Det löser sig Olivia [del 2] |
Jag vaknade till en gråmulen söndags morgon och var inte alls sugen på att gå upp ur sängen, så jag låg kvar en liten stund, men blev snart rastlös.
Jag tittade på klockan; 06:56.
Usch, varför vaknade jag jämt så tidigt?
Jag gick upp och drog bara på mig ett par träningsbrallor, en bh och en tröja över det grå linnet jag valt.
När jag kommit nerför våran icke-knarrande trappa stack jag mina sockklädda fötter i ett par gröna tre torn-stövlar och tog med mig regnjackan i handen.
Jag bodde mitt ute i ingenting, egentligen. I slutet av en liten grusväg på några km, och skogen låg tät runt gårdsplanen, så det var bara att välja en av stigarna in i skogen och gå rakt in i det täta gröna.
Så gick jag på i närmare en timme, innan jag insåg att jag var tvungen att gå tillbaka, så jag vände och började klumpigt jogga hemmåt.
Väl hemma tog jag mig en lång, varm dusch, och när jag kom ut satt familjen vid köksbordet, med en tung slöja av "jag-vill-inte-ha-dig-är"-känsla hängde i rummet.
"Hej," mummlade jag och stoppade en smörgås i brödrosten innan jag satte mig bredvid pappa, mittemot Erik.
"Morron," mummlade alla tre i kör.
För ett och ett halvt år sen skulle vi börjat skratta så en sån sak, men inte nu, det var bara Erik som tittade upp och log mot mig.
Vi två hade blivit väldigt tighta sen dom här bråken hade börjat.
"En skön promenad?" frågade pappa utan att se upp från tidningen han läste.
Det hände vädligt ofta att jag gick ut i skogen när jag vaknade tidigt (vilket var nästan varje dag).
"Väldigt," svarade jag och hämtade min smörgås när den ploppade upp rosten.
Jag bredde smör på mackan och satt sen och stirrade på den.
När skulle det börja för dagen? När skulle dom börja skrika åt varandra?
"Nej, jag måste åka in till stan' och fixa lite saker, är det någon som ska med?" frågade mamma när hon reste sig, men tittade bara på mig och Erik.
Vi skakade på huvudet.
"Jag måste också in, jag tar andra bilen," sa pappa artigt.
"Nej, åk du med mig," bli svaret lika ansträngt artigt.
Bra, nu hade dom försört min lust att äta frukost. Igen.
Jag reste mig och gick upp för trappan, och hörde nästan på en gång steg bakom mig.
"Nej, inte idag," sa Eriks röst när hans stora hans slöt sig om min överarm, som nästan helt försvann.
Vi två var varandras motstattser. Jag var liten och tunn, depprimerad, gick nästan alltid i svarta kläder, eller i alla fall mörka kläder, och hade ett rakt mörkt, brunt hår.
Erik var lång och muskulös, han gick gärna i lite ljusare kläder, hade en skön humor och fanns hela tiden där för mig.
Han menade förstås att jag inte skulle skära mig idag.
"Du, vi äter frukost tillsammans så fort dom har dargit, elelr hur?" frågade han mjukt.
"Men du har ju redans ätit," svarade jag och försökte slingra mig.
"Inte en chans," flinade och fattade på en gång, "jag äter igen, det behöver jag."
"Haha, säkert.
När mamma och pappa hade dragit placerades och vid köksbordet och Erik stekte ägg och gjorde hans underbara äggmackor till mig.
Vi satt mitt emot varandra och mumsade på varsin äggmacka och tittade på varandra då solen plötsligt bröt igenom och gav Eriks ljusbruna ögen on gyllene nyans.
Han log mog mig och sa: "Det löser sig Olivia, det löser sig."
|
|
|
|
