Gåvan Kapitel 2 |
Här kommer kapitel 2
Hoppas ni gillar det! (:
- Ah, där är du ju, Maria, sa Siv då Maria smög in så obermärk hon kunde genom köksdörren.
Vi undrade just vart du hade tagit vägen.
Vi vill ju inte veta av några fler tramsiga rymningsförsök.
Tänk på din pappa och han svaga hjärta, du hade ju nästa ihjäl honom senast du försökte.
Som om det inte räckte med vad du gjort mot din stackars mor.
Men vi som älskar din far kommer inte låts dig skada honom också.
Maria bet ihop medan linderna blossade av skam.
Hon gick mot köksbordet där Siv och tvillingarna reda satt till bords för att äta kvällsmat.
Det lät på Siv som om Maria inte gjorde annat än försökte rymma.
Men sanningen var att det bara hade hänt en enda gång.
Maria blundade och mindes sommaren då hon var sex år gammal och hennes mamma åkt iväg till sjukhyset och varit borta länge.
Till slut ville Maria inte vänta längre.
Hon hade vaknat strax efter gryningen.
Tyst som en liten mus hade hon tagit på sig sina cowboystövlar med de vackra glittriga stenarna.
Hon hade fårr dem av Hugo.
En gång i tiden hade han varit kompis med mängder av kändisar, fast de var innan han övertog sin farfars lilla kvartersbutik.
Utanpå pyjamasen hade hon fäst sin ballerinakjol som stod ut som ett sky av sockervadd och till sist hade hon tagit på sig den fina gula angorakoftan som hennes mamma hade gett henne veckan innan hon åkte till sjukhuset.
Maria minder hur hon hade tagit kudden under ena armen och nallen i den andra och sedan gett sig iväg.
Solen hade precis gått upp och gryningens milda sommarvärme hade smekt hennes kinder medan hon vandrade nedför gatan.
Hon skulle ro till Hawaii. Hon skulle låna Hugos eka.
Fast hon var inte säker på var ekan fanns, och hon visste heller riktigt inte var Hawaii låg.
Men datt det var där hennes mamma fanns, det kände hon på sig.
Hennes mamma hade sagt flera gånger att hon ville åka till Hawaii på semester, och nu hade hon varit borta så länge.
Alltför länge. Maria mindes allting tydligt.
Hur hade hon vandrat i timmar tills hon slutligen bestämt sig vila på en parkbänk.
Hon mindes hur glad hon varit över att hon hade tagit kudden med sig, mest för att den liktade mamma.
Varje gång hennes mamma åkte iväg till sjukhuset lånade hon ut sin kudde till Maria.
Vanligtvis brukade hennes mamma bara vara borta i ett par dagar eller så, men den här gången hade hon varit borta mycket längre.
Det hade nog inte varit så hemskt att vänta om inte Siv och hennes två döttrar hade kommit hem på besök.
Det var kanske inte besöket i sig som var jobbigt, det var att de aldrig gav sig av igen.
De bara gjorde sig hemmastadda.
Maria blundade. Hon mindes så väl hur hennes pappa till slut hade hittat henne på parkbänken där hon låg och sov.
Han var helt utom sig av oro. Hon mindes att han hade bannat henne och kramat henne om vartannat.
Men mest mindes hon hur Siv hade sett på henne då pappa bar in henne till vardagsrummet.
Minnet av den blicken gjorde att hon än idag rysare av obehag.
- Hur gick det för dig på biologiprovet, Maria ?
Sivs röst väckte henne ur minnerna.
Maria stelnade till och hon gled så försiktig som möjligt ner på din plats vid köksbordet.
Det var typiskt Siv. Allt hon sa var snällt och vänligt.
Maria skulle aldrig kunna förklara varför hon inte tyckte om Siv, för hon skrek aldrig åt henne.
Siv slog henne aldrig. Inte ens tonfallet var elakt eller ovänligt. Allting Siv sa var välmenade och sådant som vilket mamma som helst skulle säga.
Ändå ...
- Det gick som ... som vanligt, svarade Maria undvikande
Maria försökte hålla blicken fäst på tallriken, men inom sig kände hon hur oron bubblade och jäste.
Helst av allt ville hon bara springa ut från köket, upp på sitt rum och stänga dörren.
- Ge mig din tallrik, Maria sa Siv stillsamt.
Maria ryste än en gång till av den vackra kvinnans vänliga röst.
Det brukade alltid vara värst när hon lät så där vänlig. Vad var det nu hon hade gjort för fel?
- Din far är i Helsingfors på affärsresa och kommer inte hem förrän tidigast på tisdag eftermiddag.
Maria såg hastigt upp.
- Ska han vara borta hela helgen? frågade hon.
Endast tanken fick hennes hjärta att banka så fort att det nästan gjorde ont och hon såg omedelbart ner på border igen.
- Rätta på ryggen, Maria. Ingen vill ha en hösäck vid bordet.
Tvillingarna fnissade som vanligt när Maria blev tillrättavisad och hon hjorde snabbt så som hon blivit tillsagt .
Var det en enda sak som de senaste sju åren lärt henne, så var det att det var lönlöst att bråka med Siv.
- Så? sa Siv och täckte över tallriken med ångkokta grönsaker.
Broccolin smakade inget vidare utan salt, men Siv hade bestämt att salt inte var nyttigt.
Maria blundade.
- Kan jag få titta på ditt biologiprov? sa Siv uppfodrande och räckte fram handen med ett stramt leende på sina tunna, välmålade läppar.
Maria svalde hårt. Så sjönk hon ihop, reste sig och gick bort till sin ryggsäck.
Hon hade inget annat val än att räcka fram det. Siv ögnade genom provet under tystnad medan Maria åter satte sig till bords.
Hon åt upp de sista resterna av den smaklösa blomkålen och de överkokta morötterna.
- Etthundra poäng av hunda möjliga? noterade Siv förvånat.
Maria satt blixtstilla och tittade ner på tillriken medan hon försökte svälja.
- Alla rätt, alltså, sa Siv eftertänksamt.
Tystnaden sänkte sig över köket innan det blev liv på tvillingarna.
- Va? Fy vad orättvist! utbrast Bibbu ilsket så fort Siv lagt biologiprovet på köksbordet.
Hur kommer der sig att hon fick så bra resultat när det var jag som pluggade dag och natt?
- Ja, men jag då? Jag pluggade också jättemycket, sa Tina och slet Marias prov ur Bibbis hand. Hon måste
ha fuskat! Mamma! Maria fuskae på biologiprovet! gnällde Tina med gäll, anklagande röst.
Maria ryste till. Tina kunde verkligen låta som en katt som vässade klorna mot ev svart tavla.
- Hm, sa Siv medan hon åter rykte åt sig provet.
- Min lärare sa att provet behöver signeras och lämnas tillbaka på måndag, sa Maria försiktigt.
Siv gav henne genast en snabb blick.
- Är det sant att du fuskade, Maria? frågade hon uppfodrande.
Maria skakade hastigt på huvudet. Kinderna bleb heta av den falska beskyllningen, men tvillingarna log brett.
- Nå?
- Sivs mjuka, bestämda röst fick Maria att ofrivilligt rycka till.
- Nej. Jag fuskade inte, svarade hon tyst.
- Hm. Siv trummade med fingrarna mot köksbordet medan hon synade sidorna en efter en.
Om du nu talar sanning, så borde du hjälpa dina systrar med deras läxor så att de också får lika lysande resultat.
Än en gång var Sivs röst så där otäckt sammetslagen och mild. Maria kände hur klumpen i magen växte medan oron jäste och bubblade över.
Tvillingarna gapade, som om de knappt trodde sina öron.
- Mamma! utbrast Bibbi.
- Vi har jättebra resultat i skolan! protesterade Tina.
Alla älskar oss, speciellt lärarna ... Vi behöver inte hennes ...
Siv höll upp en hand och fick tyst på tvillingarna. Så vände hon hela sin uppmärksamhet mot Maria.
- Kära Maria, fortsatte Siv med inställsam röst.
Om det är sant som du säger att du inte har fuskat, borde du lätt kunna göra tvillingarnas biologiläxor så att de får bättre resultat.
Och inte bara biologi ... När du ändå håller på kan du göra alla deras läxor.
Nog borde du väl unna dina systrar lite av din kunskap.
För du vill väl inte att din far ska tycka att du är en självisk dotter som vägrar hjälpa sina systrar?
Marias hjärta bankade fort. Hon var fast.
Om hon sa nej skulle Siv säga hemska saker om henne till hennes pappa. Saker som skulle göra honom ledsen.
Han hade för många problem som det var, och ännu fler skulle vara farligt för honom med tanke på hans höga blodtryck.
Men om hon sa ja ... Maria blundade och suckade tungt. Hon visste presic hur det skulle sluta.
- Visst. Det är inga problem. Jag ska hjälpa Bibbi och Tina med läxorna, sa Maria tonlöst.
- Då så, sa Siv belåtet. Då var den saker ur världen.
Jag antar att detkommer att ta dig merparten av helgen ... men du glömmer väl inte att det är din helg att ta disken och Sebastian?
Maria mötte hastigt Sivs blick och för ett ögonblick hade hon ett spydigt svar på tungan. Men så svalde hon ilskan och sänkte blicken mot tallriken igen.
Det var alltid henes tur och diska.
Det var alltid hennes tur att gå ut med Sebastian, och på ett eller annat sätt lyckades alltid Siv och tvillingarna att få Maria att göra tvillingarnas uppgifter också.
Maria hade för länge sedan slutat räkna hur många gånger i rad hon blivigt tvungen att städa badrummet ovh dammsuga.
Även om hennes pappa trodde att de tre flickorna turades om med städuppgifterna så blev det nästan aldrig så i verkligheten.
Bibbi och Tina reste sig, tackade för maten och försvann nästan direkt.
Siv log mot Maria. Ingen av dem stannade ens för att hjälpa till att duka av.
- Du och jag ska nog bli vänner förr eller senare, ska du se, sa Siv tonlöst, nästan som om det var en utmaning och inte en förhoppning.
Maria lät blicken sakta glida uppför Sivs tunika tills hon mötte Sivs blick.
Siv log och pressade servetten mot läpparna innan hon la den tvärsöver tallriken.
Sendan reste hon sig makligt och gick ut ur rummet.
Det var först då som Maria vågade viska sitt svar.
- Jag har gott om vänner. Det jag behöver är en mamma..
So thats was kapitel 2 :)
Gillar du det ?
Komentera dåra ;D
|
| Kommentarer | | xDOLPHiNx - 19 sep 09 - 15:59 | | taaack ;p | | izzzzy - 17 sep 09 - 08:12 | | Jätte bra! |
|
|
|
