del 132 |
Kapitel 132
Några dagar senare, i lägenheten i Berlin...
- Vill du ha kaffe, Bill? säger Tom
Bill ligger i soffan och ser på ''Prision Break''
- Öhmm... Okej... säger Bill
- Och, du brorsan!
- Ja?
- Du behöver raka dig, säger Tom och skrattar hånfullt.
Bill speglar sig själv i sin mobilskärm.
- Jodå... Det behöver jag...
Bill suckar. Och hostar, såklart.
Tom kommer till Bill. Han ger honom koppen.
- Hur är det? Har det blivit värre?
Bill ser hur mycket Tom anstränger sig. Det är bara onödigt av honom att göra det. Bill kan se oron i Toms ögon. Han kan känna hans rädsla så fort han börjar hosta.
- Är du orolig för mig? säger Bill
- Nja... Det är jag väl inte direkt, alltså... öhmm... Klart, det är ju lite sorgligt att du blev sjuk just nu, men det är ju inte så... du vet, allvarligt...
- Tom... sluta ljug mig rakt upp i ansiktet, säger Bill.
Tom suckar.
- Det låter bara larvigt om jag skulle förklara...
- Du behöver inte förklara. Jag vet. Jag vet redan hur rädd du blir när jag hostar, och jag ser oron i dina ögon, Tom. Du kan hålla tyst, och inte säga något om hur du känner. Men jag vet.
Tom suckar.
- Jag är orolig, Bill. Jag är rädd. Jag sitter vaken på nätterna. Jag vill inte att det ska hända dig nått...
- Det kommer inte hända mig nått, säger Bill.
- När du slutade andas. I just den sekunden som du slöt ögonen. Det kändes som om jag fick en kniv instucken i hjärtat... Jag började skaka, och jag försökte... Försökte att inte vara rädd... Du hade bara somnat, trodde jag. Men i själva verket så höll du på att dö.
Det är så svårt för mig. Jag klarar inte av att se min egen bror lida. När du hostar, så känns det inuti mig...
- Tänk vad du skulle förändras om du fortsatte att säga som du känner. Du skulle bli en ny människa...
- Bill, jag är som du. Precis som du. Men ändå inte. Jag kan vara öppen med vissa saker, men inte med så jag känner. Det berättar jag bara till dom som jag känner tillräckligt väl.
- Men, Tom... Om du försöker berätta. Alla bekymmer, allt. Då kommer du känna hur ditt hjärta blir lätt. Hela din kropp kommer lättas upp.
Tom suckar och betraktar sin brors ögon.
- Jag kan bara inte....
- Du kan om du vill, säger Bill. Jag ser på dina ögon hur mycket bekymmer du går och bär på.
Tom pillrar på sina naglar.
- Du är klok, Bill. Jag vet att jag kan lita på dig, i alla lägen! Men... inte just nu.
- Du kan inte lita på mig?
- Jo, det är klart. Men... fy vad jobbigt...
Tom gömmer sitt ansikte i sina händer.
- Om du behöver gråta, så gör det, säger Bill och stryker Tom över ryggen.
- Jag gråter bara när det behövs. Pojkar gråter inte.
- Jo, det gör dom. Hur mycket gråter inte jag? Jag gråter nästan jämt. Och jag är ju en kille, inte sant?
- Jo... Men, Bill... Du är annorlunda... Ingen är som du.
- Det finns folk som är som jag, Tom...
- Men ingen ser ut som du
- Utseende har ingen betydelse. Jag kan se hur tuff ut som helst, och jag kan även vara den snällaste som finns. Så är det med dig, Tom.
- Hurdå?
- Du ser ut som en riktig bad boy. Men du är inte det. Du är en av dom klokaste personerna jag känner. Och det borde du visa mer.
- Jag vågar det inte...
Bill hostar. Och hostar.
Tom ser oroligt på sin bror. Han biter sig i läppen för att hålla inne tårarna.
Bill sitter upp med huvudet nerböjt och hostar. Förskräckligt.
Tom går till köket och hämtar ett stort glas vatten, och sträcker fram det mot Bill.
Bill dricker upp det och lägger sig sedan ner.
- Du ser, Tom. Du vet när jag behöver något. Jag behövde vatten, och det kände du på dig. Du behövde inte enns fråga, för du visste.
- Men... det är ju självklart. Du hostade, och behövde vatten. Det vet ju alla.
- Men Tom. Du måste inse. Jag känner dina känslor. Du känner mina. Vi drömmer ibland samma drömmar, samma natt. Det gör inte Gustav och hans syster, till exempel.
- Men vi är ju tvillingar, säger Tom.
- Det är precis det jag vill komma till, Tom. Vi är tvillingar! Vi är inte bara syskon. Vi är bröder. Vi är inte bara bröder. Vi är tvillingar. Vi är inte bara tvillingar. Vi är enäggstvillingar! Vi är rent ut sagt samma person som är delad på två!
- Men vi är inte dom enda tvillingarna på jorden. Det finns ju fler.
- Men det är ju självklart! Men skit i alla andra, nu är det du och jag det handlar om! Bill och Tom, du och jag, okej?
- Okej... säger Tom. Nu låter Bill nästan arg.
- En sak måste du lära dig, Tom! Du kan inte dölja känslor för mig! Det är självklart.
- Du... du b-b-behöver inte... bli s-s-så arg... stammar Tom
- Men Tom! Jag är inte arg. Jag är bara... du måste inse! Hur himla nära vi står varann!
- Jag förstår. Jag vet, Bill.
- Bra, Tom. Ljug inte mer för mig. För jag vet. Kom ihåg det. Jag vet.
|
|
|
|
