Älskling, låt oss glömma det förgångna ~9~ |
Denna scenen är en scen som jag *skryta* kom på en regnig eftermiddag, och kände att jag ville ha med den i en novell. Jag har ändrat, klippt och klistrat för att den skulle bli som jag ville att den skulle bli, därför har det tagit lite tid.
Men nu ska jag sluta babbla, här kommer en del ur Janas perspektiv:
Svensk sommar tinar frusna hjärtan
"Vill du ha te?" frågade Vincent så fort vi hängt av oss jackorna.
Hans bruna hår var blött av det häftiga regnvärdet, och han förflyttade den fastklistrade luggen från pannan genom att skaka på huvudet.
"Det skulle vara gott" svarade jag honom och kände hur hans hand tog min.
Tillsammans gick vi ut till det stora köket. Naturvita luckor med brunsvarta handtag täckte väggarna och bänkar av ljust ekträ fanns till som arbetsytor.
"Har du pratat med Valter?" undrade Vincent försiktigt samtidigt som han tog ner tepåsen vars innehåll smakade mango och persika.
Jag suckade.
"Ja, han ringde igår kväll" berättade jag. "Han bad om ursäkt, så jag tror det är över. Men han gillar det inte, och kommer nog inte att göra på ett tag. Och jag kan verkligen inte förstå varför."
Vincent tvekade. "Han kanske inte gillar att du har pojkvän?"
Jag ryckte ovetande på axlarna, men skakade samtidigt på huvudet. "Jag tror inte det, han har alltid försökt få mig att hitta någon innan. Men han känner ju inte dig, så han kan inte redan..."
Jag var sannerligen konfunderad. När Valter hade fått reda på att jag och Vincent var ett par, hade han genast tagit ledningen i motståndsrörelsen.
"Så du har fortfarande inte hittat någon vacker och stilig kille som skulle kunna bli din prins?" hade Valter frågat, helt ur tomma intet.
"Jo på tal om det"" började jag, men han avbröt innan jag hann klart meningen.
"Du har hittat någon?" Hela Valter hade skinit upp i ett leende och han rättade till den rosa och glädjebringande mössan.
"Faktiskt ja" sa jag med ett drömmande leende på läpparna. "Du träffade honom på invigningsdansen för några veckor sedan. Vincent, kommer du ihåg honom?"
"Vincent som verkade vara bästa kompis med den där rasisten?!"
Leendet på Valters ansikte hade försvunnit på lika lång tid som det tog att säga Vincent. Han bara satt och tittade på mig utan att säga någonting. Som om jag inte var riktigt klok.
Tillslut hade Valter rest sig från skrivbordsstolen och gått fram till sin garderob. Han drog ut strumplådan och började rota tills han hittade klädesplagget han ville ha. Sen gick han tillbaka till skrivbordet och satte på sig den illgröna mössan. Den mössan som han bara hade på sig när han var arg eller på riktigt dåligt humör.
"Jag kanske skulle prata med honom?" Föreslog Vincent. "Det skulle kanske hjälpa."
Jag började skratta. "Åh nej, det tror jag då rakt inte. Vill Valter sura, får han göra det själv."
Fortfarande hade jag inte berättat för Vincent om Valters misstankar, men jag fann ingen anledning till att göra det heller. Det var ett missförstånd bara.
"Jag har kommit på en ny sak till låten" informerade han mig och jag förstod lättat att Valter-samtalet var över. "Vi bestämde ju att vi skulle börja med bara gitarr, sen sång, sen alla andra instrument i refrängen, men ändå spara det ösigaste till sist. Men skulle man inte kunna trappa ner så att låten slutar med bara gitarr och sång?"
Jag tänkte över hans förslag.
"Men egentligen, det är en väldigt bra idé! Så blir det som om man först är jätteliten och jättesvag, sen i mitten av låten så tar man i för att visa hur mycket man saknar personen, och sen i slutet så blir man svag, när man inser att det snart kommer att vara tyst och ensamt igen."
Samtidigt som ett leende spred sig på Vincents läppar, började han sakta gå fram till mig. Han la armarna runt min midja och såg ner i mina ögon.
"Hemskt vad du var poetisk då."
Han böjde sig ner så att jag kunde nå hans läppar med mina. Egentligen hade jag ett bra svar på hans påstående, men det fick vänta. Jag behövde tid att ta in hur Vincent luktade, hur han smakade och hur han kändes.
Utan förvarning sträckte han på ryggen - och förde alltså sitt ansikte alltför långt ifrån mitt för att jag skulle vara nöjd. Med en ursäktande min såg han på det kokande vattnet i vattenkokaren.
"Jag brände en sån en gång" berättade jag samtidigt som Vincent med van hand öste upp hett vatten i två koppar.
"Brände en vattenkokare?"
"Jag hade aldrig kokat vatten innan, och när de sa att jag skulle sätta vattenkokaren på plattan förstod jag inte vilken platta. Spisplattan var inte den rätta, kan jag ju berätta."
Jag skrattade gott åt min egen klumpighet, medan Vincent endast såg chockad ut.
"Hur lyckas man?"
"Det är inte lätt, man måste nog heta Jana för att lyckas."
Vi gick ut till den glasbeklädda verandan och satte oss ner i var sin korgstol. Där kunde vi se en stor trädgård med massor av äppelträd och olika bärbuskar, samt en liten rödmålad lekstuga.
"Varför heter du Jana?" undrade Vincent. "Jag menar inte att det är fult, det är det verkligen inte, men det är inte vanligt."
Jag tog emot den benvita koppen som Vincent erbjöd mig.
"Pappa är från Estland, men flyttade hit när han träffade mamma. Så när jag föddes envisades pappa om att jag skulle heta Jana, för att hans mormors syster hette det."
Vincent höjde på ögonbrynen och log ett - nästan sorgset - leende. "Där ser man. Var i Estland bodde han?"
"Bara några mil från Tallinn, i ett litet industrisamhälle."
Han såg på mig med ett finurligt leende på läpparna.
"Kan jag få din mobil?" frågade han.
Jag skrattade av förvåning. "Varför då?"
"Jag ska göra en sak. Och din mp3."
"Nu" börjar du bli lite smått läskig."
Han steg upp ur sin stol och lutade sig över mig. Han spände fast sina olikfärgade ögon i mina och böjde sig längre fram så att bara några centimeter skiljde våra läppar åt.
"Litar du inte på mig?"
"Såklart jag gör."
"Och vad skulle jag egentligen kunna göra med din mobil och mp3, när du sitter här bredvid?"
"Inte så mycket" suckade jag och förde ner handen mellan oss för att få upp mina elektroniska apparater. "Här."
Han la mobilen och mp3:n på bänken mellan de två stolarna och erbjöd mig en hand. Jag fattade den samtidigt som hans leende blev tillräckligt stort för att jag skulle kunna se hans raka tänder.
Många gånger hade jag fascinerats av hans utseende. Kindbenen var höga, håret var brunt och näsan rak. Precis som på många andra. Men hans ögon var annorlunda, då inte bara färgerna, utan också djupet.
När han började av sina strumpor i hallen, stannade jag och såg förundrat på honom.
"Vad tänker du göra nu?" frågade jag med ett snopet skratt i halsen.
"Jag såg detta i en film en gång för längesen." svarade han mig samtidigt som han vek upp de ljusblåa jeansen. "Och lovade att jag skulle vara med om det själv. Kom."
Jag följde Vincents exempel och tog av mig strumporna.
Med ett stort leende på läpparna drog han ut mig i regnet. Automatiskt försökte jag skydda mig från de blöta dropparna som konstant landade på min kropp, men armen var inte tillräckligt betäckning.
"Vart ska vi?" frågade jag tillräckligt högt för att överrösta regnets smattrande mot marken.
"Inte särskilt långt, till parken där borta" informerade han mig och satte full fart mot dit hans fingrar pekade, och jag följde snällt efter. "Försten dit."
Med skrattet i halsen försökte jag med mina små, korta steg springa ifatt honom. Regnet som föll gjorde det nästintill om omöjligt att se framåt, och hopplöst att höra någonting annat än skyfallet.
När jag kom fram till parken stannar jag nere vid strandkanten.
"Du vann" triumferade Vincent bakom mig.
"....För att du lät mig vinna" sa jag anklagande och slog honom på armen. "Du får inte göra om de..."
Han avbröt mina protester genom att kyssa mig. Han lät tungan sakta smeka mina läppar och handen smeka mina överarmar. Andetagen blev tyngre och tyngre i takt med att intensiteten ökade.
När jag kände hur hans fingrar trasslade in sig i mitt blöta hår, lyftes mina ben samtidigt från marken. Min kropp var så nära Vincents bröstkorg, att hans snabba hjärtslag kändes i hela mig.
Alla mina sinnen aktiverades till max. Jag kände hans kropp, jag hörde hans andetag, jag luktade hans hud, jag smakade hans läppar och bakom mina stängda ögonlock såg jag hans ansikte.
Det enda som jag inte tycktes uppfatta var omvärlden. Regnet var bara en petitess och kylan var väsentlig.
Allt som spelade roll var Vincent. Vincents kyssar, Vincents smekningar, Vincent.
Plötsligt sänkte han ner mig, så att mina fötter nuddade mark.
Jag sträckte mig och placerade en hand bakom hans nacke, och förde honom ner mot mig. I samma rörelse böjde jag på mina knän, och lade mig ner på marken.
Vincent lade sig bredvid mig.
"Har du någon aning om hur romantiskt det här är?" Frågade jag honom andfått.
Vincent nickade, för att sedan återigen sammanfoga sina läppar med mina.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Rosapapper - 27 sep 09 - 22:32- Betyg:  | | Jättebra:D! | | JennnyJ - 15 sep 09 - 08:20 | | Naaw vad sööt :D jätte bra skrivet, verkligen! :D | | littledreamer - 14 sep 09 - 21:08- Betyg: | åhh! Va gulligt! <3
maila när nästa del är klar :D <33 | | Sandra353 - 14 sep 09 - 20:46- Betyg: | Ohh vad fint, romsntsikt och gulligt på samma gång :D
Mejla nästa? | | JessicaKarlsson - 14 sep 09 - 20:23- Betyg: | naww :D va gulligt (a)
mejla ! :D | | maaliinT - 13 sep 09 - 23:39- Betyg: | | jättebra skrivet :D mejla nästa :) |
|
|
|
