älska mig i stormvind [oneshot] |
Jag älskar dig
inte bara för vad du är
utan för vad jag blir
när jag är med dig
Jag drog jackan tätare runt omkring mig där jag gick. Parken var öde, sånär på några fåglar som flygit ner och satt sig i buskarna som följde stigen där jag trampade. För var steg jag tog dunkade dina sista ord i takt med ljudet av mina kängor. ”g-gå bort f-f-från mitt liv” Och jag gick, jag lämnade din värld bakom mig.
Vår värld ?
Kommer du ihåg att du sa: ”Jag älskar dig i motvind, jag älskar dig i medvind” Kan du inte göra ett undantag?
Älska mig i stormvind
Det faller några gula vissna löv från träden ovanför mig, löven följer med vinden en bit innan de sakta dalar ner mot grusstigen där jag står. Samma resa som tusen andra löv gjort före dem. Trots det verkar de nya löven så hoppfulla, så fria när de lyfts upp av vinden, för att sedan åter falla.
Precis, som jag och du
Du är min vind och jag är ditt löv. Du gav mig hopp för att sedan låta mig falla djupare än jag varit tidigare. Du tog dig tid att prata när ingen annan lyssnade, bara att höra någon säga mitt namn som du, gav mig lycka. Jag kommer ihåg hur du ringt mig precis när jag skulle ta de där tabletterna. Du frågade efter någon Erik och när jag sa med gråten i min hals att han inte bodde här hade du varit påväg att lägga på luren. När du hörde att jag grät frågade du varför. Kanske trodde du att du skulle få något kort svar, kanske ville du egentligen inte veta. Tyvärr, du fick min livs historia.
Du fick mig att inte ta de där tabletterna den där kvällen, men vem ska rädda mig nu?
Jag fortsätter gå där på stigen. Då och då fastnar det ett vilset löv på min slitna sko och jag stannar till för att få av det. Det släpper inte.
Plåster. Var det inte det du kallat mig ?
Du pratade med mig, du tröstade mig och fick till min stora förvåning mig att skratta. Ett ljud så ovant att höra. Du sa att mitt skratt var vackert. Vi började prata allt mer, en liten stund var dag i telefon var lagom för att få mig att sväva. Till slut hade du berättad var du bor, vi hade kommit fram till att vi bodde ganska nära varandra.
Vi var ensamma tillsammans
En dag slutade du svara på mina sms och telefon samtalen blev allt mer sällan för att till slut tyna bort till ingenting. Kanske trodde du att jag var lycklig nu; stark nog att klara mig på mina tunna ben på i världen på egen hand.
Du trodde fel
Jag gick hem till dig, 2 veckor 4 dagar och 9 timmar efter vårt senaste samtal. Jag borde ha insett det redan när jag stod där på trottoaren utanför, när jag hörde den dunkande musiken och människorna som avtäcknades som silluetter mot dina gråa persienner. Men jag gjorde det inte, jag ville bara se dig på riktigt, le mot dig.
Se om du var verklig
Jag brydde mig inte om att knacka på utan gick bara in. När jag öppnade dörren gick allt du byggt upp sönder. Ärren fläcktes upp och den skyddande barriären du givit mig försvann.
Jag var naken
Några ynka sekunder trodde jag att mitt hjärta stannat, enda tills jag märkte att jag inte andades. Där satt du i en soffa, tätt omlingrad med en annan tjej och jag stod som fastfrusen i golvet. Någon stängde av musiken och kommentarer som ”kolla emon” och ”har du gått vilse, kyrkogården ligger på de hållet” spred sig som en löpeld. Jag såg hur du tog dig ur flickans grepp och gick mot mig, du var uppenbart berusad. Vem jag var frågade du aldrig; jag vet att du kände det på dig.
Trots att vi aldrig sett varandra
Du pratade med mig; men inte som du gjort de långa timmarna i telefon. Nej, mer som om jag var underlägsen. Du hade lovat att alltid älska mig, var jag bara en lek?
Du stal mitt hjärta, trampade på det, skickade runt det så att de andra fick peta på det; sedan satte du det tillbaka i min bröstkorg och bad mig att gå; jag gick. Det sista jag såg innan jag sprang var dina mörkaögon, så oskuldsfulla så ovetande.
I stormvind, älskling
Och nu står jag här; ensam på en grussväg mitt i natten med en tablettburk som brinner som glödande kol i min jackficka.
Vem ska rädda mig nu?
|
|
|
|
