Livet (Andra delen) |
Sen var det bara sexan kvar.
Det sjunde och sista året på den skolan.
Det kom elever från två andra skolor och plötsligt blev allt väldigt annorlunda.
Jag började långsamt skapa ett mörker, utan att jag riktigt visste om det,
Men om man tänker ännu längre bak, så har det ju funnits där hela tiden.
Bara lite genomskinligare.
Jag utvecklade ätstörningar, hatade mig själv mer än något annat,
och lärde mig att låtsas.
Det kunde vara nödvändigt, när man har en bror som skar sönder hela sig,
en mamma och en pappa som bara skäller och sen jag, med mina ätstörningar.
Jag ville inte att någon skulle veta.
Sen började jag sjuan.
Saker och ting blev inte bättre, utan bara sämre.
BUP tiderna blev tätare, och maten totalt oviktig.
Jag minns allas ord som om det var igår de sas.
”Du är sjuk, Marianne!”
”Snart anorexi, eller?!”
”Om du inte äter, äter inte jag..”
”Du kommer dö om du inte börjar äta!”
”Jag stör mig på att du är så smal!”
”Shit, du ser ut som att du håller på att gå av på mitten!”
”Nu får Marianne inte bli en millimeter smalare..”
”Så många kilo på två dagar?! Marianne nu får du sluta! Ge dig nu!”
”Efter som det ser ut som det gör,
så har vi beslutat att du inte får väga dig hemma själv,
det ska du göra här, en gång i veckan.”
Pennan antecknar vikten.
Händerna söker sig på armarna för att kolla om huden är kall.
”Du ser hålögd och trött ut.. du verkar bara bli sämre och sämre..”
(Perfekt)
Ganska kort del, men det kommer en till..
|
|
|
|
