Ett barn sover. ( del 1 / 2 ) |
Ett barn sover.
Nu börjar det igen. Ni tror att vi är döva, eller hur? Ni har fel, så fel. Vi barn hör igenom varje vägg, varje golv och tak. Till och med om vi håller för öronen hör vi vad ni säger. Och aldrig är ni tysta. Ni bara fortsätter att bråka… och bråka.
Det var aldrig en speciell dag, månad, eller år som allt började. Det pågick liksom hela tiden. När jag var yngre förstod jag ju inte vad ni bråkade om, men det var hemskt ändå.
Jag brukade ligga vaken och lyssna på hur ni grälade, om ditten och datten. Ni grälade om mat, pengar, eran relation. Ni bråkade om mej, om min syster, och mest utav allt bråkade ni om mina halv syskon.
Min pappa tyckte aldrig om dom, tjatade alltid om att de aldrig hjälpte till. Jag älskar mina syskon, och det har jag alltid gjort.
Jag minns speciellt en gång, när det var mitt inne i den värsta perioden någonsin…
Ni var arga på varandra, ni grälade fortfarande, jag och min lillasyster satt i trappan. Jag sjöng för henne, minns jag. Jag ville inte att hon skulle höra vad de sa. När jag sjungit så länga att jag inte kom på något mer att sjunga, satte jag mina små händer med knubbiga fingrar för hennes öron. Hon var alltid trygg hos mej, vi hade varandra. Men det gjorde ändå ont.
– du ska inte vara ledsen! Säger jag och ler emot Flisan. Hon har kort, lockigt blont hår, tjocka, rosiga kinder och stora blåa ögon. Hon ser fundersam ut, undrar; ”varför ler syster fast en hon är ledsen och gråter? ” Men hon säger inget. Rösterna ifrån vardagsrummet blir tydligare. De tror att vi sover. ” Det är inte lätt att sova, när ni skriker så! ” Hade jag ibland lust att skrika åt dom. Jag ville också skrika lite!
Dom var på väg hit. Jag reste mej tyst och drog upp Flisan.
– Nu måste du hålla mun! Säger jag när hon börjar skratta. Jag springer upp för trappan, ljudlöst. Och efter mej klumpar Flisan.
– Ungar? Är ni där? Ropar Mamma ifrån hallen. Jag sätter pekfingret emot mina läppar. Flisan nickar förstående och stoppar tummen i mun.
– Ni ska sova! Ropar pappa. Och när dom inte får svar, börjar de bråka igen. De grälar om vem som väckte barnen. Och så hör jag ett ord om min storasyster. Hon är i sitt rum, och pratar i telefon. Jag hör att pappa skriker något om att hon slösar massvis med pengar, och sen sliter han upp dörren till hennes rum.
|
|
|
|
