycket värre den dagen. Du hade ju varit glad, även om den sorgsna blicken kommit fram ibland. Du måste redan ha bestämt. Om du bara hade berättat för mig.. jag hade hjälpt dig att ta dig igenom det..
Men vi hade många stunder tillsammans innan du försvann..
Jag hade precis gått och lagt mig. Jag var väl inte alltför glad på mina föräldrar. Liksom, jag var 17 år, borde jag inte få gå ut även fast klockan är över halv 12 då? Enligt mina föräldrar: nej det är skola imorgon.
Så jag hade fått berätta för Nathan i telefon att jag inte kunde träffas. Han hade det mycket enklare. Hans föräldrar brydde sig inte ifall han gick ut klockan 2 på natten. Fast det var nog inte alltid så kul att ha sådana föräldrar heller.
Jag hade nästan somnat när jag hörde något slå mot fönstret. Det var nästan som.. nej jag kunde inte förstå vad det var. Men så lät det igen. Jag suckade och reste mig upp från sängen. Det var väl någon jäkla fågel som bestämt sig för att picka på just mitt fönster. Men när jag drog upp persiennen såg jag att det inte alls var någon fågel utan att det var Nathan som stod på gräsmattan och kastade småstenar mot mitt fönster. Jag skrattade lite och öppnade sen fönstret för att sen sträcka mig ut i den kalla kvällsluften.
”Vad gör du?” flinade jag.
Nathan log brett och såg upp på mig.
”Tänkte försöka övertala dig att komma ut.”
Han skulle inte behöva försöka särskilt länge, jag hade gladeligen gått ut på en gång om det inte var för mina föräldrar.
”Mamma kommer aldrig gå med på det. Jag har redan försökt.”
Nathan fortsatte se upp på mig och log lite finurligt. ”Hon brukar väl inte kika in på ditt rum efter att du lagt dig?”
Jag skakade på huvudet och kände hur huden började knottra sig på mina armar.
”Därför har jag en superidèe. Ta dig ut genom fönstret.”
Jag höjde på ögonbrynen och såg på honom men han verkade seriös så jag kastade en blick neråt. Jag hade mitt rum på övervåningen och det var en bit ner.
”Jag kommer bryta benen”, suckade jag.
Han skrattade och skakade på huvudet.
”Sluta fåna dig, du landar mjukt om du siktar på buskarna.”
5 minuter senare var jag påklädd och satt på fönsterbrädet med benen dinglandes i natten.
”Det är ditt fel om jag dör”, muttrade jag.
”Jag fångar dig”, flinade Nathan och ställde sig nära buskarna under köksfönstret. Det var ju bara att hoppas att inte mamma eller pappa gick in dit. Jag tog sen ett djupt andetag och hoppade ner från fönstret. Nathan hann få tag i min arm vilket dämpade dunsen ner i buskarna något.
”Fan det där var inte skönt”, muttrade jag men kunde inte låta bli att skratta till.
”Snygg landning”, flinade Nathan och hjälpte mig upp.
”Men skit, jag har ju inga skor”, suckade jag och såg ner på mina fötter. Men Nathan flinade bara till igen och gick sen iväg en bit och tog upp ett par blåa converse.
”Jag sa ju att jag hade en superidèe.”
När jag tagit på mig skorna la Nathan armarna om mig och kramade mig.
”Jag har saknat dig”, sa han tyst.
Jag log mot honom och fattade tag i hans hand och började gå ut från gården.
”Jag har saknat dig med. Så hur fortsätter din superidèe? Ska vi gå hem till dig?”
Han bet sig lite i läppen och kramade min hand.
”Jag tänkte att vi bara kunde gå en stund? Jag orkar inte gå hem just nu, jag kunde ändå inte sova.”
Jag nickade och vi började gå den mörka gatan. Det fanns knappt några gatlampor alls på dom mindre vägarna.
”Har det.. hänt något?”
Nathan såg på mig och suckade sen.”
”Mamma försöker fortfarande övertala mig att bli straight.” Han skrattade glädjelöst. ”Som att det är något man kan välja själv bara.”
Nathan hade presenterat mig som sin pojkvän för sina föräldrar och det hade inte blivit något glatt ”Men vad kul att ses! Du kan väl stanna på fika.” Nej hon hade tittat lite ogillande på mig men försökt le, vilket resulterat i en konstigt grimas bara, och skakat min hand. Sen hade hon ursäktat sig att hon var tvungen att åka och storhandla. Något som Nathan senare förklarat att dom hade gjort dagen före.
Men jag hade faktiskt fått komma dit på middag en gång när Nathan fyllt år. Men det hade mest blivit stelt.
Jag suckade instämmande med Nathan.
”Hon borde vara glad så länge du är lycklig.”
Han nickad och stannade sen upp för att lägga armarna om min midja.
”Och jag är lycklig med dig. Det är det viktigaste.”
Det gjorde mig glad att höra det och jag lutade upp huvudet lite för att kunna pussa honom.
Vi stog länge mitt på gatan och bara kysstes, jag hade förklarat att jag faktiskt var lite förkyld och att han kunde bli smittad men det hade inte gjort Nathan någonting. Vi stog där utan en tanke på vad klockan var, att vi skulle till skolan imorgon, och hur kallt det faktiskt var.
”Jag tror jag kommer kunna somna bättre efter det här”, flinade Nathan efter en stund och körde ner händerna i fickorna på min munkjacka. Jag log mot honom.
”Annars får du ringa mig så kan jag sjunga för dig i telefonen tills du somnar.”
Nathan skrattade och nickade.
”Det låter bra.” Han pussade mig mjukt igen och tog sen ur händerna ur mina fickor. ”Det kanske är bäst du går hem ifall din mamma skulle upptäcka att du är kidnappad.
Jag flinade och nafsade försiktigt tag i hans läpp.
”Jag gillar att vara kidnappad av dig.”
Han skrattade tyst och rufsade om mitt hår.
”Jag ringer dig när jag har kommit hem.” Så vände han sig om och gick.
Jag såg efter honom en stund, även om han var svår att urskilja i sin svarta jacka då det var så mörkt ute. När jag inte såg honom längre började jag gå hem mot mig. Det var först när jag kom in på gården som jag insåg att jag skulle behöva ta mig in genom ytterdörren. Jag skulle ju inte kunna ta mig upp till fönstret. Jag var i alla fall glad att jag hade nyckeln i jeansfickan.
Försiktigt vred jag om nyckeln i låset och öppnade dörren. Jag gick tyst in i hallen och stängde dörren efter mig. Än så länge verkade jag vara oupptäckt. Mamma och pappa sov antagligen.
Jag smög tyst uppför trappen och förutom att jag råkade snubbla över dammsugaren som stog i korridoren utanför mitt rum så var jag tyst. Väl inne på mitt rum andades jag ut och skyndade mig att klä av mig och lägga mig i sängen. Ifall mamma skulle ha hört.
Jag hann inte lilla i sängen längre förrän mobilen började vibrera och jag tog snabbt upp den från sängbordet.
”Hej”, log jag då jag förstog vem det var.
”Är du hemma?” frågade Nathan i telefonen och jag flinade till lite.
”Jaa, vart skulle jag annars vara?”
”Man vet aldrig vad som kan hända små söta pojkar när dom är ute ensam mitt i natten”, sa han och jag kunde höra hur han flinade.
”Är jag liten?” flinade jag.
”Japp. Hur blev det med sången?”
Jag skrattade lite och la mig på sidan.
”Vad vill du höra?”
”Något långsamt. Så att jag kan somna.”
Jag funderade lite och började sen tyst sjunga till min pojkvän i andra sidan luren. Han sa ingenting på en lång stund utan jag hörde bara hans andetag ibland. Han kanske höll på att somna. Men så plötsligt skrattade han till.
”Alltså jag måste nog lägga på för att kunna somna. Jag är ledsen att säga det men du har nog ingen sångkarriär framför dig ändå”, sa han retsamt.
”Jag är förkyld!” försvarade jag mig. ”Och så måste jag sjunga tyst för att inte väcka mamma och pappa.”
Nathan skrattade igen.
”Lugna dig Joel, så illa var det inte. Och jag vet att du kan sjunga. Det är förkylningen som är dum. Men vi borde faktiskt sova nu. Om vi inte ska ta sovmorgon..”
”Nej det ska vi inte”, avbröt jag honom. ”Vi kommer få ig båda två i engelskan snart om vi inte är där. Vi syns utanför skolan imorgon.”
”Okej, okej.. utanför skolan halv 9.”
”Åtta!”
”Okej åtta”, upprepade Nathan och jag kunde se framför mig hur han flinade igen. På det där sättet så man inte kan låta bli att le tillbaka. ”Jag älskar dig. Sov gott.”
Jag blev förvånad över att se Nathan komma gående mot skolan. Han såg ut som en sömngångare men han kom i alla fall, klockan åtta som vi sagt också.
”God morgon”, flinade jag och la armarna om honom.
”Du det är fortfarande natt”, mumlade han men kramade mig.
Vi började gå in mot skolan och möttes av den vanliga ljudnivån. Det var ett under att man inte hunnit bli döv på så många år. Nathan fattade tag i min hand och vi började gå emot våra skåp.
”Va fan..” morrade Nathan när han såg att hans skåp pryddes av svarta bokstäver. GAY. Jag visste att han inte skämdes över att han var gay, och han skämdes inte för att visa sig med mig. Men han hatade folks kommentarer och bland annat det här. Han såg sig snabbt omkring efter den skyldiga och precis då gick Justin förbi. En av dom killarna som tyckte det var skitkul att skrika efter oss så fort han fick chansen. Nathan började gå mot honom och jag verkligen såg hur hans ögon glödde.
”Du ska ta bort det där. Om du så ska göra det med tandborste.”
Justin såg på Nathan och flinade.
”Du det var inte jag.”
Nathan verkade inte bry sig i den kommentaren utan grep tag om Justins axlar och tryckte in honom mot skåpen.
”Men du var nog med på det”, sa han ilsket.
Det hade stannat upp några elever för att se vad som pågick. Det var ju inte första gången några bråkade men folk tog alltid sina chanser att missa lite av någon lektion.
Nathan blev alltid förbannad när någon jävlades men han brukade inte ge sig på någon, då blev det bara värre. Men jag förstog honom nu. Justin hade börjat på skolan för ett halvår sen och sen första dagen hade han varit den jobbigaste. Han hade klagat på mitt hår, ”Det är verkligen bara fjollor som färgar rosa slingor, säker på att du inte är en tjej?” och han hade noga upplyst för Nathan hur otroligt äckligt han tyckte det var att duscha i samma duschrum som honom efter gympan. Precis som om Nathan skulle tända på varenda kille bara för att han var gay. Men hur mycket jag än tyckte Justin förtjänade att bli spöad så drog jag tag i Nathans arm innan han hann slå Justin.
”Kom igen, han är inte värd det.”
Nathan spände blicken i Justin men lät mig dra med honom.
”Jag hatar hans jäkla flin! Undra om han skulle le lika mycket om han inte hade några tänder kvar.”
Vi kunde inte låta bli att skratta till båda två där vi satt i klassrummet.
”Det skulle han nog inte”, flinade jag.
Vi var på lektionen men så mycket gjort fick vi inte. Jag hade äntligen tagit mig igenom det urtråkiga kapitlet och försökte få mig själv att börja med dom ännu tråkigare frågorna. Nathan däremot hade inte ens slagit upp boken utan satt och ritade på framsidan av blocket. Han var duktig på att rita, det var ofta dystra bilder men dom var fina.
Skoldagen var slut och vi hade precis tagit ur våra väskor ur skåpen.
”Har du kvar den där spritpennan?” frågade Nathan.
Jag nickade och öppnade skåpet och tog fram den svarta pennan. Jag räckte honom den, nyfiken på vad han skulle göra. Han började skriva på sitt skåp och jag försökte se över hans axel. Efter en stund pryddes skåpet inte bara utav GAY utan STOLT GAY. Han vände sig sen om och flinade mot mig.
”Vi låter aldrig Justin vinna eller hur?”
Jag flinade och skakade på huvudet.
”Aldrig.”
Han drog mig intill sig och kysste mig mjukt. I korridoren bland alla elever. Men jag kunde inte bry mig mindre om allas blickar än vad jag gjorde just då.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NeMriA - 16 sep 09 - 19:01 | ååh o.o joel och nathan är helt underbara karaktärer <3
*kär i nathan* höhö. talangbarn! :O | SoGetLost - 16 sep 09 - 17:46- Betyg:  | | så enormt bra:D älskar den:D jätte mysigt:) kan du inte skjuta upp slutet och skriva mer(A)(A):D? | | PsychicPlay - 16 sep 09 - 15:58- Betyg: | åh, det är så himla mysigt att läsa om dom.
shiet, kan du inte fortsätta? <3 | | chicada - 16 sep 09 - 15:44- Betyg: | Bravo! Kan du inte skriva fler "oneshots" om Joel o Nathan?
Det borde du för du skriver så sjukt bra att det vore slöseri
att INTE skriva! |
|
|
|
