Vassa tänder och Skakningar [del 9] |
"Så ni är alltså som normala folk, bara det att ni förvandlas till varulver en gång i månaden, tappar kontrollen över er själva helt och inte vet vilka ni är i en natt? Och ni har lite längre hörntänder och genomgår en liten förvanlding så att ni ser ut mer som hundar?" frågade jag för att kolla så jag hängt med.
"I kort version, ja," svarade Daniel tveksamt. Han verkade inte accepterat att jag god tog vad han var så enkelt.
"Du vet att jag kommer att vilja ha bevis i framtiden, va?" frågade jag.
"Ja," svarade han tyst.
"Kommer jag någonsin att få se ...?" Jag lät frågan hänga oavslutat mellan oss.
"Vad?" Han verkade vara i djupa tankar. "ALDRIG!" tjöt han och for upp ur sängen och stirrade villt på mig och började skaka igen när det gick upp för honom vad jag just frågat.
"Aldrig, aldrig, aldrig att jag utsätter dig för den faran," tilla han sen i mjukare tonfall och sjönk ner på sängen bredvid mig igen, dels för att inte skrämma mig, dels för att lugna ner sig själv.
"När jag släpper kontrollen - nej, jag släpper inte kontrollen, jag tappar den - då är du och alla i närheten i mycket stor fara," viskade han och kollade på mig.
"Jag kommer inte att ge mig," envisades jag och strök undan håret från hans ögon.
"Vet du vad jag har tänkte på?" frågade jag och vände bort blicken.
"Jag är varulv, inte tanke läsare," skrattade Daniel mjukt. "Vad har du tänkt på?"
"Jag vill ha en son som heter Noel, tror du att det skulle gå?" Jag rodnade.
"Jag är fortfarande bara varulv, ingen spågubbe, du skulle säkert kunna få en liten Noel."
"Jag menar med dig, du är pappan." Jag rodande om möjligt ännu mer.
"Jag vet inte." Han lät överraskad. "Jag har aldrig tänkt så."
Han tog tag med höger tumme och pekfinger om min haka och vände med ett mjukt men ändå ett starkt grepp mitt ansikte så att jag kollade in i hans ögon.
"Jag älskar dig av hela min själ, jag kan göra ett försök." Han böjde sig fram och kysste mig.
"Men inte nu, inte på länge, men efter länge," lovade han.
Jag lutade mitt huvud mot hans axel, dels för att visa att jag inte var rädd, dels för att jag var trött.
Han smekte mig över mitt hår, och så satt vi länge, utan att säga någonting.
"Kan jag ...?" började jag, men ville inte fortsätta.
"Kan du vad?" frågade Daniel mjukt och tyrckte mig hand lätt.
"Kan jag också ..." jag tog ett djupt andetag och fortsatte: "bli varulv? Jag vill vara som du."
"Nej, gumman, aldrig att jag tillåter dig genom gå det jag genomgår varje månad." Hans röst var mjuk, men jag hörde hur han fick kämpa med att inte börja skaka.
"Men vi kan genomgå det tillsamman, du och jag!" envisades jag. "Du vet att jag skulle göra det!"
"Jag vet, och det är det som skrämmer mig så mycket, du gör så mycket för andras skulle och så lite för dig själv."
"Nej, jag gör vad som känns rätt, och det känns rätt att ställa upp för andar."
"När tänkte du senast på dig själv?" frågade Daniel och höjde ögonbrynen.
"Öh ...?" Jag tänkte så att det knakade. "Jo! Jag gjorde fruksot till mig själv i morse!"
"Och ...?"
"Till rästen av familjen ..." muttrade jag.
Daniel skrattade och reste sig.
"Nej, gå ..." började jag, men blev tyst när han drog av sig tröjan.
Självklart hade jag sett honom utan tröja förut, men han hade sånna muskler att man inte kunde tala när dom var synliga.
Han tog av sig byxorna, men drog snabbt på sig ett par pyamasbyxor, när han såg hoppet som tändes i mina ögon.
"Nej," sa han och log.
Jag reste mig och tog upp den förstora svarta tröjan som jag nästan alltid sov i och tog av mig min t-shirt och fingrade nervöst på spännet till bh:n.
"Låt mig," sa Daniel tyst och strök med ett långt varmt finger längs min ryggrad, nerifrån svansken.
Jag rös när han försiktigt knäppte upp spännet. Han hade inga problem, som killar alltid har i böcker.
Jag lät honom hjälpa mig av med den innan jag drog på mig min sovtröja och drog av mig mina mjukisbyxor.
Han tog min hand och drog med mig ner i hans säng.
"Inte i kväll, sunshine, en annan gång, en annan gång," viskade han i mitt öra och kysste mig.
Jag somnade innom några minuter, ihop kurad mot hans muskulösa bringa, med hans armar skyddande runt mig och hans ansikte i mitt hår.
|
|
|
|
