I believe, but it doesn't matter 6 |
Fölåt fö att de tagit så länge för mig att få upp nästa del, den är ganska lång och allt sker ganska snabbt den här gången, men enjoy :D
Damen springer för sitt liv, hon snubblar fram genom skogen. Bakom henne kommer alla änglar och demoner, de är ute efter att släcka hennes liv. Hennes och hennes dotters. Hon kommer aldrig att tillåta det, aldrig! Hennes dotter skall få fortsätta leva, oberoende av vad som krävs. Om hon måste offra sig själv så gör hon det. Hon känner alla Upphöjdas krafter inom sig och känner samtidigt en stor tyngd på sin axlar. Hon har tagit emot den här kraften och hon kommer att sätta över den på sin dotter. Hon har nu kommit tillräckligt långt ifrån sina förföljare så hon stannar och sätter ner sin dotter.
”Du måste nu vara snäll, glöm allt du har vetat och glöm hur du har levt. Det här är bara en ond dröm och dina fosterföräldrar kommer att ta hand om dig som om de vore dina egna föräldrar. ”Hon ger nästan alla krafter hon har och har fått, före hon låter dottern glömma allt om livet här uppe. Hon börjar mumla på ett främmande språk och hennes dotter börjar lösas upp. När hon har försvunnit helt har även förföljarna hunnit ikapp henne.
De samlas för att göra slut på henne och hon kommer tillåta det. Men inte efter att hon sett till så att hennes dotter kommer att överleva och inte riskerar att kallblodigt slaktas. Hon står stadigt och uttalar sin förbannelse med hög och klar röst. De ser förfärat på henne och sedan känner hon hur någon går igenom hennes tankar, försöker få reda på var hennes dotter är.
Hon suckar djupt och stöter sedan bort den som försöker söka igenom hennes tankar. Hon känner hur någon vacklar och ser hur en av änglarna längst fram faller. Hon hånler och mumlar snabbt ett ord på det speciella språket igen, när hon sagt sista stavelsen flammar ett eldklot upp i handen på henne. Hon pressar sakta in klotet i bröstet på sig själv och flämtar kort till.
Artemis vaknar flämtande och ser sig förundrat omkring. Hon konstaterar att både Emanuel och Gabriel är kvar. Hon tänker igenom det hon drömt och försöker få det att gå ihop med Gabriels berättelse, det passar ihop, riktigt bra. Hon funderar lite kort på språket hon hört och kommer fram till att det måste vara Aegilska. Hon vet inte varifrån hon får namnet på det, men det låter rätt. Hon ser på sin hand och mumlar fram ordet hon hörde, "Brient". När hon sagt det uppstår det ett litet eldklot i handen på henne och hon flämtar förfärat till.
Emanuel öppnar direkt ögonen och ser förvirrat upp. När han ser att hon är vaken blir han glad, men sedan ser han vad hon har i handen. Han ser förfärat på henne och mumlar snabbt ett kort ord, "Vieret". Hon ser förvånat hur det bildas ett litet regnmoln ovanför hennes hand och hur det sakta droppar ner vatten, men bara på handen. Det stiger en liten rökslinga från hennes hand men elden kämpar för att inte slockna. När hon suckar så slocknar elden med en gång.
”Vad tänkte du med!? Du kunde ha skadat dig allvarligt!” Emanuel ser förbannat och oroligt på henne.
”Jag? Ville bara prova. Men du skulle inte ha behövt göra så där! Jag hade det under kontroll!” Hon låter smått sur. Gabriel vaknar av all uppståndelse och bleknar när han hör vad hon gjort.
”Har du någon aning om hur länge det tar för en ängel att lära sig behärska elden? Ingen skulle ens tänka på att försöka utan övervakning och rätt utbildning.”
”Och? På vilket sätt gäller det mig? Jag är ingen ängel!”
”Emanuel, tala lite vett i henne, hon förstår uppenbarligen inget av det jag sagt!”
”En ängel behöver några år på sig för att behärska de fyra elementen, luft, eld, jord och vatten. Även vi demoner behöver några år på oss. Av de fyra elementen är det elden som är svårast att kontrollera, den är så egensinnig. Om den tycker om dig så gör den vad som helst för dig, tycker den inte om dig men du är tillräckligt mäktig för att kuva den så går allt bra, en tid. Många har slutat sina dagar i eldens famn bara för att de försökte kuva den. ”Emanuel ser bistert och allvarligt på henne.
”Men den kändes inte fientlig eller trotsig, den kändes.. tillgiven.”
Hon funderar en liten stund och kommer fram till att det kändes som om den bara legat där och väntat på henne, väntat på att hon skulle väcka den. Hon blundar och ser i sitt inre en liten låga som slumrar i sin väntan på att åter väckas. Hon mumlar fram brient igen och känner hur elden vaknar till liv i hennes handflata. Hon hör Emanuels och Gabriels bistra och förskräckta flämtningar men stänger snabbt ute dem och koncentrerar sig på elden. Hon sträcker sitt medvetande mot den och knycker till när hon märker att något svarar på hennes försök.
”Vem, vad är du?”
”Jag är elden, förgörare, befriaren, den som städar undan andras misstag och den som skyddar och förstör. Jag är vad jag väljer att vara och beroende på vad du vill att jag skall vara.”
”Men, du har ett medvetande, du kan kommunicera med mig?”
”Ja, allt har ett medvetande och nästan allt kan kommunicera med dig vilket du snart märker, du Upphöjde.”
”Kan alla kommunicera med dig?”
”Nej, bara de Upphöjda eller de med särskilda begåvningar. Dina två vänner där kan inte kommunicera med mig, bara om jag tillåter det.”
”Varför tillåter du inte att alla talar med dig? Skulle det inte göra det hela mycket enklare?”
”Nej, om alla kunde kommunicera med mig skulle alla försöka kuva mig, alla skulle komma med förslag och på andra sätt få mig att göra som de vill. Jag väljer och det krävs så mycket kraft att låta någon som inte har gåvan eller är Upphöjd att tala med mig.”
”Varför kan de Upphöjda tala med dig?”
”Det är för att de Upphöjda respekterar elden, de få som inte gjorde det fick ångra det bittert. Av någon anledning känner de Upphöjda och elden samhörighet. Och elden fattar ofta tycke för de Upphöjda. ”
”Men av någon anledning så har jag fått för mig att elden hör ihop med demoner?”
”Det är fel, demonerna har fattat tycke för elden och försöker ofta kuva mig, vilket alltid slutar likadant. Med katastrof för den som försökt.”
”Jag hoppas att jag inte gjort något fel, jag vet fortfarande ingenting om allt det här. Jag har väl inte gjort dig något?”
”Nej, tvärtom så har du väckt mig igen och det är jag dig evigt tacksam för. Och som den siste Upphöjde du är så svär jag dig min trohet och ger även ett löfte om att aldrig skada dig. Du har mitt ord.”
”Oj, tack.”
”Du borde återvända till demonen och ängeln, de är oroliga för dig.”
”Javisst.. Ähum, du råkar inte veta hur jag skall göra det?”
”Det är enkelt, bara tänk på att du vill vakna upp i din kropp igen. Och du bär ett märke med dig överallt, ett märke som visar alla att du är eldens utvalde och att elden är dig trogen, alltid. ”
Hon öppnar ögonen och blinkar förvånat några gånger. Hon kan för allt i världen inte placera de som svävar framför hennes ansikte, det påminner om två små pingisbollar eller en dörr till himlen.
|
|
|
|
