Verklighetens förlorade hand |
Man kunde se en liten bit av himlen därifrån. Vid sidan av tegelväggen kunde man skymta den allt mörkare himlen och stormarnas dans med molnen. Hon satt mitt på golvet. Precis där i det kalla källarrummet. Det ljus som fortfarande var vaket utanför föll in genom fönstret och landade vid sidan om hennes korslagda ben. Hon satt och räknade andetagen och försökte lugna dem. Hon höll över hjärtat i ett desperat försök att hålla det helt. Det onda hade flytt ut från bröstet och in i hennes blodomlopp. Det lite för explosiva pulserade där under huden. Och hennes insida var ett minfält i upplösning.
Tiden hade försvunnit för länge sedan. På samma sätt verkade hon ha förlorat kontakten med verkligheten. Hon hade funderat över att skriva ett brev för att kanske vinna tillbaka den igen. Men hon hittade aldrig varken pennan eller pappret. Det hon fann var en penna av betydligt vassare typ och hennes hudfärg var ju så lik papprets. Men kanske kunde verkligheten inte tyda bokstäver där bläcket var djuprött. Kanske kunde inte verkligheten höra en röst dold i smärta, hur högt man än skrek. Kanske hade verkligheten en hand man inte kunde finna igen, om man en gång tappat den.
Hon satt där för att hon väntade. Dörren skulle öppnas om en liten, liten stund. Hon visste det. De brukade tala med henne om nätterna, de som hon väntade. Och inatt talade De om för henne att de skulle komma. De skulle komma och hämta henne, ta med sig henne därifrån. Hennes ögon föll på den stilla och ensamma rosen som stod på det lilla fallfärdiga bordet vid väggen. Tankarna flög för ett ögonblick iväg till rosen som bestämmer Odjurets öde. Ja, kanske var det just så. Fast den här rosen hade ändå några kronblad kvar, de skulle inte hinna falla innan De kom för att hämta henne. Kanske skulle hon våga hoppas på ett lyckligt slut ändå?
Över grusgången, uppför trappan. Om De vänt sig om skulle de fått se stormarna svepa med sig Deras spår av svart rök. Genom ytterdörren, osynliga brytandes genom hall, kök, vardagsrum. Sökandes.
Om det inte vore för rädslan hade hon velat skratta åt sin illusion av världen som en saga. Om det inte vore för rädslan. Minuterna och sekunderna kramade om henne, som om hon satt fast i ett strypkoppel av kedjor. Himlen blev bara mörkare och mörkare där ute. Hon tyckte sig nästan se svarta moln precis där utanför. Och minfältet ville inte lugna sig.
Genom ytterligare rum, nedför trappa. Deras svarta rök blandades med den kyliga luften där nere. Fram mot den ensamma dörren. Finnandes.
Mitt på det kalla golvet satt hon. Räknandes andetag som andades lite utanför världens ljus. Luft in, luft ut. Så öppnades dörren. Som i ett vingslag förändrades just det där, till svart rök in, vakuum ut. Och i implosion av världen var De där, och borta igen. Nu andades ingenting något mer.
Och i luftens rörelse av öppnandet av en dörr föll en ros till golvet. Och i glassplitter lossnade så det sista kronbladet. Verklighetens hand hade nog lämnat henne för alltid ändå.
|
| Kommentarer | | NeMriA - 13 sep 09 - 22:18 | o_o
jag är helt stum!
jag vet inte vad jag ska kunna skriva för att du ska förstå hur ofantligt bra den här var :o
kanske förstod jag inte precis, men åh, så otroligt vacker var den.
rysningar <3 |
|
|
|
