[M/M] Slices of Life - (3) |
Tredje delen i en harrang av original stories. Personliga, korta och kanske med ett uns mer drama/komedi/sorg/koherens tillagt för läsningens skull, men fortfarande helt autentiska. Det är ingen följetång på det viset, utan mest ett sätt att få ut frustration de gånger det känns jobbigt personligen. No required reading heller, och är egentligen inte dependent på hur många kommentarer jag får på de olika delarna. Det är i princip oväsentligt.
Achtung för en hel del boy-on-boy i den här, yo.
2006
Han var ivrig, jag var tveksam.
Han var redan sjutton, jag var nyss fyllda sexton.
Han hade frågat mig om det flera gånger förut, men jag hade tvekat. Sagt att jag ville tänka på det ett tag innan vi gick igenom med det – han hade påpekat att han redan tänkt på det ett bra tag.
”Kom igen, Rands. Du lovade?”
Han sade det med ett snett leende och höjda ögonbryn. Strök mig över nacken.
Jag log lite och smekte översidan av handen vars fingrar för tillfället drogs ömt genom mitt nackhår.
”Jag lovade ingenting. Jag sade bara att jag skulle tänka på det.”
Han bet sig lätt i läppen, men behöll det förväntansfulla leendet.
”Och...?”
Han flyttade sig närmare och lade ena handen på mitt lår. Smekte lätt uppåt, tills hans fingrar var nära mina ljumskar. Klämde sedan försiktigt och fick det att pirra i hela mig.
Kanske är det inte en sån dålig idé i alla fall.
Klart jag också ville få det överstökat. Är man sexton år gammal och tillsammans med en kille som har frågat om sex sedan ett halvår tillbaka, är det rätt uppenbart att det kommer hända förr eller senare.
”Men, uhm,” började jag.
Hade svårt att få ur mig orden.
”Vad?”
Hans mörka ögon strålande. De hade fått det där vackra djupet som de alltid fick när jag rörde honom precis rätt, eller när hans händer var innanför mina uppknäppta Levis och fick mig att sucka hans namn ut i tystnaden. Hela han var så perfekt.
”Ta det försiktigt?”
Jag såg på honom med en något lidande blick och bet mig i läppen, som om jag gjorde mig redo för att han skulle bli arg. Men han lade bara en varm, trygg hand på min rygg och böjde sig ner så hans läppar kunde nudda mina.
”Jag älskar dig, Rands.”
”Älskar dig med.”
”Och jag lovar att jag ska vara försiktig. Jag vet hur det är.”
Jag gav ifrån mig ett hest skratt, kalla det nervöst om man så behagar, och länkade mina fingrar med hans. Kysste honom igen.
”Jag litar på dig, Nick.”
+
Hans varma läppar lekte över min hals. En våt tunga gjorde små mönster på min hud, och fick alla de små, fina håren på min kropp att resa sig unisont.
Hans händer, hans stora, varma händer, var placerade på mina höfter, och han strök mig ömt över huden där med sina tummar. Medan hans mun arbetade neråt över min kropp kunde jag inte hålla inne alla pinsamma ljud som prompt ville ta sig ut via mina stämband. Jag tror till och med att hans namn blev upprepat så många gånger att mina läppar automatiskt formade Nick efter ett tag, och att varannan utandning slutade med det.
Snart var all hans uppmärksamhet inriktad på en speciell del av mig, och jag skälvde så häftigt vid varje liten beröring av hans tungspets att jag var helt säker på att jag såg frossfebrig ut. Mina händer letade sig ner, osäkert, tills de hamnade på baksidan av hans huvud. Hans mörkblonda, halvlånga hår kändes svalt mellan mina fingrar när jag drog dem igenom det. Mjukt. Tryggt. Något att hålla i sig i.
Nu hade hans läppar börjat sätta sin magi i verket, och jag låg och näst intill hyperventilerade medan hans varma mun och tunga fick mig att se stjärnor.
Längre än såhär hade vi aldrig kommit förut.
Det var nog mest på grund av mig. På grund av att jag hade varit så osäker. Inte på honom, inte på oss, men på mig själv. Men nu visste jag; nu visste jag och nu var jag säker på att det skulle bli av.
Och det pirrade. I hela mig. Ett pirrande som inte var helt olikt det där pirrandet man får när man är kär, och som var en säker indikation på att jag var redo.
”Nick?”
Min röst var hes och krackelerad, och jag lät lite som om jag precis hade vaknat efter en djup sömn.
Han såg upp på mig genom den långa luggen. Men han slutade inte.
Synen av honom, hans mun så upptagen och hans ögon så svarta att man knappt kunde se den blå irisen runt den mörka lusten… det fick mig att tappa andan. Det gick som en elektrisk stöt igenom hela mig.
”Nu.”
Hans ögon blixtrade nästan till, och jag lät höra ett ofrivilligt, utdraget, lidande stön när hans läppar – nu fulla och röda – försvann från min hårdhet. Han såg upp på mig och log det där sneda, förväntningsfulla, fucking vackra leendet.
”Okej.”
Mina alldeles nyss ansträngda andetag upphörde tvärt. Övergick i tunga, djupa in- och utandningar som var menade att få mitt hjärta att sluta slå trehundra gånger för häftigt i sekunden, men som bara lyckades få det att banka ännu mer intensivt.
Men så var Nicks händer på min spända mage, tryggt smekande, och jag slappnade av lite. Ett par mjuka läppar trycktes mot mina, och jag slöt ögonen för några sekunder. När jag öppnade dem igen kunde jag andas normalt.
Han sträckte sig över mitt huvud, öppnade den lilla lådan i nattduksbordet som stod bara några centimeter ifrån hans säng, den säng som vi för tillfället befann oss på, och trevade runt i blindo tills han fann det han sökte efter – hans ögon var hela tiden fokuserade på mina.
Jag svalde när jag skymtade den röda, fyrkantiga plastförpackningen i hans hand. Såg nervöst på när han rev upp foliaget och plockade ut innehållet. Blundade och andades djupt när han sträckte sig ner och applicerade det.
Nu.
Han låg på mig. Hans varma, platta mage rörde sig mot min när han andades, och hans båda ben befann sig nu mellan mina. Hans händer rörde sig långsamt upp och ner för utsidan av mina lår, som om han ville massera bort nervositeten ur min kropp. Fortsatte upp över mina sidor, mina revben, och slutade på båda sidor om mitt huvud.
”Rands.”
Jag nickade och såg upp på honom.
Han frågade inte om jag var säker.
Han undrade inte om jag verkligen ville göra det här.
Han visste.
Han lät än en gång sina läppar vidröra mina, som om han försäkrade mig om att allt kommer att gå bra för en sista gång.
Sträckte sig efter en sista sak ifrån nattduksbordet. En tub. ”KY” stod med ljust blå bokstäver över den övre delen av förpackningen, och jag rodnade lätt när jag insåg vad det var.
Han bet sig i läppen och log förläget när hans fingrar försvann långt ner mellan våra kroppar, men intensiteten i hans ögon falnade inte för en sekund.
+
Det var svårt, smärtsamt, högljutt och fullkomligt underbart.
Det var skakiga, utmattade ben runt en öm midja, det var sönderkyssta läppar mot het, fuktig hud, och det var andetag som eskalerade till ljudliga, inkoherenta harranger av ord. Trevande händer och osynkroniserade rörelser.
Det var en sjuttonåring och en nyss fylld sextonåring.
Det var två pojkar, varav ingen av dem tvekade längre.
Det var en första gång.
... Jag varnade faktiskt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | alexz_th - 12 okt 09 - 23:08- Betyg:  | Rawr
sant som innan , väligt positiv död. | | SoGetLost - 24 sep 09 - 21:20- Betyg: | | så underbart vacker:O:D:D | | ilenna - 14 sep 09 - 00:03 | | håller med emorainbow. det var verkligen fint och fridfullt. jätte bra skrivet :) | | NeMriA - 13 sep 09 - 20:58 | jag dog lite här
en väldigt positiv död, jag lovar | | Swejk - 13 sep 09 - 20:52- Betyg: | | LOVE IT!! Skicka in nästa del snart va? ;D <3 | | EMORAiNBOW - 13 sep 09 - 20:43 | | Jag älskade det, ÄLSKADE DET! Det var liksom... så fint och fridfullt och så vackert. You're the best <3 | | Neverwas - 13 sep 09 - 20:43 | | Du vet, dina texter är helt fucking underbara och tro mig när jag säger det; du skriver som en Gud. |
|
|
|
